I ett internationellt perspektiv är den svenska arbetarlitteraturen unik. Inte i något annat land utgör denna litteratur en så stark och bred strömning som i Sverige. Därför är det hög tid att forskningen försöker ta ett helhetsgrepp på fenomenet arbetarlitteratur, exempelvis genom att skriva dess historia.
Den svenska arbetarlitteraturens historia skulle lämpligen kunna vara ett verk i fyra band. Band ett skulle behandla den litteratur som framträdde inom arbetarrörelsen under slutet av 1800-talet, samt arbetarlitteraturens inträde i det litterära fältet under början av 1900-talet; band två skulle beskriva uppmarschen under 1920-talet och arbetarförfattarnas erövring av parnassen på 1930-talet; band tre skulle behandla försöken till nyorienteringar under 1940- och 1950-talen, samt uppsvinget från och med andra halvan av 1960-talet; i band fyra skulle 1980-talets arbetarlitterära lågkonjunktur och samtidens breddning och förnyelse av traditionen analyseras.
För att se till att historien om arbetarlitteraturen får en röd tråd borde den skrivas utifrån två grundantaganden:
1. Arbetarlitteraturen utgör en litterär manifestation av fenomenet arbetarklass på samma sätt som arbetarrörelsen utgör en manifestation av denna klass på det politiska och fackliga området.
2. Arbetarlitteraturen är ett historiskt föränderligt fenomen som existerat både i och utanför det litterära fältet och därför bör betraktas ur både en litterär och en social synvinkel.
Ryggraden i en svensk arbetarlitteraturhistoria bör vara den forskning om enskilda författarskap och perioder som redan gjorts. I vissa fall måste denna forskning dock kompletteras. Ännu saknas det exempelvis större akademiska studier av så viktiga arbetarförfattare som Stig Sjödin och Leon Larson. Den svenska arbetarlitteraturen måste även sättas in i en internationell kontext genom att dess historia jämförs med utvecklingen i exempelvis Tyskland, USA, Ryssland/Sovjetunionen samt – inte minst – de andra nordiska länderna.
Den teoretiska bredden i svensk arbetarlitteraturforskning är också tämligen begränsad. Medan litteratursociologiska teorier om litterära ”offentligheter”, ”institutioner”, ”fält” och ”kretslopp” kommit till flitig användning har exempelvis nyare teorier om litteraturens politiska dimensioner, eller om förhållandet mellan litteratur och olika sociala grupper (feministisk, postkolonial, marxistisk etcetera litteraturteori) hittills fått tämligen lite uppmärksamhet. Därför bör de som skriver den svenska arbetarlitteraturens historia gå igenom den utländska arbetarlitteraturforskningen för att se om man där kan hitta teoretiska perspektiv och frågeställningar som ännu inte uppmärksammats i den svenska forskningen.
Vid sidan om den kronologiskt strukturerade framställningen bör den svenska arbetarlitteraturhistorien också innehålla tematiska sektioner. Exempel på relevanta temata är: Kvinnligt och manligt i arbetarlitteraturen, förhållandet mellan arbetarlitteraturen och den fackliga och politiska arbetarrörelsen, arbetarlitteraturens förhållande till ”den vanliga” (eller ”borgerliga”) litteraturen, samt arbetarlitteraturens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
I undersökningen av dessa frågor är det viktigt att arbetarlitteraturforskarna låter sig inspireras av andra forskningsområden, exempelvis arbetarhistoria, sociologi, kulturstudier etcetera. Men det handlar inte bara om att ta intryck av andra, utan även om att gå i dialog. En ambitiöst upplagd historieskrivning om den unika svenska arbetarlitteraturtraditionen skulle nämligen mycket väl kunna bidra med viktiga impulser till forskning om exempelvis arbetarrörelsen, arbetarklassen och den svenska samhällsutvecklingen inom andra discipliner än litteraturvetenskapen.
Att skriva den svenska arbetarlitteraturens historia är en ganska omfattande forskningsuppgift. För att ro den iland krävs att en grupp av kompetenta forskare ges möjlighet att arbeta tillsammans under relativt lång tid. I den bästa av världar skulle naturligtvis de svenska universiteten och forskningsfinansiärerna redan ha ställt resurser till förfogande. Men, eftersom så inte skett bör man ställa sig frågan om det inte vore angeläget för dem som faktiskt är närmast berörda – den svenska arbetarrörelsen – att göra en insats.
Om organisationer som LO, ABF, SAP, Vänsterpartiet och SAC kunde gå samman och skjuta till pengar (var och en efter förmåga, naturligtvis) är jag säker på att många forskare skulle vara beredda att ge sig i kast med att påbörja det mödosamma arbetet att skriva den svenska arbetarlitteraturtraditionens historia. Och det skulle vara en kulturpolitisk insats av enorma proportioner.
