Jag är den som är den
Elin Lucassi
Kartago, 2015
Jag är förväntansfull när jag öppnar Elin Lucassis debutbok. På framsidan lurar svarta katter med glimrande guldögon och en kvinna vars ansiktsuttryck utstrålar det som titeln säger. Jag är den som är den, jag tänker inte be om ursäkt för mig själv och jag kommer aldrig skratta det där överslätande skrattet för att rädda den goda stämningen.
Många serieläsare är nog redan bekanta med Elin Lucassi, hennes serier och illustrationer har tidigare publicerats i bland annat Galago och Biblioteksbladet. Men det här är den första egna serieboken och den innehåller både längre serier, enrutingar och rena illustrationer. Det är ett satirspäckat material med feminism och humor som tydlig utgångspunkt. Illustrationerna är fulsnygga på ett roligt sätt, jag gillar framför allt de väl synliga snipporna som liksom dinglar omkring mellan benen på karaktärerna.
Elin Lucassi vill kritisera strukturer och använder sig ofta av rollbyten för att göra dem synliga. Det är gulliga män i spetstrosor som har ångest över sina kroppar och litteraturälskare som börjar bete sig som fotbollsfans så allmänheten inte vågar gå ut när det varit författarafton i stan. En rolig enruting har texten ”Varför ser man så sällan kvinnor som mäter sina blygdläppar?” och under detta en entusiastisk kvinna som utropar ”13 cm i upphetsat tillstånd. Inte illa!”
Ett fåtal serier är mer personliga, som ”Dagen då jag blev duktig”. Jaget i serien försöker vara en duktig och inspirerande lärare, men bekräftelsen och uppmärksamheten från kollegorna kommer först när hon blir deprimerad och då går ned tio kilo i vikt. Depressionen är det ingen som bryr sig om för ”du ser ju så fin och fräsch ut”. Det är sorgligt och Lucassi illustrerar det bra och hittar här ett sakligt allvar som skiljer sig från de andra mer satiriska serierna.
Som sagt är jag förväntansfull inför den här boken, det är jag inför varje ny feministisk seriebok jag kommer över. Det är en viktig politisk metod och ofta det roligaste jag vet. Och det gör inget att tecknarna lånar och inspireras av varandra. Serietecknaren Sara Granér har sagt att hon och Liv Strömquist och Sara Hansson på skämt kallar sig för ”Skagenmålarna”, efter en grupp konstnärskillar (det var killarna som blev kända i alla fall) på Jylland, som målade varandra, hav och ljus på ett väldigt likartat sätt. Och de kallades inte härmapor för det.
Men i Jag är den som är den fungerar inte riktigt lånen och upprepningarna för mig. Jag saknar en egen ton, något som får det att tända till politiskt, alternativt får mig att skratta ordentligt.
Lucassi rör sig på trygg mark, använder skämt som har genererat skratt förut, teman som debatteras just nu. Och det hela blir lite tandlöst.
Strukturer finns överallt och har en väl sett dem går det inte att sluta, skriver Lucassi i den sista serien. Men kritiken av dessa strukturer är för vag och allmän. Kvinnliga styrelseledamöter får sin kompetens ifrågasatt men inte manliga. Hipsterkillar är störiga men tror att de är så sköna.
Särskrivningar är ett gissel. Att klaga på särskrivningar i samma serie som en dissar sexistiska gubbar tar också udden av det senare, som ju är jobbigt på riktigt. (Till alla särskrivningshatare där ute, det är inte ett riktigt problem, det är alldeles ointressant, du fattar ju vad det står, alla människor har inte pluggat lika länge som du, fundera på var din solidaritet ligger!).
Det känns som att boken vänder sig till redan invigda och välutbildade feminister, men utan att tillföra något nytt. Poängerna i Jag är den som är den tänjer inte på några gränser i sin genre, vare sig politiskt eller humormässigt. Den är snäll och upprepande och småkul och jag hade önskat mig mer.
