Vägledande för svensk utrikespolitik är strävan efter fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det är Sveriges officiella och principiella utrikespolitiska linje. Den är inte svår att dela.
Men denna linje ska även praktiseras och då blir saken inte lika enkel. Särskilt inte om man har med diktaturer att göra.
Man kan ha relationer med diktatoriska regimer i förhoppning om att påverka förhållandena i diktaturländer i demokratisk riktning. Sällan infrias sådana förhoppningar när det gäller regimerna. De biter sig mestadels fast vid makten. Ibland kan det dock hända att folket i ett diktaturland kan uppmuntras i sin frihetskamp om regimen i landet utsätts för internationella påtryckningar av olika slag.

I helgen avled kung Abdullah i Saudiarabien. EU:s statschefer stod på samma sätt som unionens utrikesministrar i kö när Iran slutit ett avtal med USA om att tillåta IAEA inspektera dess kärnkraftsprogram.
Alla dessa ministrar ställde upp för att stärka ”freden” i världen, för att stödja en demokratisk utveckling i Iran och Saudiarabien eller för att de ville stärka respekten för mänskliga rättigheter. Jag tror att det inte alls handlade om fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Erst komt das Fressen, dann die Morale/först kommer käket, sedan moralen. Det handlar om makt och business. Både Iran och Saudiarabien har ett rättssystem som inte förtjänar namnet. En enkel bloggare som Raif Badawi döms till tio års fängelse och ett orimligt och barbariskt prygelstraff. Båda regimerna utövar ett urskiljningslöst förtryck av kvinnor. För ringa förseelser kan kvinnor i Iran bli stenade eller offentligt hängda i lyftkran. I Saudiarabien blir kvinnor offentligt halshuggna på gatan om de begår ”brott” som män tvingar dem till.
Förtjänar mörkerregimer som dessa den uppvaktning som ägde rum vid diktaturen kung Abdullahs begravning eller i samband med Irans överenskommelse med USA?

Den tidigare borgerliga regeringen ansåg rakt av att affärer automatiskt leder till ökad respekt för mänskliga rättigheter och ville sälja vapenfabriker till den saudiska regimen. Så enkel är nu inte världen beskaffad.
Var det klokt att sända kungen till diktaturen kung Abdullahs begravning? Kungen är statschef, konvenansen säger att kungen borde resa, men vore det inte lämpligt, med tanke på hur den saudiska regimen förtrycker kvinnor, att bryta mot den diplomatiska konvenansen och strunta i att sända någon över huvud taget? Saudiarabien är ingen demokrati och man respekterar inte mänskliga rättigheter. Den saudiska regimen strävar inte efter fred utan hycklar när man säger att man bekämpar terrorism. I verkligheten har man stött terrorgrupper i Syrien.

Jag undrar också hur det är när EU:s alla ministrar liksom USA hycklar och spelar klädsamt sorgsna vid kung Abdullahs begravning eller när de påstår att de vill ha goda relationer med Saudiarabien för att påverka dem när det gäller mänskliga rättigheter, fast de egentligen bara vill göra business där oljan och andra naturtillgångar finns.
Regeringen har lovat att driva en feministisk utrikespolitik – men om avtalet om militärt samarbete förlängs med diktatur- och könsapartheidstaten
Saudiarabien – är denna tilltänkta feministiska utrikespolitik inget annat än tomma ord.