Arbetsmarknadspolitiken är det politikområde som Socialdemokraterna allra tydligast har behållit som sitt eget. Tonläget har varit högt och kritiken mot den borgerliga alliansens politik har varit massiv. Till exempel har FAS 3 beskrivits som ineffektiv och förnedrande.
Sättet en stat behandlar sina arbetslösa på är en ganska bra temperaturmätare på vilket samhällsklimat som råder och om vilka som anses värdiga och vilka som är ovärdiga. Närande och tärande det hette i början på 90-talet. Frågan är om Socialdemokraterna kommer att åstadkomma särskilt stora förändringar i praktiken.
Vi som var unga på 90-talet minns praktikplatsfiaskot och kottplockaraktiviteterna som drevs igenom av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Under den tidiga valrörelsen i år drev Socialdemokraterna i Stockholm en kampanj där buskapet var att ”ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag – ställ krav på sysselsättning genom att anställa inom vård, skola och näringsliv eller erbjuda utbildning som leder till jobb” stod det på affischerna. Jag minns att jag såg den där affischen på bussen och kände en gnagande obehagskänsla i magen. Att lova arbetslösa att de ska få hjälp om de vill är en sak, men att ställa krav på sysselsättning för att folk ska få socialbidrag är en annan.
Den exakta utformningen av regeringens nya ungdomsgaranti är inte klar än. Den ska innebära att unga inte ska kunna vara arbetslösa mer än 90 dagar innan de erbjuds ett arbete, en insats som leder till jobb eller utbildning. Om det stannar vid ett erbjudande eller omformuleras som ett krav återstår att se. Det är dock samma arbetsförmedling som ska utforma garantin som från årsskiftet inför en sanktionstrappa för att bestraffa arbetslösa som missar ett möte eller lämnar in sin aktivitetsrapport för sent. Och inte ens Fas 3 verkar vi bli av med i första taget. Det kommer ta flera år säger regeringen för vi kan ju inte skicka ut folk ”i ingenting”. Vi måste ha ett nytt system att tvinga in folk i innan vi kan skrota Fas 3. Det där magontet från bussresan i Stockholm i våras gör sig påmint igen.
Det absolut största problemet i svensk politik är att det finns ytterst få som driver en annan linje än den som både regeringen och de borgerliga partierna står för. Arbetslösa och fattiga behandlas som fuskare och fifflare. Lata individer som behöver krav, piskor och sanktioner för att ta sig ur arbetslösheten. Ungdomar är givetvis värst. Meningslösa och kränkande jobbsökaraktiviteter presenteras som löften och till nytta för den arbetslöse, när de i själva verket handlar om kontroll och att skrämma folk från ersättningssystemen. Sociologen Roland Paulsen har upprepade gånger (senast på Aftonbladet debatt 3/11) påtalat det absolut mest grundläggande som saknas i debatten: Gör deltagandet frivilligt och sluta straffa arbetslösa. Där måste en vänsterregering ta sin utgångspunkt. Frivilliga och meningsfulla insatser som ökar människors möjlighet att skaffa ett arbete är en bra början.
