Mike Davis’ bok ”Planet of Slums” finns nu i svensk översättning. Det svåra och tragiska aids-problemet förbleknar i jämförelse med den tragedi som drabbar världens sentida städer. En folkomflyttning av aldrig tidigare skådad omfattning skapar ohämmat växande mega-städer i Asien, Afrika och Latinamerika. En småstad som Kinshasa – 200.000 invånare år 1950 – hyser idag nio miljoner. Borgerliga halleluja-predikanter pekar på skyskrapor och glaspalats. Verklighet och forskning visar oss ett massivt förfall.

I Kinas städer bor 200 miljoner människor i städernas slum, i Indien är siffran 160 miljoner. Andelen sluminvånare i större städer är i Kina, Argentina, Brasilien och Sydkorea 37 procent, i Indien 55, i Peru 68 i Pakistan 74, i Bangladesh 85. Värst är läget i de nyare afrikanska storstäderna – Nigeria nära 80, i Tanzania 92. Som en indisk stadsplanerare uttryckte det: ”Fortsätter detta, har vi snart inga städer, vi har bara slum.”
Alla som bor i slummen är inte utfattiga, många yrkesarbetare bor i slum och utfattiga finns också på landsbygden. Men det som förenar slummens folk är summan av miljöns alla tillkortakommanden, avsaknaden av det mest materiellt elementära, extrema avstånd till arbetsplatser, fysisk trängsel med olycksrisker. Och därtill det man lätt bortser från: de psykiska följderna av konstant osäkerhet, närvaron av våld, att aldrig ha ögonblick av tystnad, ingen ro ens i de ömtåligaste och mest intima situationer.

I delstaten Rio de Janeiro finns 600 slumområden, ”favelas”. Det största är Rosinha med 300.000 invånare. Bostäderna klättrar ovanpå varandra i 6-7 våningar på de branta sluttningarna. Här finns en viss ”ordning”. Man kan tjuvkoppla sig på elnätet och kommunen hämtar soporna, som samlas i högar på speciella gator. Men i favelan styr maffian och man har att lyda dess lagar – om en ung kille som pushar knark inte levererar, blir han skjuten. Militärpolisen håller sig borta, om inte krig mellan maffiagrupper skulle blossa upp. Man hittar någon enstaka idyll – en bakgård med skuggande grönska med små bänkar och bord – en skola ordnad av invånare och finansierad av kommun eller maffia.

Skälet till denna enorma slum – 800 miljoner invånare bara i de 20 största städerna i världen – är enkelt. Det finns ingen offentlig planläggning, och inte minsta tillstymmelse till bostadspolitik. Ingen har något grepp eller något ansvar. Och så bör det, enligt den härskande ekonomiska visdomen, vara.
Leve ”globaliseringen”!