SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett “Smärtpunkten”.
Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.
SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Förlaga till serien är Elisabeth Åsbrinks bok från 2009 med samma namn. Där beskrivs hur de som stod bakom arbetet med 7:3 formades av efterkrigstidens attityder i Sverige. Smärtpunkten är alltså en produkt av hur attityder från slutet av 1960- och början på 70-talet påverkade ett teaterprojekt 1999, undersökt i Åsbrinks bok 2009, som i sin tur tolkas 2024. Mer än 50 år av svensk kriminalpolitik ramas in av tv-rutan.
Smärtpunkten är en gripande produktion som tar med tittaren in i en skenande process med få vinnare och många offer.
Lars Norén (David Dencik), Isa Stenberg (Maria Sid), och Göran Engström (Mats Rudal) är centrala karaktärer i serien. Norén och Stenberg representerar teaterns värld, Engström kriminalvårdens. Tidigt i serien beskrivs Noréns önskan om att ta samhället till teatern. Stenberg porträtteras som en omtänksam men naiv person, som vill rädda de medverkande nynazisterna. Engströms perspektiv på kriminalvård sammanfattas i första avsnittet utifrån att han 1975 beviljade samtliga fångar i Umeåfängelset permission över jul.
I Åsbrinks bok beskrivs de tre karaktärernas mänskliga förlagor som formade av attityderna på 1960-talet och början på 1970-talet. Klassamhället och social misär var problemet. Institutioner var inte lösningen, den stavades i stället välfärd.
Förändringarna i synen på kriminalvård mellan 1970- och 90-tal får visst utrymme i serien. Med ökat borgerligt inflytande ökade fokuset på straff som vedergällning, medan solidaritetsperspektivet försvann till förmån för ett behandlings- och kontrollperspektiv. Krocken mellan Isa Stenberg och kriminalvården illustrerar detta: hon vill rädda fångarna, erbjuder husrum i sin lägenhet och undviker att anmäla incidenter som bryter mot permissionsreglerna.
Smärtpunkten är en gripande produktion som tar med tittaren in i en skenande process med få vinnare och många offer. Bitvis känns det som att bevittna en tågkrasch och inte kunna vända bort blicken.
Trots det blir jag aldrig kvitt den gnagande oro som fanns där innan jag tryckte på play, och i slutändan landar berättelsen sorgligt men förutsägbart nog i ett illegitimerande av alternativ behandling och mjukare kriminalvård. Smärtpunkten visar upp glimtar av en mängd faktorer som kan ha lett fram till det fruktansvärda slut som berättelsen fick 1999: ensamheten de tre fångar som deltagit i pjäsen haft med sig sedan barnsben, den nynazistiska ideologin, Stenbergs oförmåga till gränssättning och Noréns egensinne tillsammans med hans stjärnstatus.
Ändå lämnar serien tittaren med en förenklad visshet: 90-talets kriminalvård präglades av en naivitet som vi tursamt nog blivit av med i dag. I seriens epilog ges enkortfattad beskrivning av vad som hände sedan. Den sista meningen lyder: ”I dag har landets fångar strängare permissionsregler.” Det känns som en underdrift.
