Hundratusen delegater slöt upp när det sociala världsforumet flyttade till indiska Mumbai. Ockupationen av Irak och Bushadministrationens krig mot terrorismen stod fortfarande i centrum för en färgsprakande tillställning där Indiens växande dalitrörelse var ett av utropstecknen. Jens Ergon rapporterar för Flamman.
I Mumbai har det sociala världsforumet landat i Asien och globaliseringens urbana helvete. Här möter femton – eller tjugo, ingen vet – miljonerstadens dammande, oändliga och svällande slum Indiens motsvarighet till Wall Street. Inte så långt från affärskvarteren,nära Mumbais triumfbåge, den pompösa Gateway to India, dödades och skadades över tvåhundra människor vid två terroristattentat kopplade till religiös extremism i slutet av augusti.
Det sociala världsforumet hålls i stadens norra utmarker, i ett upprensat före detta industriområde i förorten Goregaon – i sig ett monument över de senaste decenniernas strukturomvandlingar. Litet närmare stadskärnan, med Mumbais gigantiska måttstock mätt, ligger den nya given, en annorlunda sida av det indiska IT-undret: Santa Cruz Electronics Export Producing Zone (SCEEPZ). Nittio procent av SCEEPZ:s underbetalda arbetskraft är kvinnor, för unga och för rädda för att bilda fackföreningar. Arbetsförhållandena är usla, övertid obligatoriskt. Och som en medlem i den indiska fackföreningen CITU sarkastiskt kommenterade saken:
– Snart är hela Indien en enda ekonomisk frizon.
Under 1990-talets era av globalisering och högerstyre i Indien har fackliga rättigheter ansatts hårt. Visserligen har de största av Indiens alla partibundna fackföreningar fler medlemmar än Sveriges befolkning. Men det hjälper föga i ett land med mer än en miljard invånare, där den absoluta majoriteten av arbetskraften är arbetslös eller tillhör den växande informella sektorn: daglönare,gatuforsäljare, arbetare med mer eller mindre oklara och osäkra kontrakt.
Eller så hör de till Yaums och Anjelas skara, de som lever utmed dikeskanten till Western Express Highway och försiktigt drar personer med västerländskt utseende som passerar ut och in genom myllret till forumet i händerna i hopp om en slant. Egentligen kommer Yaum och Anjela från delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Men sedan torrtiden satt in och den lilla risskörden tagit slut har de sökt sig till Mumbai i hopp om att enklare klara livhanken. Nej, det sociala världsforumet kunde knappast ha valt en bättre plats efter Brasilien än Mumbais kontrastrika smältdegel. Och med hundratusen registrerade delegater fyra dagar efter invigningen den 16 januari är framgången i ett avseende ett faktum: man har lyckats föra den gigantiska forumprocessen till Indien och Asien.
Det nedlagda industriområdet har formligen exploderat i ett färgsprakande, trummande, dansande myller av indiska rörelser – det sociala svaret på de senaste tiotalet årens utveckling.
– Vi är nöjda, konstaterar trött Soni Thengamom i den indiska organisationskommitten.
Arbetet med mobiliseringen har pågått i närmare ett år på lokal nivå över hela Indien, och erfarenheterna från fjolårets Asian Social Forum i Hyderabad har också gjort sitt. Många, inte minst bland de brasilianska forumarrangörerna, oroade sig länge för hur tillställningens första världsturne skulle falla ut. Nu lyser Fransisco Whitaker – en av forumets brasilianska grundare – som en sol i trängseln mellan workshops och utställningshallar.
– Det är en fantastisk upplevelse. Indierna har verkligen lyckats med sin uppgift, menar han.
Andra är av en annorlunda åsikt. På andra sidan Western Express Highway hålls ett av flera parallella möten: Mumbai Resistance 2004. Med mindre än tjugondelen av det sociala världsforumets deltagare balanserar det maoistinfluerade Mumbai Resistance mellan kritik och ren fientlighet till det större arrangemanget.
Bakom det alternativa forumet står International League of People’s Struggles, ett internationellt nätverk med kopplingar till delar av den filippinska kommuniströrelsen, och maoistiskt inspirerade fraktioner inom den indiska vänstern.
Mumbai Resistance organisatörer karaktäriserar mötet som parallellt till World Social Forum, samtigt som forumet anklagas för att vara för mycket snack och för litet hockey, spela imperialismen i händerna, ta emot pengar från donatörer kopplade till ”fienden” och utestänga ”den väpnade delen av rörelsen” – väpnade organisationer är enligt det sociala världsforumets principförklaring inte tillåtna att delta.
Speciellt finansieringsdebatten har svallat högt i Indien, med bakgrund bland annat i att de brasilianska organisatörerna tidigare tog emot pengar från Ford Foundation. Detta har indierna valt att inte göra.
– Överhuvudtaget har vi en blygsammare budget än i Porto Alegre. Det handlar till den absolut största delen om ett arrangemang som antingen är ideellt eller baserar sig på självkostnad för de deltagande organisationerna, säger Soni Tengamom.
I realiteten är ekonomin för årets forum hårt ansträngd och risken för ett underskott överhängande. Detta har emellertid inte blidkat kritikerna. Några har manat till bojkott av World Social Forum som kallas en ”trojansk häst för imperialismen”. Längst går det lilla sydindiska New Democratic Labour Front som utropar World Social Forum till Den Stora Fienden och manar till bojkott också av Mumbai Resistance 2004 – eftersom dessa inte gör detsamma. Summan av kardemumman har blivit att flera organisationer, som småböndernas internationella paraply Via Campesina, valt att inte ta ställning i den infekterade konflikten utan istället delta pa samtliga tillställningar i Mumbai, stora som små.
Men den absoluta majoriteten av alla deltagare, inte minst bland de breda massrörelserna, tycks inte ha hörsammat maningen till bojkott av det sociala världsforumet.
– De tycker att det snackas för mycket och är för litet kamp och konkret handling på World Social Forum, kommenterar den sydafrikanske aktivisten och poeten Dennis Brutus.
– Det är en märklig anklagelse. Det görs nämligen inte ett dyft i termer av konkret handling på Mumbai Resistance. Men de är bra på pamfletter. Och vi har ju inte samlats här för att göra aktioner på plats – det skall vi göra hemma. Vi är här för att utbyta erfarenheter och lägga upp strategier. Se dig omkring – det är här på forumet som de indiska gräsrotsrörelserna är!
Det sistnämnda är tveklöst sant – det indiska världsforumet har lyckats mobilisera brett bland landets gytter av rörelser. Utöver fackföreningar, bondeorganisationer, NGO:s och aktivistgrupper av alla de slag har världsforumet präglats av ännu en växande rörelse: daliterna – de ”oberörbara”, kastlösa. Det är sjuttio år sedan dalitrörelsen växte fram på 1930-talet, inspirerad av den legendariske Ambedkar – samtida med Gandhi, bortglömd av alla utom daliterna.
Under 1990- och 2000-talets hårdnande tillvaro för Indiens fattiga tillhör daliterna de som drabbas hårdast – av nedskärningar av sociala skyddsnät och välfärdstjänster, privatiseringar, flexibilisering av arbetsmarknaden – och inte minst en skoningslös försämring av småbönders villkor i takt med nya handelsregler och utländsk konkurrens – villkor som blivit så usla att de i delstaten Karnataka lett till hundratals självmord per år bland skuldsatta, bankrutta småbönder. Resultatet har blivit en ny våg för dalitrörelsen. Dansande, sjungande, trummande tågar lokala byrörelser och nationella dalitorganisationer längs smågatorna på forumområdet.
Till skillnad från i Porto Alegre råder ingen tvekan om att det är här, utanför de närmast halvtomma konferenslokalerna, som forumet i Mumbai utspelar sig. Så är rörelsekulturen här, påpekar en indisk delegat. Och jetsetet av intellektuella rörelsestjärnor som drog fulla hus i Porto Alegre har hur som helst knappast någon bland de indiska gräsrötterna hört talas om. Här är det Ambedkar som gäller.
– Dalitrörelsen har vuxit under de senaste åren, säger Ruth Manorama, ledare för National Federation of Dalit Women.
– Här på forumet vill vi fördjupa vårt samarbete – men också länka oss med de andra rörelserna i kampen mot företagsledd globaliseringen. Globaliseringens verkningar har drabbat oss daliter hårt. Men vi menar också att en annan värld inte är möjlig om vi inte exponerar och gör upp med kastsystemet och liknande förtryck – daliter, ursprungsbefolkningar och andra marginaliserade grupper är avgörande för att skapa en annan värld.
Den mörka sidan av myntet är att 1990-talets extrema nationalistiska och hinduistiska grupperingar också slagit mynt av de hårdnande villkoren.
Paradoxalt nog är det i slummens dalitdominerade områden som organisationer som Shiv Shena och RSS mobiliserat sina mannar – med tal om moraliska värden och att alla är hinduer, daliter eller inte. Parallellen med Europas högerextremism talar för sig själv.
Andra undanskuffade grupper, inte minst sysselsatta i den informella sektorn, tar också plats på forumet: barnarbetare (minst 50 miljoner i Indien), slavarbetare (så kallade bondage workers, bundna genom skulder som går i arv, närmare 20 miljoner i Indien), migrerade arbetare, flyktingar, ja också en framgångsrik fackförening för sexarbetare i Calcutta, trängs i myllret för att berätta sina historier. Är allt elände direkt kopplat till nyliberalism och företagsledd globalisering? Kanske inte. Men helt klart är att omfattningen och vidden av problemen fördjupats.
– Den informella sektorn är vår framtida prioritet nummer ett, konstaterar FFI:s ordförande Guy Ryder – och Sydkoreas delegation lanserar under forumet en gemensam kampanj till försvar för migrerade arbetares rättigheter.
Annars är det Irakkriget, kriget mot terrorismen och militarisering som löper som en röd tråd genom forumet. Det är inte bara på Mumbai Resistance som det talas om anti-imperialism.
Antikrigsrörelsen är stark i flera asiatiska länder, inte minst i Sydkorea där många fruktar vad Bushadministrationen skall ta sig till på den koreanska halvön. I åtskilliga länder vittnar delegater om svårigheter att få visum för att ta sig till forumet och hur olika organisationer i hemländerna terroriststämplats. I andra länder växer motståndet mot existerande eller planerade militärbaser. När Assembly of Social Movements i sitt årliga upprop listar kommande års mobiliseringar så står den 20 mars högst på listan – årsdagen av Irakkrigets inledning – då man hoppas på en ny massiv global protestdag mot ockupationen av Irak. Nummer två är ett ospecificerat datum. Det gäller WTO och möjligheten till ett nytt toppmöte i Hongkong i höst efter sammanbrottet i Cancun.
Två avgörande frågor återstår att besvara när världsforumet nu lyfter från Indien. Nästa år är det Brasilien som står som värd igen, därefter talas om Afrika – även om många frågar sig om processen hunnit nå tillräckligt långt; den afrikanska delegationen bestod denna gång av några få hundra delegater.
Den första frågan handlar om forumets framtid. Under 2003 har diskussionen vuxit om världsforumets roll och uppbyggnad. Används den energi som forumen skapar på rätt sätt?
Hur är det med den interna demokratin? I Mumbai drunknade mycket av den här diskussionen i den numerära framgång och första-gången-upplevelse som det indiska värdskapet innebar. Samma sak gällde i stor utsträckning de politiska frågorna om alternativ. Mumbai Resistance må ha varit en liten sekttillställning – men åsiktsskillnaderna mellan mer eller mindre radikala eller reformistiska grupperingar har knappast penetrerats på djupet. Kan WTO reformeras eller är det lika bra om organisationen faller samman? Åsikterna går i sär.
– Reformist eller revolutionär. Vi kan debattera vad vi menar med detta tills vi blir gröna i ansiktena, menar Attac-veteranen Bernard Cassen. Det viktiga är i slutänden de konkreta förslagen till förändring. Där behöver vi inte vara överens om allt för att kunna agera. Men för mig handlar den stora striden fortfarande om människors sätt att tänka. Här härskar alltjämnt marknadsdogmerna, och den striden måste vi vinna först.
Låt se hur det går. I och med WSF i Mumbai är Asiens rörelser med på forumtåget. Det är ett lyft. Frågan är hur långt det räcker.
Jens Ergon
UNGDOMSMÖTE MOT IMPERIALISM
Det är främst de ungas ansvar att kämpa mot imperialismen. Det var det genomgående temat när World Federation of Democratic Youth (WFDY) anordnade workshop på måndagen.
Talare från fyra världsdelar var representerade och de gav alla sin bild av vad anti-imperialistisk kamp är och bör vara i deras länder och runt om i världen.
Trots olika förhållanden, en del kom från ockuperade länder eller före detta kolonier, andra från imperialismens kärnländer, var det mer som förenade än som skilde åt. Mest återkommande var motståndet mot USA:s ockupation av Irak och av hela Bush-administrationen. Den amerikanska delegaten möttes av spontana applåder när hon deklarerade att hennes rörelses främsta mål var ”Bush out of office 2004”.
Ett av Indiens kommunistiska ungdomsförbund, det tretton miljoner starka DYFI:s företrädare valde att fokusera på bojkottkampanjer mot Pepsi och Coca Cola, som har fått kontroll över stora delar av Indiens vattenreserver genom privatiseringar.
Genomgående var fokus delat, man pratade dels om en territoriell imperialism, till exempel invasionskriget i Irak, men även om en industriell företagsimperialism där den fattiga världens bastillgångar säljs ut till profitsökande företag från väst. Följderna blir i många fall social misär, analfabetism och svält.
– Vad ska en analfabet med demokrati till? frågade en ung kubanska åhörarna. I vårt land är demokrati att lösa människors sociala problem.
WFDY, som är en sammanslutning kommunistiska och vänsterinriktade ungdomsförbund, bildades 1945 och har nu över 170 medlemsorganisationer i mer än 100 länder, organisationer med olika villkor för sin kamp. För många är forumet en otrolig chans att få se att kampen förs i många länder samtidigt och att ingen står ensam. De flesta deltagare verkade mycket nöjda med seminariet och instämde med den brasilianska delegaten då hon avslutade med att en annan värld inte bara är möjlig utan nödvändig.
– Och vi här inne vet att den andra världen med nödvändighet måste vara en socialistisk värld.
Sara Lindberg
DALITERNAS KAMP FÖR RÄTTVISA
Under World Social Forum 2004 träffades flera lokalbaserade dalitrörelser för att mobilisera solidaritet från omvärlden och enas under olika krav att driva.
Daliterna, en grupp av de många kastlösa i Indien, mobiliserar för att slippa rengöra fler torrdass med händerna.
De kräver också att man moderniserar transporten av avföring så att de slipper bära den på sina huvuden. Torrdassfrågan var ett viktigt krav. Men kärnfrågan var rätten till ett drägligt arbete och ett drägligt liv, även för de kastlösa.
I Indien, precis som i Sverige, finns ett klassamhälle. Skillnaden är dock att i Indien försvaras orättvisorna av en djupt rotad idé om att olika grupper i samhället har olika värde.
Alla människor är inte värda lika mycket. Kastsystemet är en kulturell kvarleva från en feodal tid för att försvara en förlegad resursfördelning.
Oskar H. Elthammar
Jonas Eriksson
MÅNGA SVENSKAR PÅ ÅRETS FORUM
En stor grupp svenskar deltar i årets World Social Forum i Bombay, Indien. På plats finns bland annat LO som för första gången deltar i ett forum med ett eget arrangemang.
Tillsammans med Olof Palmes internationella centrum håller man ett seminarium om förhållandet mellan arbetares villkor, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
– Det är viktigt att fackförbunden och de sociala rörelserna lär sig av varandra, säger Johan Ingelsson, ungdomsansvarig på LO.
Han säger också att han tror att mycket av den kritik som finns mot att fackförbunden tar så mycket plats på forumet beror på bristande insikt om hur facken arbetar.
Förutom representanter för LO finns också flera av deras medlemsorganisationer på forumet. Byggnads ska, förutom att delta i forumet, också besöka ett fackförbund som organiserar arbetare vid Skanskas stora byggprojekt i Delhi.
I samma delegation ingår även Socialdemokraterna och deras ungdoms- och studentförbund.
En annan organisation från Sverige som besöker forumet är JAK Medlemsbank, en bank som ger räntefria lån. Tillsammans med indiska Sustainable Ecological and Environment Development Society driver man just nu ett projekt där man hjälper småbönder i södra Indien med finansiering.
– Innan vi startade det här projektet 1999 var de enda lån som bönder här kunde få villkorade med att 20 procent av pengarna skulle gå till konstgödsel och bekämpningsmedel, förklarar Eva Stenius.
Många bönder blev sjuka av dessa kemikalier och en stor mängd nyttoväxter och djur drabbades också hårt. Detta är främsta anledningen till att man startade projektet i Indien. Samma princip gäller som för verksamheten i Sverige: man skall själv kunna ha kontroll över sin ekonomi och lokala investeringar, utan att behöva exploateras av storföretag och banker.
Efter forumet åker flera av deltagarna från JAK och besöker en av de byar i delstaten Kerala där man har verksamhet.
Vänsterpartiet har varit delaktiga i två seminarier. Dels ett om kvinnors deltagande där EU-parlamentarikern Marianne Eriksson deltog och dels ett om demokrati och pressfrihet där riksdagsledamoten Kalle Larsson var en av talarna. Det senare arrangerades av Ung vänster tillsammans med systerorganisationen All India Youth Federation, Communist Party of India´s ungdomsförbund.
Sammanlagt är 25 personer med i Vänsterpartiets delegation, där även representanter från Ung vänster och elever från den utbildning vid Kvarnby folkhögskola som drivs i samarbete med Ung vänster och Vänsterns studentförbund ingår.
Linus Gustafsson
NOBELPRISTAGARE: WSF ETT STEG MOT VÄRLDSFRED
2003 års fredspristagare, Shirin Ebadi, har besökt World Social Forum i Mumbai, Indien. Hon anser att World Social Forums roll är att förändra människors mentalitet när det handlar om att kämpa mer för mänskliga rättigheter.
– WSF påverkar den internationella allmänna opinionen, som i sin tur kan påverka beslutsfattarna. I de länder vars regeringar vägrar lyssna gäller det att mobilisera folket i de länderna att kämpa för att förändra sina regeringars ståndpunkter när det gäller vikten av mänskliga rättigheter, resonerar Shirin Ebadi.
Enligt Ebadi är det viktigaste temat för World Social Forum bekämpandet av fattigdom världen över, speciellt när det gäller kampen mot bristen på mat. En hungrig människa tänker ofta inte i första hand på mänskliga rättigheter eller på att kreativt arbeta för att förändra sin tillvaro. Därför krävs att de mänskliga rättigheterna avser alla människor, för att kampen sedan ska kunna gå vidare för fred i världen, menar Ebadi.
Källa: BBC World, Asia Today
