Det chilenska folket krävde att få en ny grundlag. Nu måste de bara enas om vem som ska skriva den.
2019 skakade månader av kravaller Chile, för att inte säga världen, som chockades av hur omfattande, långvariga och radikala demonstrationerna var i vad som länge uppfattats som en oas av stabilitet.
Under oroligheternas kulmen, i december 2019, slöt den sittande högerpresidenten Sebastian Piñera en överenskommelse med den parlamentariska oppositionen för att blidka folkupproret: en folkomröstning om en ”konstituerande församling”, ett särskilt parlament med uppgift att skriva en ny grundlag, skulle tillsättas.
Presidentens vågspel räddade regeringen, men efter att folket med överväldigande majoritet röstade ja till förslaget under hösten 2020 står nu landet inför en av de mest genomgripande reformer en demokrati kan genomföra.
Upproret under 2019 var radikalt, militant och brett, men också vagt. Polisen var den omedelbara fienden och även om protesterna hade en omisskännligt anti-nyliberal prägel, fanns det inte något konkret program som förenade alla demonstranter. Än mindre var man eniga om vägen till förändring eller vilka organisationsformer som krävdes. Kravet på en ny grundlag blev något av en kompromiss – det var en förhållandevis radikal, långtgående och vittomspännande idé som samtidigt en mycket stor majoritet av demonstranterna kunde ställa sig bakom. Likväl betydde det bara att de stora frågorna sköts på framtiden.
Valet av ledamöterna till den konstituerande församlingen skulle från början ha hållits den 10–11 april, men på grund av en ny våg av coronafall som är nära att översvämma akutmottagningarna, har de flyttats fram till den 15–16 maj – om smittläget tillåter det då. Tills dess fortsätter den något ovanliga valkampanjen.
Den konstituerande församlingen kommer att ha 155 medlemmar som är jämnt fördelade mellan könen. På nationell nivå finns fem namnlistor av betydelse att rösta på. Alla dessa är formellt oberoende av de politiska partierna, och många namn på listorna saknar bakgrund i partipolitiken. Trots det är deras ideologiska hemvist klar.
– Efter protesterna fanns det en stark reaktion mot de etablerade partierna, man ville inte ha med dem att göra, grundlagsprocessen skulle vila i ”vanligt folks” händer. Men eftersom partierna är de som har resurser, organisation och erfarenhet, blev det till stor del de som dominerade processen ändå, fastän de har ansträngt sig för att hålla distans formellt, säger Fransisco Contreras från svenska Latinamerikagrupperna.
De olika listorna har heller inte gått till val med speciellt detaljerade program, utan snarare under breda paroller. Den mest vänsterinriktade listan Apruebo Dignidad talar exempelvis om fem ”fokus”: ”en demokrati med suveränitet och deltagande”, ”feministisk grundlag”, ”social stat med värdigt liv för alla”, ”en utvecklingsmodell som ersätter nyliberalismen” och ”mänskliga rättigheter som bas för institutionerna”.
Hur församlingen ska arbeta är inte heller avgjort: att sätta sin egen arbetsordning och struktur kommer att bli dess första uppgift, och lär kräva både tid och konflikter. Det antas att den kommer att utse kommissioner för olika avsnitt och aspekter av den nya grundlagen.
Barbara Sepulveda Hales är på många sätt typisk för kandidaterna: en ung kvinna, till yrket advokat och lektor i juridik, med stor närvaro på sociala medier. Hon saknar tidigare inblandning i partipolitiken men har en bakgrund i rörelser som ”kampanjen mot gatutrakasserier”. Nu står hon med på Apruebo Dignidads lista, som stöds av Kommunistpartiet och flera andra vänsterpartier.
– En första prioritet för mig är att processen ska tillhöra hela folket. Jag vill att sammanträdena ska direktsändas på internet, att vi ska gå ut med konsultationer till allmänheten, att förslagen ska diskuteras i de råd som gräsrötterna redan har skapat och att församlingens säte ska rotera runt olika delar av landet, så att människor från hela Chile får möjlighet att delta, säger hon till Flamman.
Chiles nuvarande grundlag skrevs under diktaturen och är berömd för hur den, även efter diktaturens fall, satte tvångströja på politiken på ett mer effektivt sätt än i kanske något annat demokratiskt land. Fram till 2005 var Chile faktiskt inte ens formellt fullt demokratiskt, trots att det brukade behandlas som sådant i internationella medier och inom diplomatin. En tredjedel av senatens medlemmar hade vid ett tillfälle utsetts av diktaturen, och utsåg sedan sina egna efterträdare.
Först efter det årets begränsade grundlagsreform blev parlamentet helt folkvalt. Även sedan dess har grundlagen fortsatt att hålla politiken i en snäv fåra, genom sitt grepp om det område som i slutändan sätter gränserna för alla andra: ekonomin. Grundlagen reglerar bland annat att staten inte får ha mer än en ”kompletterande” roll i någon ekonomisk verksamhet och att bara en sittande regering kan föreslå reformer som innebär nya kostnader.
När landet nu ska få en nystart vill många dock gå längre än att bara byta ut restriktionerna. De hoppas i stället att den ska kunna bli ett exempel för resten av världen – en till sin natur inte neutral utan progressiv grundlag som pekar framåt mot ett framtida, annorlunda samhälle.
Barbara Sepulveda vill se samma mekanismer för deltagande demokrati som hon hoppas på i den nya konstitutionen också i det framtida chilenska politiska systemet.
– Vi borde ha återkallbara mandat för förtroendevalda, medborgarinitiativ, beslutande folkomröstningar – det finns en hel rad sådana idéer att fundera på, säger hon.
De förslag som antagligen kommer att bli mest omdebatterade går dock bortom politikens former och tar sikte på dess innehåll. En feministisk grundlag innebär till exempel att frågan om jämställdhet inte ska vara begränsad till ett eget avsnitt i konstitutionen, utan genomsyra alla dess delar. En annan uppmärksammad idé är ”garanterade sociala rättigheter”, till arbete, bostad, vård och utbildning – en på samma gång ny och inte särskilt ny tanke, för i teorin finns sådana rättigheter redan erkända i många länders grundlagar, däribland Sveriges.
– Men fram till nu har det varit tomma ord. Det har saknat praktisk betydelse. Vi vill att det faktiskt ska vara möjligt för en person att gå till domstol och hävda, till exempel, att hens rättigheter till bra utbildning inte respekteras. Det skulle tvinga fram en definition av vad vi egentligen menar med en social rättighet och vilket samhällssystem som kan tillfredsställa dem, säger Barbara Sepulveda.
Men inför valet har de progressiva kandidaterna spittrats. Socialdemokrater representeras framför allt på Lista del Apruebo, medan mer radikala vänstergrupper oftast tillhör Apruebo Dignidad. Detta innebär att båda grupper riskerar att förlora platser i mindre valkretsar där de minsta listorna förmodligen inte kommer att nå ett enda mandat.
– Vi diskuterade enighet med Lista del Apruebo, men kom i slutändan fram till att det inte bara finns ett ideologiskt gap mellan oss, utan att deras lista är full med personer som varit med och regerat Chile under årtionden, som är delansvariga för dagens situation och har motarbetat förändringar tidigare. Nu har de anpassat sig efter opinionen, men vi kom fram till att det inte vore någon god idé att blanda ihop vårt projekt med deras i en gemensam lista, säger Barbara Sepulveda.
De mindre listorna, å andra sidan, samlar personer som tycker att även Apruebo Dignidad representerar etablissemanget, att deras lista innehåller för många proffspolitiker och inte ger plats för de verkliga huvudpersonerna i upproret. Den så kallade ”folkets lista” rymmer också ett brett spektrum personer som främst förenas av att de förkastar det politiska etablissemanget, mest är eniga om mer direkt demokrati och står för alla möjliga positioner, eller ibland inte har några klara positioner i sociala och ekonomiska frågor. Högern, däremot har lyckats ena sig kring en enda lista, och deras trumfkort – en regel som majoritetspartierna i parlamentet hållit fast vid stenhårt mot folkrörelsernas krav – är att beslut i den konstituerande församlingen kommer att kräva två tredjedelars majoritet. Kan Vamos Chile, som samlas runt sitt motstånd mot radikala förändringar av den nuvarande konstitutionen, säkra de platserna kan de i teorin blockera alla mer ambitiösa reformförsök.
– Det vi föreslår i en sådan hypotetisk situation, med en paralyserad församling, är att skicka ut viktiga förslag till nya folkomröstningar, säger Barbara Sepulveda.
Fransisco Contreras på Latinamerikagrupperna påminner om varför folkomröstningen om en ny grundlag utlystes till att börja med – för att lugna ned en social situation som hade blivit explosiv och hotade att fälla regeringen och kanske störta hela landet i kaos.
Det missnöjet kommer inte att stillas ifall det visar sig att hela processen rinner ut i intet, menar han.
– Ifall en minoritet skulle permanent blockera alla förslag, då skulle det antagligen bli nya stora demonstrationer och ett starkt socialt tryck på att bryta dödläget.
