Vi är tillbaka till 90-talets början, inte bara på grund av den ekonomiska krisen utan för att Socialdemokraternas ideologibrist återigen uppmärksammas som om förändring inte bara var önskvärd utan också möjlig. När jag började brinna för politik trodde jag att socialdemokratins högervridning gick att hejda. Om bara tillräckligt många talade för en stark välfärdsstat, skulle Socialdemokraterna våga stå upp för sitt historiska arv. Men den ideologiska motvinden vek ner partiet och sedan gick man bort sig i tom blairism.
Högerns retoriska figurer blev också Socialdemokraternas: den starka staten gör oss så hjälplösa att vi inte längre gör vår plikt utan bara kräver vår rätt. Det Mona Sahlin fortfarande ber om ursäkt för som partiets historiska misstag, medan borgerligheten lämnat sådant trams bakom sig.
Nu ska välfärdsstaten istället privatiseras/läggas ut på entreprenad på grund av kvalité och kostnad. Men var befinner sig socialdemokratin? Deras stora problem är att de fortfarande är tvåa på samma borgerliga boll.
Mona Sahlins mediefigur fungerar inte – att prata långsamt överpedagogiskt med konstgjorda betoningar likt en dagisfröken som förklarar för fyraåringar hur man blandar grundfärger. Men än värre, nu när vänstern har en historisk chans att formulera systemkritik och politiska alternativ märks mer än någonsin att det inte finns någon ideologi som stagar upp hennes ord. När Socialdemokraterna lägger fram ett nytt skatteförslag, när de presenterar jobbåtgärder eller vill höja a-kassan handlar det om trygghet, ibland om rättvisa men främst om den enskilde individen.
Trots att det är frågor med ett stenhårt maktperspektiv och borde presenteras i en sammanhängande ideologi med ett tydligt visionärt mål. Marknaden och offentlig sektor är två omfördelningsstrategier av rikedomar och makt. Med socialdemokratins benägna bistånd har marknaden alltmer tagit över som omfördelningspump och vi ser resultatet både i ökade klyftor och ekonomisk kris.
Det senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag, med temat offentlig sektor, belyser inte bara detta ideologiska moras utan pekar också på möjligheter. Tvärdrag andas hoppfullhet, som om argument fortfarande kan bita, politiken återigen går att påverka och socialdemokratin fortfarande kan välja en annan väg. Den norske journalisten Magnus Marsdal åskådliggör i en lysande essä hur Socialdemokraternas legitimitet är ihopkopplad med en stark välfungerande offentlig sektor och att det är dags att damma av historiens största politiska succé.
Höga skatter gör faktiskt samhället mer jämlikt, människor mindre fattiga, ger dem mer fritid och ökar produktiviteten. Peter Gustafsson visar i ett alternativt reformprogram hur mycket jämlikhet och utveckling vi kan få för de 165 miljarder som skiljer dagens skattekvot från den år 2000.
I Reformismens möjligheter (Premiss förlag 2008) menar Anders Nilsson och Örjan Nyström att socialdemokratins unika stabilitet och styrka berodde på att man knutit samman medel- och arbetarklassens intressen, alltså välfärdsstatsprojektet. Men i den nuvarande politiken finns inga idéer hur partiet, via strukturella reformer, ska ge samhället en ny progressiv riktning, bara en pr-strategi om att man ska vackla i mitten.
Valter Korpi analyserade valnederlaget 1991 i termer av att socialdemokratins förespråkare hade tystnat. Det fanns ingen som ville tala för partiet på arbetsplatserna eller där människor möts. Vad ska de säga idag? Monas Sahlins tokiga affärsidé, att be om ursäkt för Socialdemokraternas förflutna inför borgerligheten borde istället omfatta hela 80-90 talets högervridning och riktas till hennes väljare.
/Ann Charlott Altstadt
