– Vi har begått ett stort misstag som vi måste rätta till – att samverka med någon som alls inte vill vårt bästa. Horst Schmitthenner, ärrad styrelseveteran i det tyska metallarbetarförbundet IG Metall, är självkritisk. Men inte uppgiven. Han reser för närvarande runt i Europa för att göra reklam för sitt fackförbunds ”nya strategi”, en ny form av facklig-politisk samverkan. Schmitthenner jobbar i IG Metalls ”förbindelsekontor sociala rörelser”. Hans uppgift är att smida nya allianser för att bekämpa EU:s Lissabonstrategi.
År 2000 kom EU:s medlemsländer på toppmötet i Lissabon överens om att ta upp kampen med USA om att bli ”världens mest konkurrenskraftiga ekonomi”. För att åstadkomma detta förordnade EU:s statschefer en forcerad ”harmonisering” av den europeiska tjänstesektorn, en satsning på ”kunskapssamhället” och en mer samordnad ekonomisk politik.
I Tyskland liksom andra EU-länder bildades stabilitetspakter mellan arbetet och kapital. Fackförbunden och arbetsgivarnas organisationer skulle i samverkan med regeringarna undvika slitsamma konflikter. Denna ”allians för arbete” blev en fälla för facket. Axel Gerntke, verksam vid IG Metalls avdelning för strategisk planering, menar att det snart visade sig att det var ett misstag att tro att trepartssamtalen inför lönerörelserna skulle vara särskilt konstruktiva.
– Det hela gick mest ut på att hota oss med företagsflytt, menar han.
Men redan för tre, fyra år sedan tröttnade IG Metall på detta. Det stora fackförbundet, som inom vissa branscher når upp till organiseringsgrader som påminner mest om nordiska förhållanden, spände musklerna och lanserade en storstrejk i östra Tyskland. Facket krävde att lönerna äntligen skulle nå upp till västtysk nivå. Även östtyskarnas arbetsvillkor skulle anpassas till villkoren i väst. Stödet för strejken var stort i östra Tyskland, men många IG Metall ombudsmän i väst tvekade – strejken kom mitt under en period då facket pressades tillbaka i de flesta förhandlingarna.
– Vi trodde att vi ensamt kunde utmana såväl regeringen som arbetsgivarna, berättar Gerntke. Det var ett misstag.
Den östtyska metallarbetarstrejken slutade med ett nederlag. Man fick inte genom sina krav och resultatet var ett stort bakslag för IG Metall, som förlorade tusentals besvikna medlemmar på grund av nederlaget. Det var i detta läge som fackförbundets styrelse började fundera på en ny facklig strategi. Denna strategi går enligt Schmitthenner ut på att ”på nytt bygga en samhällelig vänster”.
– Vi är bara starka när vi kämpar gemensamt, menar Schmitthenner. Det betyder att vi måste bygga starka allianser mellan facket, andra sociala krafter och den globaliseringskritiska rörelsen.
IG Metall har därför under de senare åren systematiskt sökt ett nära samarbete med andra rörelser och organisationer. I fjol tog man ansvar för att skola över 6.000 ”ambassadörer mot nyliberalism”, aktivister som skulle bygga studie- och aktionsnätverk på sina bostadsorter. Studieprogrammet togs fram i samarbete med flera andra organisationer, bland annat Attac. Schmitthenner och andra ledare för IG Metall samarbetar också med akademiska vänsternätverk och deltar i den globaliseringskritiska rörelsens stormöten. På Europas sociala forum i Aten i maj var IG Metall:s förbundsexpedition och –styrelse representerat ett trettiotal deltagare. Svenska Metall fanns inte med över huvud taget.
Schmitthenner presenterade i Aten förbundets handlingsprogram mot Lissabonprocessen. Han konstaterade att det inte räckte med ”detaljförändringar” i EU-avtalen, målet var en grundläggande annorlunda modell för ett ”socialt Europa”.
Den här gången träffar jag Horst Schmitthenner och Axel Gerntke på konferensen Forum Social Europe i Bryssel. Namnet påminner om de av Attac initierade ”sociala fora”, som ska samla den utomparlamentariska rörelsen mot ”nyliberalism”. Den här konferensen är dock avsevärt mindre och i praktiken ett nätverksmöte för den nya fackliga offensiven mot EU:s tjänstedirektiv. Fackliga representanter ifrån ett antal västeuropeiska EU-stater har samlats för att diskutera IG Metalls förslag att gå över till en facklig-politisk offensiv mot EU-kommissionen. Man har kallat till mötet i Bryssel för att för att presentera ett utkast till handlingsprogram. En viktig punkt på dagordningen är diskussionen med representanterna från vänstergruppen i EU-parlamentet, GUE/NGL.
– Vi behöver politisk folkbildning för att stärka de sociala rörelserna. Men dessutom behöver vi också en stark parlamentarisk representation för våra intressen. Det är det här jag menar när jag talar om att bygga vänstern på nytt, understryker Schmitthenner inledningsvis.
Det är inte okontroversiellt att Schmitthenner talar om vänsterns ”nybildande”. Även i Tyskland har facket traditionellt samverkat med socialdemokraterna. Att söka sig till andra vänsterkrafter ses inte med blidka ögon.
– Vår erfarenhet av ”alliansen för arbete” har visat att vi behöver en alternativ politik, understryker Gerntke, när han presenterar handlingsplanen. Socialpakten har bara inneburit en reträtt på i stort sett samtliga fronter. Vi vill därför kämpa för ett alternativ till Lissabonnyliberalismen. Det innebär att vi kräver en helt ny fördelningspolitik i Europa. De som stödjer dessa tankar är välkomna att diskutera med oss.
Vem är det då som diskuterar med IG Metall? Konferensen i Bryssel domineras av deltagare från de stora tyska fackförbunden IG Metall och Ver.di. Båda förbunden, med över 2 miljoner medlemmar var, har under de senaste åren märkligt radikaliserats. De räds inte längre stora strejkrörelser: Ver.di tog nyligen ut tiotusentals kommunalarbetare i en två månaders strejk mot en föreslagen arbetstidsförlängning, IG Metall hotade framgångsrikt med det samma om förmåner som man tillkämpat sig i tidigare avtalsrörelser skulle attackeras. Heller inte räds de tyska fackförbunden ett strategiskt samarbete med den parlamentariska vänstern: under den senaste valrörelsen i höstas vägrade facket uppmana sina medlemmar till att lägga sin röst på socialdemokraterna. I stället efterlyste flera förbundsordförande en ny vänsterkraft i parlamentet – en indirekt uppmaning att lägga sin röst på det nya vänsterpartiets lista.
Det är tydligt att samtliga sydeuropeiska deltagarna i konferensen kommer från mindre fackförbund, ofta med anknytning till något vänsterparti. Till skillnad från Tyskland där metallarbetarförbundet har gått i bräschen för fackets radikalisering, är det i Grekland och Spanien tjänstemannaförbunden som har blivit allt radikalare.
– Privatiseringarna har slagit hårdast mot de statliga tjänstemännen, berättar Nikos Karadilion från det grekiska fackförbundet OYYE, som organiserar anställda inom handeln och den offentliga sektorn. Men också inom handeln märker vi att det blir allt vanligare med otrygga arbetsvillkor.
OYYE är nära allierad med vänsterpartiet Synaspismos. Karadilion menar att det egentligen inte är fråga om att hans förbund eller andra skulle ha radikaliserats: det har alltid funnits radikala kommunistiska fackförbund i Grekland. Men de radikala förbunden har blivit starkare, därför att alltfler missnöjda arbetare och tjänstemän väljer att organisera sig just hos dem.
Också Jeroen Zonneveld från det nederländska förbundet FNV konstaterar att det är tydligt att alltfler fackliga aktivister i hans förbund har en bakgrund i Socialistiska partiet. Förutom de privatiseringar som också Nederländerna har sett som ett resultat av EMU-anpassningen och Lissabonprocessen, så var det striden om den nederländska pensionsreformen som blev ett slags väckelse för vänstern inom facket. Vreden över utvecklingen yttrade sig inte minst under folkomröstningen om EUs författning, där SP visade sig vara det enda vänsteralternativ för dem som var emot författningsförslaget.
Erkki Laukanen representerar, intressant nog, Finlands landsorganisation, SAK. SAK har traditionellt visserligen stått socialdemokraterna nära, men det är enligt honom ”lika traditionellt” att också samverka med kommunisterna.
– På 1970-talet när taistoismen var som starkast var det nog inte helt okomplicerat, men i fackets ledning har det alltid funnits ett antal kommunister här i Finland.
Han berättar att Finlands LO hoppas på utvecklingen av en europeisk vänster, som verkar för att bekämpa EU-kommissionens förödande inflytande över den ekonomiska politiken i EU:s medlemsländer.
– Vi har svårt att se att en återgång till nationella lösningar skulle vara lösningen på våra problem, menar han.
Även Allan Baumann, medlem i det danska förskollärar- och fritidsledarförbundet BUPL, menar att det förefaller alltmer naturligt för de danska fackförbunden att satsa på ett europeiskt samarbete i kamp mot EU:s nyliberala politik.
– Det vore förödande att inte satsa på ett europeiskt samarbete, säger också Asbjörn Wahl från Norge. Wahl är koordinator för initiativet For velferdsstaten, en facklig-politisk offensiv mot privatiseringar och nedskärningar. Nätverket anses av många vara en av flera faktorer bakom vänsterklimatet i Norge.Wahl ingick i den grupp som förberedde det utkast till handlingsplan som presenteras på konferensen. I papperet efterlyses ”en samordnad ekonomisk politik, en tillväxt- och fördelningspolitik för hela EU”. Privatiseringar av offentlig verksamhet ska stoppas, välfärden i offentlig regi utvecklas. Författarna kräver en ”demokratisering av EU” och i slutändan en ”ny europeisk social modell”. Det låter som om man önskade mer överstatlighet?
– Jo, de där kraven skulle man i Norden nog inte skriva på i den formen, erkänner Wahl. Men det är inte poängen att fokusera på frågan om överstatlighet eller mellanstatlighet, poängen är att bygga en stark rörelse mot EU:s nyliberala politik.
Wahl menar att det vore ett misstag att inte samverka med krafter som i grunden är EU-positiva. Det gäller nu att lansera en offensiv mot EU:s nyliberala ekonomiska politik innan det är för sent.
– Vi har vaknat alltför sent, lyder Wahls analys. Alltför många slag har vi redan förlorade, tänk bara på pensionsreformerna som de redan har rott i hamn i de flesta europeiska länderna utan att vi klarade av att organisera ett slagkraftigt motstånd.
