Smittkoppor, iskyla och censur

”Jag vill tacka livet” är den sång av Violeta Parra som alla känner till – men det var ingen slump att den var med på hennes sista skiva. Musikern och kompositören Jan Hammarlund skriver för Flamman om den stora sångerskan och hennes vindlande liv. Idag torsdag är det 90 år sedan hon föddes.

Den 5 februari 1967 tar folksångerskan Violeta Parra fram pistolen i sitt tält i Santiago de Chile. Den här gången vill hon inte misslyckas. Hon skjuter sig i tinningen. Efteråt kommer många att leta efter förklaringar. Men låt oss ta det från början.

1917. Violeta Parra Sandoval föds sent på kvällen 4 oktober i San Carlos i Ñuble i södra Chile. I Ryssland utvecklas ett uppror mot kriget till en social revolution.

1929. Fadern dör i TBC efter att ha tvingats försörja sin familj bland annat som tåginspektör och fängelsevakt. Violeta kallas Maleza (”ogräset”). Hon är ingen skönhet, hennes ansikte är ärrat efter smittkopporna, en av de många sjukdomar som hon fått dras med under barndomstiden. Vid nio års ålder hade hon lärt sig spela på sin fars gitarr fastän den är för stor för henne. Snart sjunger hon överallt med flera av sina syskon. Efter att en cirkus besökt staden rymmer hon hemifrån och ansluter sig till den för en tid.

När modern och syskonen flyttar efter till Santiago 1935 börjar Violeta sjunga på krogar i stadsdelen Matucana tillsammans med sina syskon.
– Violeta hade bra karaktär, hon var mycket aktiv, vi kom bra överens med henne. När hon kom gjorde hon alltid som jag sa. Men med andra människor var hon ganska snar till att bråka och ställa till besvär. Nåväl, hon var ju ung och söt och männen tyckte om att säga komplimanger till henne men hon drack aldrig med dem och hon protesterade när de besvärade henne. Hon var alltid lite grovhuggen. Sedan försvann de, eftersom vi tog hit en apparat som spelade musik, säger ägaren till El Popular.
Den argentinske tangosångaren Carlos Gardel dör i en flygkrasch på väg mellan Medellín och Caracas. I Paris går en gatusångerska som just fått artistnamnet Edith Piaf in i grammofonstudion för första gången.

1938 blir Pedro A Cerda Chiles president som ledare för Folkfronten. Som nygift försöker Violeta få sin man, järnvägsarbetaren Luís Cereceda, att förstå att sången för henne inte bara är ett provisoriskt levebröd utan en livsnödvändighet. Luís’ anställning tvingar familjen att flytta till Valparaíso. Violeta trivs med att sjunga i hamnstaden. På barer fyllda med sjömän slår hennes osofistikerade stil och rustika röst an på ett nytt sätt.
Madrid faller den 1 april och fascisterna tar över Spanien. Flyktingar kommer till Chile, bland anant med hjälp av diplomaten och poeten Pablo Neruda. Woody Guthrie spelar in sina första skivor i New York.

1945 väljs Pablo Neruda som representant för Kommunistpartiet till senator. Luís Cereceda är medlem i Kommunistpartiet och Violeta aktiverar sig för en tid i en lokalförening. Kriget i Europa slutar och efter flera års uppehåll delas Nobelpriset åter ut – i litteratur för första gången till en latinamerikansk författare, chilenskan Gabriela Mistral.

1946 får populisten Gonzalez Videla, ”giftödlan” med Pablo Nerudas ord, ledare för Radikala partiet, 40 procent i valet och kan bilda regering – tack vare stöd från kommunistpartiet, som han emellertid snart förbjuder för tio år framåt. Pablo Neruda tvingas gå i landsflykt. Chilenarna är chockade men Violeta förutspår redan på valdagen allt i en dikt som hon dessutom låter skicka till Videla.

1948 flyttar familjen tillbaka till Santiago – äktenskapet spricker. Sonen Angel beskriver ett hårt liv.
– På vintern var det dödskallt. Vi använde till och med gitarrfodralet som täcke. Violeta gick upp mycket tidigt, hon behöll alltid många lantliga vanor. Omkring fyra på morgonen brukade hon väcka mig, för att jag skulle gå ut och stjäla vatten ur en privat brunn ett par kvarter bort. Där gick jag i rimfrosten och svor ve och förbannelse över mammas hygieniska nit. Klockan sex var Violeta på benen, ren och påklädd, och ville att jag skulle göra upp eld. Hon brukade klaga och säga att jag var en latmask. Jag låtsades sova. Men för att kunna sova var jag tvungen att hålla för öronen för Violeta började alltid spela gitarr vid den tiden på dygnet. Det var som en religion för henne, alla morgnar, även stränga vintermorgnar.

1954 sänds programmet ”Violeta Parra sjunger” varje vecka i Radio Chilena.
Violeta får i juni en inbjudan till ungdomsfestivalen i Warszawa. Hon besöker Sovjetunionen och flera europeiska länder. I Paris slår hon sig ner och spelar in sin första LP. I Santiago dör plötsligt hennes dotter, Rosita Clara. Violeta är förkrossad. Hon skriver ”Verser för det döda flickebarnet”. Dessa förtvivlade utgjutelser ryms som vanligt i strängt bunden vers – som i de traditionella Canto a lo divino/humano som sjungits sedan långa tider på likvakor över döda spädbarn, är det den andliga korsett som lidande kvinnor behöver för att inte falla sönder själsligt.

1957 flyttar Violeta tillfälligt med barnen Carmen Luísa och Angel söderut till Concepción, anställd av universitetet där för att samla in folksånger som hon spelar in på en rad skivor. Dottern Isabel berättar hur en vanlig dag kunde förflyta:
– Först gick vi för att hälsa på Carmen Luísa. Vi går därifrån sedan hon grälat med sin svärmor. Sedan besöker vi herr Apple, chef för skivbolaget Odéon. Jag satt utanför och väntade. Jag brukade höra mammas höga röst när hon anklagade herr Apple för tusen och en oförrätter mot henne. Nästan alltid kom hon ut gråtande från de samtalen och skrek att hon skulle bryta kontraktet. Om hon inte grät, skakade hon, så rasande var hon. Sen åt vi lite lunch nånstans nere i centrum och sen till författarföreningen för att kämpa till oss något förskott på hennes copyrightpengar. Efter det gick vi till kaféet Sao Paolo eller Palmeiras där olika artister brukade träffas. Hon tålde inte folk som rökte. Det var för henne tecken på karaktärssvaghet. Hon hatade smink, kallade det för ”självsabotage”. När någon väninna dök upp sminkad, möttes hon alltid av: ”Och du, vad är det du gömmer dig för?” Hon avskydde byråkrater av hela sin själ, för henne var de ”skithögar som inte gjorde nån nytta”.

1960 i maj befinner sig Violeta på ett hotellrum i Puerto Montt, när en jordbävning slår till med full kraft. 2.000 människor omkommer, en tsunami sveper in, floderna ändrar sitt lopp och nya sjöar uppstår. Violeta skildrar händelsen i sin apokalyptiska sång ”Puerto Montt esta temblando”. Sången kommer med på El folklore de Chile nr 5, där Violeta integrerar sig själv i folkloren och samtidigt förnyar den – alla sånger på albumet är skrivna av Violeta. Hon sjunger bland annat ”Här behövs en guerrillero” (med syftning på folkledaren Manuel Rodriguez från befrielsen från Spanien i början av 1800-talet) och hyllar ”folket med sina röda fanor” (med Pablo Nerudas ord).

Året därpå är Violeta i Buenos Aires och spelar in en LP med egna sånger, som emellertid aldrig kommer ut – den stoppas på grund av ”Porque los pobres no tienen”, som anses alltför kontroversiell och som förbjuds i Argentina. Många år senare, efter hennes död, ges LP:n ut men ”Porque los pobres” saknas fortfarande och ingen har lyckats hitta Violetas egen insjungning av den.
Violeta, Isabel och Angel slår sig ner i Paris och sjunger på La candelaria, L’Éscale, för Unesco och i TV. Hon träffar musikern-antropologen Gilbert Favré. Sånger som ”Corazón maldito”, ”El gavilán”, ”Pupila de aguila” och framför allt ”Run-Run se fue pa’l norte” kommer att vittna om att han är hennes livs stora – och bara delvis besvarade – kärlek.
Violeta får veta att hennes bror Roberto blivit arresterad i Chile i samband med en strejk. Hon skriver La carta (Brevet). Som vanligt gör hon inga försök att anpassa sig till salongsvänstern vid borgerskapets köttgrytor. Hon är ärlig och kontroversiell, om också inte särskilt diplomatisk.

1964 ställer Violeta Parra ut sina vävningar, oljemålningar och applikationer på Musée du Louvre i Paris. Under åren i Paris spelar hon in en mängd egna sånger, av vilka några ges ut 1965 i Chile, andra många år senare. I Genève deltar hon i en lång protestmarsch mot Nato och under en demonstration mot diktaturen i Spanien kastar hon cocacolaflaskor på spanska konsulatets fasad.
I juni 1965 återvänder hon slutgiltigt till Chile och förvånar alla med att starta sin egen verksamhet i La carpa, ett tält i utkanten av staden där man nådigt låter henne disponera ett litet område i parken La Quintrala. Violeta vill grunda ett stort folkloristiskt kulturcenter i tältet, som har plats för 1.000 personer men det är sällan så många som 100 möter upp. Violeta tillbringar sin sista tid där, bortsett från en resa till Bolivia, där hon uppträder tillsammans med den lätt undflyende Gilbert Favré. Hon spelar in sina sista sånger. Hon har redan beslutat sig för självmord och driver igenom att skivan ska heta ”Violeta Parras sista kompositioner”. Sångerna innehåller delvis esoterisk poesi som rör sig på gränsen mellan liv och död, allt som finns i tillvaron är liksom genomlyst av de yttersta ögonblickens drömmande klarhet.

Tillbaka vid sjutton år
när man redan har levt ett sekel,
det är som att tyda tecken
men utan att kunna säkert.
Att från en minut till den andra
bli ömtålig som sekunden
och känslan går djupt i grunden
som hos barnet som möter en gud.
Det är så jag känner det nu
i den allra mest glödande stunden.

Då är man snärjd och snärjd igen
som muren snärjs av murgrönan,
som mossan växer över sten
och bryter fram och bryter fram,
som mossan växer över stenen, ja precis.

Kärleken är en vind
av den renhet som fanns en gång.
Den viskar sin mjuka sång
mot det rasande djuret som slår,
så pilgrimmen stannar ett år
och fångarna får sin frihet.
Den gamle i slutet av livet
gör kärleken om till ett barn
och det onda av ömhet bara
är ju till godhet blivet…

1967 i januari har Violeta skrivit till Gilbert Favré och accepterat en inbjudan till Bolivia men söndagen den 5 februari tar hon sitt liv.
”Ingen av oss kunde säga medan Violeta levde att hon var en folkets konstnär. Vi kritiserade henne rentav. Men tiden och folket självt kommer att ge henne sitt erkännande.”
Victor Jara (Joan Jara: Victor – an unfinished song, översättning Maria Ekman)
I Tibbleskolan i Täby bereder sig en frustrerad hippiaspirant för att hoppa av gymnasiet. Spansklärarinnan uttrycker förståelse men säger också:
– Tänk bara på att du inte kan gå barfota hela livet, Jan.
Han håller gitarren i ett hårt grepp och tänker att han ändå är glad att ha haft Birgit Harling som lärare. Spanskan får han säkert användning för, förr eller senare.

Jan Hammarlund

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Karim Jebari Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Myra Åhbeck Öhman

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Jonas Sjöstedt Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Johanna Adolfsson Kulturgeograf och forskare.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Liz Fällman

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz Psykolog.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Rojin Pertow [email protected]

Smittkoppor, iskyla och censur

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

Hur Naomi blev den andra Naomi

Att komma fram till Samarkand

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Det judiska är större än Israel

Liz Fällman: Vad vet AI om min bäver?

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

En vanlig kille

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev