Svenska banker misstänks för inblandning i internationell penningtvätt. En liberal riksdagsledamot plockar ut hundratusentals kronor i ersättning för att hyra sin makes bostadsrätt. Det före detta språkröret för Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, har lett en statlig utredning om biobränsle för flyg samtidigt som hon sitter i styrelsen för och äger aktier i ett företag som har intressen i frågan.
Skandalerna tycks numera avlösa varandra, och väcker med rätta upprörda känslor. Många upplever att korruption, fiffel och maktmissbruk breder ut sig. Men få ställer sig frågan varför det har blivit så här, och ännu färre pratar om det verkliga problemet. En ledtråd: det handlar inte om individuell moral.
Maria Wetterstrand ansvarar så klart för sina egna handlingar. Men att hon själv och andra inblandade inte såg problemet med att hon ledde en utredning om det område hennes eget bolag verkar inom – och till och med försvarar det nu i efterhand – säger också en del om hur långt normaliseringen av politikers och ex-politikers dubbla roller har gått.
I dagens Sverige anses det inte det minsta konstigt om en tung politiker eller minister går vidare direkt till ett välavlönat toppjobb som styrelseproffs eller lobbyist för det privata näringslivet. Erik Åsbrink, Thomas Östros, Pär Nuder, Bo Lundgren, Peter Norman och Anders Borg är bara några exempel på tunga politiker som nu jobbar i finanssektorn. Svängdörren har blivit en expresshiss.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig att de allt tätare banden mellan finanseliten och våra politiska makthavare faktiskt skulle kunna utgöra ett hinder för, låt oss säga, verklig översyn och granskning av storbankernas skumraskaffärer. Eller att politiker med kopplingar till stora vård- och skolkoncerner skulle vara mindre benägna att begränsa vinsterna i välfärden.
Organisationer som Transparency International har länge riktat kritik mot Sverige för svaga regler kring tidigare makthavares övergång till den privata sektorn, trots den uppenbara korruptionsrisken. Sedan 1 juli 2018 är det visserligen förbjudet för ministrar och statssekreterare att ta vissa uppdrag inom näringslivet inom ett år efter avgången. Men många länder har betydligt striktare regler och på kommunal nivå finns fortfarande inga liknande hinder.
När gränserna mellan storföretagen och politiken suddas ut ökar inte bara risken för korruption – i slutändan är det demokratin som hotas när lobbyisternas inflytande ökar. Därför behövs hårdare regler, helst redan igår.
