I en kort nyhetsnotis från São Paulo rapporteras att ytterligare två arbetare dött under sockerskörden. I staden Guariba dog José Pereira Martins och i Barretos dog den blott tjugoårige Lourenço Paulino de Souza. Bägge dog av utmattning efter det hårda arbetet. Under drygt två år har 19 personer avlidit i sockerskörden enbart i delstaten São Paulo.
Advokaten Aton Fon, som arbetar med mänskliga rättigheter, ser ett skäl till att det blivit ännu svårare förhållanden.
– Den nya överenskommelsen mellan Brasilien och USA försvårar kontrollen, eftersom regeringens prioritet numera är att höja produktionen av monokulturer i stället för att se till att arbetarna får bra arbetsvillkor. De borde räkna med statens stöd men nu är det på andra sidan. Nu vill man öka produktionen av etanol och ger producenterna tillgång till bra krediter.

Det råder en boom inom sockerproduktionen i Brasilien. De utländska företagen står på kö för att investera att köpa upp sockerbruk. Megainvesteraren George Soros investerar via sitt brasilianska bolag Adeco drygt sex miljarder kronor i tre nya etanolfabriker och kan visa vägen för flera andra investerare. Fransmän, tyskar, kineser och italienare står på kö för att köpa. Det energirika sockret antas ge stora vinster, i en tid när hela världen ropar på ett sätt att motverka växthuseffekten.
Men är det verkligen etanolen lösningen? Det tycker inte Alexandre Conceição och de jordlösas rörelse, MST, i Pernambuco.
– Energin i etanolet kommer inte bara från det som sprutas i tanken utan också från all den energi som arbetarna har förbrukat på sockerrörsfälten. I bilen bränns inte bara mänskligt liv utan också våra gemensamma resurser. Så har det varit ända sedan portugiserna kom hit 1535.

En studie, gjord av Maria Aparecida de Moraes Silva, visar att en sockerrörsarbetare bara orkar arbeta i tolv år innan han är utsliten. Det är ännu värre än på slavtiden. Alexandre Conceição berättar också att en studie visar att 22 personer dött bara under transporten till arbetet. De åker på öppna lastbilsflak och om bilen välter eller hamnar i en olycka är de mycket illa ute. Men sockerrörskulturen medför många andra problem. Det är inte en speciellt miljövänlig odling.
– En viktig debatt handlar om vattnet, om förgiftningen av floderna. Varje sockerbruk ligger nära en flod för vattenförsörjningen. Uppe vid källan finns det rent vatten, fiskar och annat. När den sedan passerar sockerbruket förstörs det helt genom de gifter som används. Dessutom används vattnet också för att vattna fälten, och vattnet är en knapp resurs här. Man bränner fälten varje år efter skörden. Då förstör man många organismer i jorden.
Sockerrören kräver extremt mycket av jorden. Varje år måste den konstgödslas kraftigt, dessutom används mycket gifter oss för att ta bort konkurrerande växter. Söder om Pernambucos huvudstad Recife bereder sockerrören ut sig, till synes ändlöst över kullar och dalar. För 500 år sedan växte här världens artrikaste regnskog Atlantskogen. Nu är den nästan utrotad av sockerrören som fortfarande breder ut sig. Alexandre Conceição beskriver det som att sockerrören lägger en våt hand över alla annan verksamhet.
– Folk här omkring behöver bara kunna en sak, och det är att hugga sockerrör. De behöver inte kunna läsa, skriva eller överhuvud taget ha några kunskaper. Hela regionen är död på all annan typ av verksamhet. Den ligger i en slags sockerrörsdvala som också omfattar människorna. De behöver inte studera eller lära sig hygien, de är tjugonde århundradets slavar.
Tillsammans med en ung aktivist från MST ger jag mig ut i sockerrörsöknen. Vi ser flera MST-läger med sina röda flaggor mitt i det gröna. Vi stannar till vid några enkla baracker gjorda av sockerrör. Några barn leker i slänten och här finns några få vuxna. Annars är de flesta vuxna ute i sockerrörsskörden som nästan är slut.
– Snart kommer våra läger att fyllas av folk, för efter skörden finns inget arbete för dem på ett halvår. På sockerbruken finns inga fasta arbeten. De hatar arbetet på fälten men de måste ju överleva.

Men några är så trötta på det alltmer uppskruvade arbetstempot, att de i stället stannar kvar i lägret. Den jord som de nu ockuperar tillhör ett sockerbruk som gick i konkurs för några år sedan. Då skapades möjligheter att de jordlösa lantarbetarna skulle kunna ta över fazendan och själva driva sin egen form av jordbruk för att ge mat åt sina familjer. Det var därför MST ockuperade här och man hade kommit ganska långt i processen att ta över. Men så kom etanolboomen och nu är ett stort företag intresserat av att köpa fazendan. Det är egentligen för sent, eftersom processen med jordreformer redan gått långt. Men sådana futtigheter som lagstiftning brukar inte hejda de mäktiga i Brasilien. Så nu sitter de jordlösa här mitt i sockerrörslandskapet och ser hur deras dröm om en egen jord kanske går upp i rök.
– Jag hatar sockerrören, säger Gilmar Lins da Silva. Varje år måste de gödsla mycket och de bränner sockerrören. Varje år dödar de allt och går in med växtgifter. Det blir alltid eld och gift och det kan inte vara bra för jorden. Till slut måste de gå in och plöja om allt och börja från början. Utan konstgödsel går det inte, för att jorden blir svag. Förut rensade man för hand, men giftet är billigare så nu använder de det istället. Jag skulle istället vilja ordna grönsaker och maniok, som människor kan äta och som är snälla mot jorden.
Sockerrören är nu en av de grödor som hotar jordreformen i hela Brasilien. Småbrukarna tvingas bort från jorden eftersom markpriserna stiger. I Brasilien pågår en maktkamp mellan agrobusiness på ena sidan och småbrukare och jordlösa på andra sidan. De stora jordägarna har media och numera också regeringen Lula på sin sida. Småbrukarna framställs som bakåtsträvare, men vilka valmöjligheter har de? I städerna finns inga arbeten för dem och de nya monokulturerna skapar inte några arbetstillfällen. Både sojan och eukalyptusen, som också driver folk in till städerna, utvinns med avancerade maskiner. Sockerrören skördas än så länge för hand och en övergång till skördemaskiner som på Kuba skulle bara öka på arbetslösheten.

Brasiliens president Lula verkar tro på agrobusiness som ett sätt att stärka Brasiliens ekonomi. Men frågan är i vilken utsträckning landet gynnas. Exportindustrier får kraftiga skatterabatter och de utländska investerarna för naturligtvis hem sina vinster. Är inte hungern efter den bördiga brasilianska jorden under den varma tropiska solen egentligen inte bara den gamla vanliga kolonialismen som tar sats igen? De fattiga brasilianarna får i bästa fall söka överleva på de sämsta jordarna. För det internationella kapitalet är etanolen en lovande ny möjlighet till stora vinster. För vanliga amerikaner och svenskar är den en from förhoppning om att leva vidare med den bilkultur man inte vill släppa.
Etanolet har här framställts som räddaren från en miljökatastrof. Jag tror inte Lourenço Paulino de Souza skulle ha hållit med. För många andra fattiga brasilianare kommer det istället att leda till ännu mer hunger och fattigdom.