Nyheter/Utrikes 05 december, 2022

Slaget om tillväxten

Länge sågs tillväxt inom vänstern som oförenlig med en hållbar utveckling, men på senare tid har den tillväxtpositiva ekomodernismen fått ett allt större genomslag. Går det att rädda klimatet utan att någon får offra bilen?

I februari 1992 avslöjade den brasilianska tidningen Journal do Brasil ett dokument som hade skrivits och undertecknats av den dåvarande chefen för Världsbanken Larry Summers och en av hans medarbetare. Textens slutsats var att det är ekonomiskt rationellt att förlägga förorenande industrier i fattiga länder, eftersom kostnaderna för hälsoeffekterna är lägst där. Glesbefolkade afrikanska länder har ineffektivt låga nivåer av luftföroreningar och är enligt texten rentav ”under-förorenade”.

Det läckta dokumentet ledde till ramaskri. Brasiliens dåvarande miljöminister Jose Lutzenberger menade att det var ett exempel på mainstreamekonomers ”arroganta okunskap” om världen. Det framkom dock snabbt att avsnittet var ironiskt menat, i ett försök att visa vad den konventionella ekonomivetenskapens syn på miljö leder till när den dras till sin logiska spets.

Denna syn, som inkorporerar utsläpp och föroreningar som en variabel bland alla andra i ekonomiska kalkyler, kallar humanekologen Rikard Hjorth Warlenius för ”miljöekonomi”. I hans nyutkomna bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen beskriver han denna syn som den dominerande inom den politiska mittfåran. Sedan 1970-talet har företrädare för denna skola sett på klimat- och miljöproblemen som något som bara kräver små ingrepp i den nyliberala modell som världens ekonomier har följt sedan dess. Enligt miljöekonomerna kommer vi inte att behöva göra några grundläggande ändringar i vår tillväxtbaserade livsstil för att rädda klimatet.

Mot detta synsätt har det som inom vänstern kallas nedväxt länge stått. Detta perspektiv är baserat på den till synes självklara insikten att oändlig tillväxt i en värld med ändliga naturresurser är en ekvation som inte går ihop. Om mänskligheten ska kunna undvika en katastrof krävs att dess ständigt expanderande ekonomier slutar växa eller till och med börjar krympa. För många nedväxtare innebär detta också att själva kapitalismen måste upphöra att finnas till.

Nedväxt har länge varit vänsterns självklara lösning. Men den föreställningen utmanas: tillväxt behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, enligt vissa, utan kan vara just det verktyg som kan föra oss ut ur krisen.

Denna nya, vänsterlutande underströmning inom det tillväxtpositiva lägret uppstod först i USA runt tiden för finanskrisen och kallas ofta ”ekomodernism”. Enligt Rikard Hjorth Warlenius skiljer den sig från det klassiska gröna tillväxtparadigmet på flera viktiga punkter.

– Det är en mer teknikoptimistisk strömning som knyter an till modernismen. Det handlar mer om att styra den tekniska förnyelsen i en hållbar riktning, säger han till Flamman.

En av de mest tongivande figurerna inom den radikala ekomodernistiska rörelsen är författaren och journalisten Leigh Phillips. Han ser nedväxt som en cynisk återvändsgränd för mänskligheten.

– Varken ekonomisk eller befolkningsmässig tillväxt är orsaken till klimatförändringarna. Vi har tidigare klarat flera andra ekologiska utmaningar och lösningen på alla dessa problem kom inte av stoppad tillväxt, utan från nya teknologier och ekonomisk planering, säger han till Flamman.

Som exempel nämner han hålet i ozonlagret, som var ett av 1980-talets stora miljöproblem.

– Det var kanske ett ännu större existentiellt hot än klimatförändringarna, för det hotade existensen för allt makroskopiskt liv på land. Vi löste inte det problemet genom att begränsa tillväxten av kylskåp, hårsprayburkar och luftkonditioneringsapparater, utan genom att med reglering genomföra en omställning bort från freonanvändning. I dag finns det fler kylskåp och hårsprayburkar än någonsin.

Tillväxt alltså, men styrd sådan. Till skillnad från miljöekonomerna anser inte ekomodernisterna att tillväxt är god i sig. Leigh Phillips gör en åtskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk tillväxt.

– Kapitalistisk tillväxt är amoralisk och anarkisk, sker främst utan demokratisk kontroll och leder till ojämlikhet och underkastelse inför en chef. Socialistisk tillväxt är demokratiskt koordinerad och genererar därför jämlikhet och frihet. Den gör det möjligt för mänskligheten att ”styra historien”, att medvetet välja vilken väg vi vill ta härnäst, att bestämma vilka mediciner och teknologier som ska befria oss från ytterligare misär, fara och sjukdom, i stället för att vi styrs av vad som är mest lönsamt.

Phillips illustrerade nyligen skillnaden mellan de två typerna av tillväxt i en artikel i New Statesman. Där påpekade han att klimatförändringarna sannolikt hade kommit mycket tidigare om världen eller en stor del av den hade fortsatt på den sovjetiska vägen av industriell modernisering.

– Socialismen skulle ha orsakat mycket värre klimatförändringar än den reellt existerande kapitalismen gjorde under 1900-talet, säger Phillips.

Han menar att det inte är slump att klimatförändringarna inleddes under den ekonomiska planeringens guldålder, i såväl öst som väst:

– Man kan till och med spetsa till det lite och säga att efterkrigstidens socialdemokrati orsakade klimatförändringarna.

Men till skillnad från i dagens kapitalistiska system, menar han, hade de socialistiska ekonomierna kunnat genomföra en grön omställning mycket fortare genom ekonomisk centralplanering.

Detta synsätt har fått allt större genomslag de senaste åren. Exempel på böcker med radikalt ekomodernistisk inriktning är Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (2019) och Leigh Phillips egen Austerity ecology & the collapse-porn addicts (2015).

I Sverige har bland annat författaren och kulturskribenten Rasmus Landström gjort sig till språkrör för den ekomodernistiska skolan.

Men trots ekomodernisternas framgångar har nedväxt knappast försvunnit som kritik. Tvärtom tycks även den skolan växa och breddas. I Japan har Kohei Saitos ekomarxistiska bok Capital in the anthropocene blivit en bästsäljare (en engelsk översättning kommer i januari) och i somras kom boken The future is degrowth: a guide to a world beyond capitalism av Matthias Schmelzer, Aaron Vansintjan och Andrea Vetter. Det är ett slags manifest som på många sätt fördjupar nedväxtfilosofin.

Enligt medförfattaren Matthias Schmelzer, som är ekonomisk historiker vid universitetet i Jena i Tyskland, präglas debatten ofta av missuppfattningar om vad nedväxt innebär.

– Nedväxt beskrivs ofta som en antiteknologisk strömning som propagerar för att vi bör återvända till ett ursprungligt, naturligt samhälle. Det är inte alls vad vi står för, säger han till Flamman.

Schmelzer och hans medförfattares kritik mot tillväxt bygger på enkla observationer om att mänskligheten i dag producerar mer än planeten är kapabel att bryta ned. På sitt Twitter-konto delar han ofta illustrationer av hur många ton mänskligt producerade saker som existerar i förhållande till den naturliga biomassan. 2020 överskred för första gången den antropogena massan naturens biomassa med 1 154 respektive 1 120 gigaton. Av den massan är nästan hälften cement.

– Tillväxt är inte ett särskilt förnuftigt mål att ha, särskilt i ett modernt, överutvecklat samhälle. En ökning av BNP, som i grunden är ett mått på mängden varor och tjänster som handlas på marknaden, är inte meningsfullt om vi vill förbättra människors liv inom planetens gränser. Det råder ett glapp mellan vad vi vill uppnå med miljöpolitiken och vad som mäts i tillväxt, säger han.

Schmelzer beskriver det tillväxtpositiva lägret, vare sig de är miljöekonomer eller ekomodernister, som naiva. I själva verket är situationen värre och mer komplex än de tror.

– Det är ett väldigt optimistiskt synsätt som inte har stöd i siffrorna. Det är mycket mer komplicerat i verkligheten. Bara energiproblemet är väldigt svårlöst. Att ställa om till 100 procent förnybar energi är väldigt svårt, även i ett rikt land som Tyskland där jag bor. Alla scenarion, även de optimistiska, bygger på att energi och resurser importeras från det globala syd, såsom flytande fossilgas. Det förutsätter ett slags nykolonial grön kapitalism.

Mot detta argument pekar ekomodernisterna på andra siffror. Kärnan i den ekomodernistiska analysen är att så kallad absolut frikoppling kan uppnås, det vill säga att tillväxten fortsätter medan utsläppen sjunker. Tittar man på de viktigaste kurvorna tycks detta inte vara fallet ännu. Men enligt Leigh Phillips har det redan skett i vissa sektorer.

– Vi ser redan absolut frikoppling i till exempel det amerikanska jordbruket. Det har ökat produktionen samtidigt som användningen av gödsel, vatten och odlingsmark har sjunkit och stabiliserats. Gödselanvändningen har sjunkit särskilt drastiskt, säger han och fortsätter:

– Många nedväxtare förnekar att absolut frikoppling har skett, men det är helt enkelt att förneka fakta, precis som andra förnekar klimatförändringarna. Vissa nedväxtare accepterar, till deras heder, att frikopplingen sker, men menar att den sker för långsamt och inte i rätt sektorer. Till dem säger jag: Jag håller med! Det är därför vi måste fokusera ännu mer på ekonomisk planering och frikoppling och glömma den här nedväxtdistraktionen.

En av de nedväxtare som accepterar att frikopplingen håller på att ske är Matthias Schmelzer. Han har inget emot kortsiktiga handlingar som kan snabba på omställningen.

– Jag är helt för frikoppling. Med tanke på hur allvarlig krisen har blivit är det inte längre en fråga om antingen eller. Vi måste göra allt vi kan för att få ned utsläppen så snabbt som möjligt, även om det innebär att öka produktiviteten och effektiviteten i våra ekonomier för att producera mer med mindre utsläpp.

Men samtidigt hävdar han att fortsatt tillväxt gör det onödigt svårt att uppnå målen.

– Men att bara hoppas på att effektivitetsökningar kan gå tillräckligt snabbt bortser från att vi måste snabbt dra ned på utsläppen och minska efterfrågan. I rapporter från FN:s klimatpanel antar man att tillväxten kommer att fortsätta. Det är ett problematiskt antagande, att världsekonomin kommer att växa med två procent om året det kommande årtiondet, säger han och använder en metafor:

– Att försöka minska utsläppen samtidigt som ekonomin växer är som att försöka gå nedför en rulltrappa som rullar uppåt. Det är mycket svårare att få ned utsläppen tillräckligt snabbt om produktionen samtidigt ökar.

Nedväxtarna menar att jordens samhällen behöver hitta sätt att klara oss med det vi redan har. Och eftersom mänskligheten redan lever över sina tillgångar innebär det att somliga kommer att behöva leva med mindre. Detta är ännu en stötesten i debatten mellan nedväxtare och ekomodernister.

För ekomodernister som Leigh Phillips är det oacceptabelt att kräva att folk ska leva med mindre.

– Nedväxtare hävdar att arbetare i globala nord konsumerar för mycket. I själva verket har arbetare i det globala nord lidit igenom över fyra årtionden av reallönestagnation eller till och med -sänkning, avindustrialisering och ökad ojämlikhet.

När så många västerländska arbetare lever ur hand i mun måste man verkligen ha en välbärgad bakgrund för att inte märka det och tro att de konsumerar för mycket.

Ett illustrativt exempel på vad som händer när arbetarklassen i det globala nord i klimatomställningens namn tvingas leva med mindre än de redan har är de gula västarnas uppror i Frankrike. Det startade som en reaktion på en skattehöjning på diesel – en reform som infördes bara något årtionde efter att den franska regeringen subventionerat just dieselbilar för klimatets skull.

– När arbetare strejkar vill socialister så klart att de ska få bättre löner och villkor. Men nedväxtare hävdar att deras inkomstkrav redan är för höga, och att högre löner skulle vara ännu mer destruktivt för klimatet. Så rent objektivt ställer de sig på chefernas sida, säger Leigh Phillips.

Matthias Schmelzer menar att vi behöver leva med mindre. Men han ser ingen motsättning mellan det och ett gott liv. Allt beror på hur nedväxten går till.

– Det är ett problem att folk tror att nedväxt betyder att vi måste leva med mindre globalt. Ja, nedväxtare menar att de globalt rika behöver göra det. Nedväxt är kritiskt mot vad vi kallar ett imperiellt levnadssätt, som bygger på ett system som skyfflar över kostnaderna för en ohållbar livsstil på det globala syd. De rikaste tio procenten i världen måste leva med mindre resurser, energi och utrymme. Men nedväxt handlar om att sätta stopp för överflöd för några få så att ekologiskt rum för utveckling kan skapas i det globala syd. Det betyder inte heller att det måste upplevas som sänkt livskvalitet om vi genomför omställningen på rätt sätt, säger han och fortsätter:

– I Europa är den fossila ojämlikheten enorm. Så till och med i rika länder kommer inte alla att behöva leva med mindre. Det är främst de mest förorenande livsstilarna som måste förändras. Vi måste fokusera på det som kräver mycket energi, sluta resa individuellt, sluta med industriellt jordbruk och köttbaserad mathållning, sluta resa med privata flygplan och SUV:ar och sluta producera produkter med kort livstid. Det kommer att bli svårt att uppnå och vissa kommer att sakna köttet, men livet kommer inte att bli miserabelt utan det.

Problemet är enligt ekomodernisterna att stora delar av den västerländska medel- och arbetarklassen ingår i de tio procenten vars livsstil är ohållbar. Kan de övertalas att skära ned på sin resursförbrukning utan att ett uppror utbryter? Med tanke på vilket uppsving begrepp som ”flygskam” och rörelser som ”Vi håller oss på jorden” har fått i Sverige på senare år tycks det inte vara helt omöjligt. Samtidigt blev tillgången på billig bensin en central fråga höstens riksdagsval.

Även om debatten håller på att kristallisera sig kring de två poler som Phillips och Schmelzer företräder är de inte de enda positionerna. Rikard Hjorth Warlenius riktar i sin bok kritik mot både ekomodernister och nedväxtare. De förras problem är enligt honom att de har en alltför optimistisk syn på klimatfrågan.

– Visst behöver vi teknik, jag avfärdar inte kärnkraft, artificiell intelligens, genmodifierade produkter och så vidare. Vi behöver använda alla verktyg i lådan. Men det finns ett slags programmatisk teknikoptimism som jag inte delar.

Han står dock närmare det synsättet än nedväxtarnas, som han menar inte har en tillräckligt skarp kritik mot det kapitalistiska systemet.

– De har inget program för hur man ska minska utsläppen på 20 år. De fokuserar överdrivet mycket på ekonomisk tillväxt. Jag tror att tillväxt följer ur kapitalistisk ordning. Och då måste man bygga ett revolutionärt massparti, och det gör de inte. De kan ofta i stället vara överdrivet skeptiska till teknisk utveckling.

Rikard Hjorth Warlenius förespråkar i sin bok i stället ett slags kompromiss mellan de två polerna. Namnet på hans förslag har också amerikanskt ursprung: Green New Deal. Till skillnad från såväl ekomodernism som nedväxt ställer detta synsätt inte tillväxten i centrum.

– Det handlar i första hand om att ställa om ekonomin så snabbt som möjligt, men att göra det på ett planerat och rättvisefokuserat sätt. Det grundar sig på Roosevelts New Deal och folkhemstanken, ett slags kompromiss mellan arbete och kapital, där staten tar ett stort ansvar för omställningen.

– I den amerikanska meningen står jag närmare ekomodernismen än nedväxtarna. Men Green New Deal är ett alternativ till både grön tillväxtlägrets lättjefulla optimism och nedväxtarnas pessimism, säger han.

Till skillnad från ekomodernister som Leigh Phillips ser Warlenius 1900-talets socialdemokrati som ett gott klimatpolitiskt exempel. Det var nämligen under rekordåren i mitten av seklet som det han kallar ”Sveriges osynliga omställning” ägde rum.

– Den skedde på 70- och 80-talet och byggde till stor del på kärnkraft, men också utbyggnad av miljonprogrammen och kollektivtrafiken. Man tänker ofta på Sverige som ett klimatexempel efter 1990 men faktum är att utsläppen minskade mer på 70- och 80-talen, med 40 procent. Då hade man en frikoppling på i snitt sju procent per år, vilket är nära det som krävs nu. Och det skedde under en tid med tillväxt.

Men även om han accepterar ekomodernismens grundinställning håller han med nedväxtarna om att oändlig tillväxt är omöjlig.

I det långa loppet krävs en regelrätt revolution på området.

– Jag är helt öppen med att det är en tillfällig lösning, jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Men vi har nu en viss tidsram på oss på att fasa ut fossila bränslen.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)