Enligt ungdomsbarometern 2016 är de vanligaste identiteterna för unga svenska tjejer feminist, antirasist, hundmänniska, miljövän och storstadsmänniska. För killarna ser listan ut såhär: gamer, sportfantast, prylnörd, datanörd och träningsfreak.

I detta kan man förstås läsa in olika saker, men det första jag tänker på är feminismens segertåg i Sverige, och den slutsats som Emma Leijnse drar upprepade gånger i sitt reportage Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen (Natur & Kultur, 2017). Den lyder: ”Kvinnans frigörelseprocess går snabbare än mannens anpassning”.

Reportaget är högaktuellt eftersom det inte bara skildrar hur det har gått till när kvinnors utbildningsnivå började passera männens i den större delen av västvärlden, utan även nystar i de konsekvenser av detta som vi kan se i dag. För konsekvenser får det – för arbetsmarknad, för glesbygd och för familjebildning – och förlorarna återfinns som bekant bland arbetarklassens pojkar: ”De som lyckas sämst i skolan, får kortast utbildning, blir undanträngda på arbetsmarknaden och löper störst risk att leva utan familj och barn. Deras kön påminner dem om de fördelar som deras pappor möjligtvis hade, men som de själva inte har”.

Dessa pojkar kommer i reportaget nära, som 23-årige Frithiof från Jokkmokk som berättar om en kvinna som bott hos honom ett par nätter ”Sen for hon… Vad fint ändå det är med tjejer, men man glömmer bort att tänka på dem. De finns liksom inte här.”

”Det viktigaste när jag väljer är att det är ett bra gymnasium, det näst viktigaste är att det inte ligger här”, säger Klara Eriksson från samma stad. I Jokkmokk är skillnaden i utbildningsnivå mellan kvinnor och män störst i Sverige.

Numera dras ofta paralleller mellan mellan studiebegåvning, skötsamhet och ”duktighet”. Men skötsamheten, förkroppsligad genom den duktiga flickan, har i dag tilldelats en annan betydelse än vad den stod för inom ramarna för 1900-talets tidiga arbetarrörelse. Det handlar inte i första hand om samhällsförändring, utan om ett individuellt projekt: målet är klassresan. Därför brukar även vänstern koda den ”duktiga flickan” som en nyliberal symbol. Vad Leijsne gör är att på olika sätt belysa den mer omfattande strukturen – den som gör att Liberalernas Birgitta Ohlsson numera har en stor potentiell målgrupp av utbildade kvinnor som är mottagliga för hennes budskap om de duktiga flickorna som ”krossare av glastak”.

Frågan är hur man ska se på den här strukturen. Jag tänker på alla de kvinnor som upprätthåller skötsamhetens ideal och på hur de bär samhället genom sin feminism, antirasism, miljömedvetenhet. Är utbildning för dessa kvinnor verkligen ett individuellt projekt mer än ett gemensamt som syftar till att göra det bättre för alla? Och kan vänstern klara att företräda dessa kvinnor, såväl som pojkarna som inte hunnit ikapp?