Den 5 februari 1967 tar folksångerskan Violeta Parra fram pistolen i sitt tält i Santiago de Chile. Den här gången vill hon inte misslyckas. Hon skjuter sig i tinningen. Efteråt kommer många att leta efter förklaringar. Men låt oss ta det från början.

1917. Violeta Parra Sandoval föds sent på kvällen 4 oktober i San Carlos i Ñuble i södra Chile. I Ryssland utvecklas ett uppror mot kriget till en social revolution.

1929. Fadern dör i TBC efter att ha tvingats försörja sin familj bland annat som tåginspektör och fängelsevakt. Violeta kallas Maleza (”ogräset”). Hon är ingen skönhet, hennes ansikte är ärrat efter smittkopporna, en av de många sjukdomar som hon fått dras med under barndomstiden. Vid nio års ålder hade hon lärt sig spela på sin fars gitarr fastän den är för stor för henne. Snart sjunger hon överallt med flera av sina syskon. Efter att en cirkus besökt staden rymmer hon hemifrån och ansluter sig till den för en tid.

När modern och syskonen flyttar efter till Santiago 1935 börjar Violeta sjunga på krogar i stadsdelen Matucana tillsammans med sina syskon.
– Violeta hade bra karaktär, hon var mycket aktiv, vi kom bra överens med henne. När hon kom gjorde hon alltid som jag sa. Men med andra människor var hon ganska snar till att bråka och ställa till besvär. Nåväl, hon var ju ung och söt och männen tyckte om att säga komplimanger till henne men hon drack aldrig med dem och hon protesterade när de besvärade henne. Hon var alltid lite grovhuggen. Sedan försvann de, eftersom vi tog hit en apparat som spelade musik, säger ägaren till El Popular.
Den argentinske tangosångaren Carlos Gardel dör i en flygkrasch på väg mellan Medellín och Caracas. I Paris går en gatusångerska som just fått artistnamnet Edith Piaf in i grammofonstudion för första gången.

1938 blir Pedro A Cerda Chiles president som ledare för Folkfronten. Som nygift försöker Violeta få sin man, järnvägsarbetaren Luís Cereceda, att förstå att sången för henne inte bara är ett provisoriskt levebröd utan en livsnödvändighet. Luís’ anställning tvingar familjen att flytta till Valparaíso. Violeta trivs med att sjunga i hamnstaden. På barer fyllda med sjömän slår hennes osofistikerade stil och rustika röst an på ett nytt sätt.
Madrid faller den 1 april och fascisterna tar över Spanien. Flyktingar kommer till Chile, bland anant med hjälp av diplomaten och poeten Pablo Neruda. Woody Guthrie spelar in sina första skivor i New York.

1945 väljs Pablo Neruda som representant för Kommunistpartiet till senator. Luís Cereceda är medlem i Kommunistpartiet och Violeta aktiverar sig för en tid i en lokalförening. Kriget i Europa slutar och efter flera års uppehåll delas Nobelpriset åter ut – i litteratur för första gången till en latinamerikansk författare, chilenskan Gabriela Mistral.

1946 får populisten Gonzalez Videla, ”giftödlan” med Pablo Nerudas ord, ledare för Radikala partiet, 40 procent i valet och kan bilda regering – tack vare stöd från kommunistpartiet, som han emellertid snart förbjuder för tio år framåt. Pablo Neruda tvingas gå i landsflykt. Chilenarna är chockade men Violeta förutspår redan på valdagen allt i en dikt som hon dessutom låter skicka till Videla.

1948 flyttar familjen tillbaka till Santiago – äktenskapet spricker. Sonen Angel beskriver ett hårt liv.
– På vintern var det dödskallt. Vi använde till och med gitarrfodralet som täcke. Violeta gick upp mycket tidigt, hon behöll alltid många lantliga vanor. Omkring fyra på morgonen brukade hon väcka mig, för att jag skulle gå ut och stjäla vatten ur en privat brunn ett par kvarter bort. Där gick jag i rimfrosten och svor ve och förbannelse över mammas hygieniska nit. Klockan sex var Violeta på benen, ren och påklädd, och ville att jag skulle göra upp eld. Hon brukade klaga och säga att jag var en latmask. Jag låtsades sova. Men för att kunna sova var jag tvungen att hålla för öronen för Violeta började alltid spela gitarr vid den tiden på dygnet. Det var som en religion för henne, alla morgnar, även stränga vintermorgnar.

1954 sänds programmet ”Violeta Parra sjunger” varje vecka i Radio Chilena.
Violeta får i juni en inbjudan till ungdomsfestivalen i Warszawa. Hon besöker Sovjetunionen och flera europeiska länder. I Paris slår hon sig ner och spelar in sin första LP. I Santiago dör plötsligt hennes dotter, Rosita Clara. Violeta är förkrossad. Hon skriver ”Verser för det döda flickebarnet”. Dessa förtvivlade utgjutelser ryms som vanligt i strängt bunden vers – som i de traditionella Canto a lo divino/humano som sjungits sedan långa tider på likvakor över döda spädbarn, är det den andliga korsett som lidande kvinnor behöver för att inte falla sönder själsligt.

1957 flyttar Violeta tillfälligt med barnen Carmen Luísa och Angel söderut till Concepción, anställd av universitetet där för att samla in folksånger som hon spelar in på en rad skivor. Dottern Isabel berättar hur en vanlig dag kunde förflyta:
– Först gick vi för att hälsa på Carmen Luísa. Vi går därifrån sedan hon grälat med sin svärmor. Sedan besöker vi herr Apple, chef för skivbolaget Odéon. Jag satt utanför och väntade. Jag brukade höra mammas höga röst när hon anklagade herr Apple för tusen och en oförrätter mot henne. Nästan alltid kom hon ut gråtande från de samtalen och skrek att hon skulle bryta kontraktet. Om hon inte grät, skakade hon, så rasande var hon. Sen åt vi lite lunch nånstans nere i centrum och sen till författarföreningen för att kämpa till oss något förskott på hennes copyrightpengar. Efter det gick vi till kaféet Sao Paolo eller Palmeiras där olika artister brukade träffas. Hon tålde inte folk som rökte. Det var för henne tecken på karaktärssvaghet. Hon hatade smink, kallade det för ”självsabotage”. När någon väninna dök upp sminkad, möttes hon alltid av: ”Och du, vad är det du gömmer dig för?” Hon avskydde byråkrater av hela sin själ, för henne var de ”skithögar som inte gjorde nån nytta”.

1960 i maj befinner sig Violeta på ett hotellrum i Puerto Montt, när en jordbävning slår till med full kraft. 2.000 människor omkommer, en tsunami sveper in, floderna ändrar sitt lopp och nya sjöar uppstår. Violeta skildrar händelsen i sin apokalyptiska sång ”Puerto Montt esta temblando”. Sången kommer med på El folklore de Chile nr 5, där Violeta integrerar sig själv i folkloren och samtidigt förnyar den – alla sånger på albumet är skrivna av Violeta. Hon sjunger bland annat ”Här behövs en guerrillero” (med syftning på folkledaren Manuel Rodriguez från befrielsen från Spanien i början av 1800-talet) och hyllar ”folket med sina röda fanor” (med Pablo Nerudas ord).

Året därpå är Violeta i Buenos Aires och spelar in en LP med egna sånger, som emellertid aldrig kommer ut – den stoppas på grund av ”Porque los pobres no tienen”, som anses alltför kontroversiell och som förbjuds i Argentina. Många år senare, efter hennes död, ges LP:n ut men ”Porque los pobres” saknas fortfarande och ingen har lyckats hitta Violetas egen insjungning av den.
Violeta, Isabel och Angel slår sig ner i Paris och sjunger på La candelaria, L’Éscale, för Unesco och i TV. Hon träffar musikern-antropologen Gilbert Favré. Sånger som ”Corazón maldito”, ”El gavilán”, ”Pupila de aguila” och framför allt ”Run-Run se fue pa’l norte” kommer att vittna om att han är hennes livs stora – och bara delvis besvarade – kärlek.
Violeta får veta att hennes bror Roberto blivit arresterad i Chile i samband med en strejk. Hon skriver La carta (Brevet). Som vanligt gör hon inga försök att anpassa sig till salongsvänstern vid borgerskapets köttgrytor. Hon är ärlig och kontroversiell, om också inte särskilt diplomatisk.

1964 ställer Violeta Parra ut sina vävningar, oljemålningar och applikationer på Musée du Louvre i Paris. Under åren i Paris spelar hon in en mängd egna sånger, av vilka några ges ut 1965 i Chile, andra många år senare. I Genève deltar hon i en lång protestmarsch mot Nato och under en demonstration mot diktaturen i Spanien kastar hon cocacolaflaskor på spanska konsulatets fasad.
I juni 1965 återvänder hon slutgiltigt till Chile och förvånar alla med att starta sin egen verksamhet i La carpa, ett tält i utkanten av staden där man nådigt låter henne disponera ett litet område i parken La Quintrala. Violeta vill grunda ett stort folkloristiskt kulturcenter i tältet, som har plats för 1.000 personer men det är sällan så många som 100 möter upp. Violeta tillbringar sin sista tid där, bortsett från en resa till Bolivia, där hon uppträder tillsammans med den lätt undflyende Gilbert Favré. Hon spelar in sina sista sånger. Hon har redan beslutat sig för självmord och driver igenom att skivan ska heta ”Violeta Parras sista kompositioner”. Sångerna innehåller delvis esoterisk poesi som rör sig på gränsen mellan liv och död, allt som finns i tillvaron är liksom genomlyst av de yttersta ögonblickens drömmande klarhet.

Tillbaka vid sjutton år
när man redan har levt ett sekel,
det är som att tyda tecken
men utan att kunna säkert.
Att från en minut till den andra
bli ömtålig som sekunden
och känslan går djupt i grunden
som hos barnet som möter en gud.
Det är så jag känner det nu
i den allra mest glödande stunden.

Då är man snärjd och snärjd igen
som muren snärjs av murgrönan,
som mossan växer över sten
och bryter fram och bryter fram,
som mossan växer över stenen, ja precis.

Kärleken är en vind
av den renhet som fanns en gång.
Den viskar sin mjuka sång
mot det rasande djuret som slår,
så pilgrimmen stannar ett år
och fångarna får sin frihet.
Den gamle i slutet av livet
gör kärleken om till ett barn
och det onda av ömhet bara
är ju till godhet blivet…

1967 i januari har Violeta skrivit till Gilbert Favré och accepterat en inbjudan till Bolivia men söndagen den 5 februari tar hon sitt liv.
”Ingen av oss kunde säga medan Violeta levde att hon var en folkets konstnär. Vi kritiserade henne rentav. Men tiden och folket självt kommer att ge henne sitt erkännande.”
Victor Jara (Joan Jara: Victor – an unfinished song, översättning Maria Ekman)
I Tibbleskolan i Täby bereder sig en frustrerad hippiaspirant för att hoppa av gymnasiet. Spansklärarinnan uttrycker förståelse men säger också:
– Tänk bara på att du inte kan gå barfota hela livet, Jan.
Han håller gitarren i ett hårt grepp och tänker att han ändå är glad att ha haft Birgit Harling som lärare. Spanskan får han säkert användning för, förr eller senare.