Den fjärde gången World Social Forum hålls är det en händelse som överskuggar elitens möte i Davos. Att mötet hålls en vecka före World Economic Forum är ingen slump. Det sociala forumet har blivit en institution på egna ben. Det är en i verklig mening världshändelse, som lockar hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som nobelpristagare. Forumet är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar. På plats i Mumbai för Flammans räkning är Jens Ergon, frilansjournalist, och elever från Förändra Världen-kursen på Kvarnby folkhögskola.

Hundratusen delegater slöt upp när det sociala världsforumet flyttade till indiska Mumbai. Ockupationen av Irak och Bushadministrationens krig mot terrorismen stod fortfarande i centrum för en färgsprakande tillställning där Indiens växande dalitrörelse var ett av utropstecknen. Jens Ergon rapporterar för Flamman.

I Mumbai har det sociala världsforumet landat i Asien och globaliseringens urbana helvete. Här möter femton – eller tjugo, ingen vet – miljonerstadens dammande, oändliga och svällande slum Indiens motsvarighet till Wall Street. Inte så långt från affärskvarteren,nära Mumbais triumfbåge, den pompösa Gateway to India, dödades och skadades över tvåhundra människor vid två terroristattentat kopplade till religiös extremism i slutet av augusti.

Det sociala världsforumet hålls i stadens norra utmarker, i ett upprensat före detta industriområde i förorten Goregaon – i sig ett monument över de senaste decenniernas strukturomvandlingar. Litet närmare stadskärnan, med Mumbais gigantiska måttstock mätt, ligger den nya given, en annorlunda sida av det indiska IT-undret: Santa Cruz Electronics Export Producing Zone (SCEEPZ). Nittio procent av SCEEPZ:s underbetalda arbetskraft är kvinnor, för unga och för rädda för att bilda fackföreningar. Arbetsförhållandena är usla, övertid obligatoriskt. Och som en medlem i den indiska fackföreningen CITU sarkastiskt kommenterade saken:
– Snart är hela Indien en enda ekonomisk frizon.

Under 1990-talets era av globalisering och högerstyre i Indien har fackliga rättigheter ansatts hårt. Visserligen har de största av Indiens alla partibundna fackföreningar fler medlemmar än Sveriges befolkning. Men det hjälper föga i ett land med mer än en miljard invånare, där den absoluta majoriteten av arbetskraften är arbetslös eller tillhör den växande informella sektorn: daglönare,gatuforsäljare, arbetare med mer eller mindre oklara och osäkra kontrakt.
Eller så hör de till Yaums och Anjelas skara, de som lever utmed dikeskanten till Western Express Highway och försiktigt drar personer med västerländskt utseende som passerar ut och in genom myllret till forumet i händerna i hopp om en slant. Egentligen kommer Yaum och Anjela från delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Men sedan torrtiden satt in och den lilla risskörden tagit slut har de sökt sig till Mumbai i hopp om att enklare klara livhanken. Nej, det sociala världsforumet kunde knappast ha valt en bättre plats efter Brasilien än Mumbais kontrastrika smältdegel. Och med hundratusen registrerade delegater fyra dagar efter invigningen den 16 januari är framgången i ett avseende ett faktum: man har lyckats föra den gigantiska forumprocessen till Indien och Asien.

Det nedlagda industriområdet har formligen exploderat i ett färgsprakande, trummande, dansande myller av indiska rörelser – det sociala svaret på de senaste tiotalet årens utveckling.
– Vi är nöjda, konstaterar trött Soni Thengamom i den indiska organisationskommitten.
Arbetet med mobiliseringen har pågått i närmare ett år på lokal nivå över hela Indien, och erfarenheterna från fjolårets Asian Social Forum i Hyderabad har också gjort sitt. Många, inte minst bland de brasilianska forumarrangörerna, oroade sig länge för hur tillställningens första världsturne skulle falla ut. Nu lyser Fransisco Whitaker – en av forumets brasilianska grundare – som en sol i trängseln mellan workshops och utställningshallar.
– Det är en fantastisk upplevelse. Indierna har verkligen lyckats med sin uppgift, menar han.

Andra är av en annorlunda åsikt. På andra sidan Western Express Highway hålls ett av flera parallella möten: Mumbai Resistance 2004. Med mindre än tjugondelen av det sociala världsforumets deltagare balanserar det maoistinfluerade Mumbai Resistance mellan kritik och ren fientlighet till det större arrangemanget.
Bakom det alternativa forumet står International League of People’s Struggles, ett internationellt nätverk med kopplingar till delar av den filippinska kommuniströrelsen, och maoistiskt inspirerade fraktioner inom den indiska vänstern.
Mumbai Resistance organisatörer karaktäriserar mötet som parallellt till World Social Forum, samtigt som forumet anklagas för att vara för mycket snack och för litet hockey, spela imperialismen i händerna, ta emot pengar från donatörer kopplade till ”fienden” och utestänga ”den väpnade delen av rörelsen” – väpnade organisationer är enligt det sociala världsforumets principförklaring inte tillåtna att delta.

Speciellt finansieringsdebatten har svallat högt i Indien, med bakgrund bland annat i att de brasilianska organisatörerna tidigare tog emot pengar från Ford Foundation. Detta har indierna valt att inte göra.
– Överhuvudtaget har vi en blygsammare budget än i Porto Alegre. Det handlar till den absolut största delen om ett arrangemang som antingen är ideellt eller baserar sig på självkostnad för de deltagande organisationerna, säger Soni Tengamom.
I realiteten är ekonomin för årets forum hårt ansträngd och risken för ett underskott överhängande. Detta har emellertid inte blidkat kritikerna. Några har manat till bojkott av World Social Forum som kallas en ”trojansk häst för imperialismen”. Längst går det lilla sydindiska New Democratic Labour Front som utropar World Social Forum till Den Stora Fienden och manar till bojkott också av Mumbai Resistance 2004 – eftersom dessa inte gör detsamma. Summan av kardemumman har blivit att flera organisationer, som småböndernas internationella paraply Via Campesina, valt att inte ta ställning i den infekterade konflikten utan istället delta pa samtliga tillställningar i Mumbai, stora som små.
Men den absoluta majoriteten av alla deltagare, inte minst bland de breda massrörelserna, tycks inte ha hörsammat maningen till bojkott av det sociala världsforumet.
– De tycker att det snackas för mycket och är för litet kamp och konkret handling på World Social Forum, kommenterar den sydafrikanske aktivisten och poeten Dennis Brutus.
– Det är en märklig anklagelse. Det görs nämligen inte ett dyft i termer av konkret handling på Mumbai Resistance. Men de är bra på pamfletter. Och vi har ju inte samlats här för att göra aktioner på plats – det skall vi göra hemma. Vi är här för att utbyta erfarenheter och lägga upp strategier. Se dig omkring – det är här på forumet som de indiska gräsrotsrörelserna är!
Det sistnämnda är tveklöst sant – det indiska världsforumet har lyckats mobilisera brett bland landets gytter av rörelser. Utöver fackföreningar, bondeorganisationer, NGO:s och aktivistgrupper av alla de slag har världsforumet präglats av ännu en växande rörelse: daliterna – de ”oberörbara”, kastlösa. Det är sjuttio år sedan dalitrörelsen växte fram på 1930-talet, inspirerad av den legendariske Ambedkar – samtida med Gandhi, bortglömd av alla utom daliterna.
Under 1990- och 2000-talets hårdnande tillvaro för Indiens fattiga tillhör daliterna de som drabbas hårdast – av nedskärningar av sociala skyddsnät och välfärdstjänster, privatiseringar, flexibilisering av arbetsmarknaden – och inte minst en skoningslös försämring av småbönders villkor i takt med nya handelsregler och utländsk konkurrens – villkor som blivit så usla att de i delstaten Karnataka lett till hundratals självmord per år bland skuldsatta, bankrutta småbönder. Resultatet har blivit en ny våg för dalitrörelsen. Dansande, sjungande, trummande tågar lokala byrörelser och nationella dalitorganisationer längs smågatorna på forumområdet.

Till skillnad från i Porto Alegre råder ingen tvekan om att det är här, utanför de närmast halvtomma konferenslokalerna, som forumet i Mumbai utspelar sig. Så är rörelsekulturen här, påpekar en indisk delegat. Och jetsetet av intellektuella rörelsestjärnor som drog fulla hus i Porto Alegre har hur som helst knappast någon bland de indiska gräsrötterna hört talas om. Här är det Ambedkar som gäller.
– Dalitrörelsen har vuxit under de senaste åren, säger Ruth Manorama, ledare för National Federation of Dalit Women.
– Här på forumet vill vi fördjupa vårt samarbete – men också länka oss med de andra rörelserna i kampen mot företagsledd globaliseringen. Globaliseringens verkningar har drabbat oss daliter hårt. Men vi menar också att en annan värld inte är möjlig om vi inte exponerar och gör upp med kastsystemet och liknande förtryck – daliter, ursprungsbefolkningar och andra marginaliserade grupper är avgörande för att skapa en annan värld.
Den mörka sidan av myntet är att 1990-talets extrema nationalistiska och hinduistiska grupperingar också slagit mynt av de hårdnande villkoren.
Paradoxalt nog är det i slummens dalitdominerade områden som organisationer som Shiv Shena och RSS mobiliserat sina mannar – med tal om moraliska värden och att alla är hinduer, daliter eller inte. Parallellen med Europas högerextremism talar för sig själv.
Andra undanskuffade grupper, inte minst sysselsatta i den informella sektorn, tar också plats på forumet: barnarbetare (minst 50 miljoner i Indien), slavarbetare (så kallade bondage workers, bundna genom skulder som går i arv, närmare 20 miljoner i Indien), migrerade arbetare, flyktingar, ja också en framgångsrik fackförening för sexarbetare i Calcutta, trängs i myllret för att berätta sina historier. Är allt elände direkt kopplat till nyliberalism och företagsledd globalisering? Kanske inte. Men helt klart är att omfattningen och vidden av problemen fördjupats.
– Den informella sektorn är vår framtida prioritet nummer ett, konstaterar FFI:s ordförande Guy Ryder – och Sydkoreas delegation lanserar under forumet en gemensam kampanj till försvar för migrerade arbetares rättigheter.

Annars är det Irakkriget, kriget mot terrorismen och militarisering som löper som en röd tråd genom forumet. Det är inte bara på Mumbai Resistance som det talas om anti-imperialism.
Antikrigsrörelsen är stark i flera asiatiska länder, inte minst i Sydkorea där många fruktar vad Bushadministrationen skall ta sig till på den koreanska halvön. I åtskilliga länder vittnar delegater om svårigheter att få visum för att ta sig till forumet och hur olika organisationer i hemländerna terroriststämplats. I andra länder växer motståndet mot existerande eller planerade militärbaser. När Assembly of Social Movements i sitt årliga upprop listar kommande års mobiliseringar så står den 20 mars högst på listan – årsdagen av Irakkrigets inledning – då man hoppas på en ny massiv global protestdag mot ockupationen av Irak. Nummer två är ett ospecificerat datum. Det gäller WTO och möjligheten till ett nytt toppmöte i Hongkong i höst efter sammanbrottet i Cancun.
Två avgörande frågor återstår att besvara när världsforumet nu lyfter från Indien. Nästa år är det Brasilien som står som värd igen, därefter talas om Afrika – även om många frågar sig om processen hunnit nå tillräckligt långt; den afrikanska delegationen bestod denna gång av några få hundra delegater.
Den första frågan handlar om forumets framtid. Under 2003 har diskussionen vuxit om världsforumets roll och uppbyggnad. Används den energi som forumen skapar på rätt sätt?
Hur är det med den interna demokratin? I Mumbai drunknade mycket av den här diskussionen i den numerära framgång och första-gången-upplevelse som det indiska värdskapet innebar. Samma sak gällde i stor utsträckning de politiska frågorna om alternativ. Mumbai Resistance må ha varit en liten sekttillställning – men åsiktsskillnaderna mellan mer eller mindre radikala eller reformistiska grupperingar har knappast penetrerats på djupet. Kan WTO reformeras eller är det lika bra om organisationen faller samman? Åsikterna går i sär.
– Reformist eller revolutionär. Vi kan debattera vad vi menar med detta tills vi blir gröna i ansiktena, menar Attac-veteranen Bernard Cassen. Det viktiga är i slutänden de konkreta förslagen till förändring. Där behöver vi inte vara överens om allt för att kunna agera. Men för mig handlar den stora striden fortfarande om människors sätt att tänka. Här härskar alltjämnt marknadsdogmerna, och den striden måste vi vinna först.

Låt se hur det går. I och med WSF i Mumbai är Asiens rörelser med på forumtåget. Det är ett lyft. Frågan är hur långt det räcker.

Jens Ergon

UNGDOMSMÖTE MOT IMPERIALISM

Det är främst de ungas ansvar att kämpa mot imperialismen. Det var det genomgående temat när World Federation of Democratic Youth (WFDY) anordnade workshop på måndagen.

Talare från fyra världsdelar var representerade och de gav alla sin bild av vad anti-imperialistisk kamp är och bör vara i deras länder och runt om i världen.
Trots olika förhållanden, en del kom från ockuperade länder eller före detta kolonier, andra från imperialismens kärnländer, var det mer som förenade än som skilde åt. Mest återkommande var motståndet mot USA:s ockupation av Irak och av hela Bush-administrationen. Den amerikanska delegaten möttes av spontana applåder när hon deklarerade att hennes rörelses främsta mål var ”Bush out of office 2004”.

Ett av Indiens kommunistiska ungdomsförbund, det tretton miljoner starka DYFI:s företrädare valde att fokusera på bojkottkampanjer mot Pepsi och Coca Cola, som har fått kontroll över stora delar av Indiens vattenreserver genom privatiseringar.
Genomgående var fokus delat, man pratade dels om en territoriell imperialism, till exempel invasionskriget i Irak, men även om en industriell företagsimperialism där den fattiga världens bastillgångar säljs ut till profitsökande företag från väst. Följderna blir i många fall social misär, analfabetism och svält.
– Vad ska en analfabet med demokrati till? frågade en ung kubanska åhörarna. I vårt land är demokrati att lösa människors sociala problem.

WFDY, som är en sammanslutning kommunistiska och vänsterinriktade ungdomsförbund, bildades 1945 och har nu över 170 medlemsorganisationer i mer än 100 länder, organisationer med olika villkor för sin kamp. För många är forumet en otrolig chans att få se att kampen förs i många länder samtidigt och att ingen står ensam. De flesta deltagare verkade mycket nöjda med seminariet och instämde med den brasilianska delegaten då hon avslutade med att en annan värld inte bara är möjlig utan nödvändig.
– Och vi här inne vet att den andra världen med nödvändighet måste vara en socialistisk värld.

Sara Lindberg

DALITERNAS KAMP FÖR RÄTTVISA

Under World Social Forum 2004 träffades flera lokalbaserade dalitrörelser för att mobilisera solidaritet från omvärlden och enas under olika krav att driva.

Daliterna, en grupp av de många kastlösa i Indien, mobiliserar för att slippa rengöra fler torrdass med händerna.
De kräver också att man moderniserar transporten av avföring så att de slipper bära den på sina huvuden. Torrdassfrågan var ett viktigt krav. Men kärnfrågan var rätten till ett drägligt arbete och ett drägligt liv, även för de kastlösa.

I Indien, precis som i Sverige, finns ett klassamhälle. Skillnaden är dock att i Indien försvaras orättvisorna av en djupt rotad idé om att olika grupper i samhället har olika värde.
Alla människor är inte värda lika mycket. Kastsystemet är en kulturell kvarleva från en feodal tid för att försvara en förlegad resursfördelning.

Oskar H. Elthammar
Jonas Eriksson

MÅNGA SVENSKAR PÅ ÅRETS FORUM

En stor grupp svenskar deltar i årets World Social Forum i Bombay, Indien. På plats finns bland annat LO som för första gången deltar i ett forum med ett eget arrangemang.

Tillsammans med Olof Palmes internationella centrum håller man ett seminarium om förhållandet mellan arbetares villkor, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
– Det är viktigt att fackförbunden och de sociala rörelserna lär sig av varandra, säger Johan Ingelsson, ungdomsansvarig på LO.
Han säger också att han tror att mycket av den kritik som finns mot att fackförbunden tar så mycket plats på forumet beror på bristande insikt om hur facken arbetar.
Förutom representanter för LO finns också flera av deras medlemsorganisationer på forumet. Byggnads ska, förutom att delta i forumet, också besöka ett fackförbund som organiserar arbetare vid Skanskas stora byggprojekt i Delhi.
I samma delegation ingår även Socialdemokraterna och deras ungdoms- och studentförbund.
En annan organisation från Sverige som besöker forumet är JAK Medlemsbank, en bank som ger räntefria lån. Tillsammans med indiska Sustainable Ecological and Environment Development Society driver man just nu ett projekt där man hjälper småbönder i södra Indien med finansiering.
– Innan vi startade det här projektet 1999 var de enda lån som bönder här kunde få villkorade med att 20 procent av pengarna skulle gå till konstgödsel och bekämpningsmedel, förklarar Eva Stenius.
Många bönder blev sjuka av dessa kemikalier och en stor mängd nyttoväxter och djur drabbades också hårt. Detta är främsta anledningen till att man startade projektet i Indien. Samma princip gäller som för verksamheten i Sverige: man skall själv kunna ha kontroll över sin ekonomi och lokala investeringar, utan att behöva exploateras av storföretag och banker.
Efter forumet åker flera av deltagarna från JAK och besöker en av de byar i delstaten Kerala där man har verksamhet.

Vänsterpartiet har varit delaktiga i två seminarier. Dels ett om kvinnors deltagande där EU-parlamentarikern Marianne Eriksson deltog och dels ett om demokrati och pressfrihet där riksdagsledamoten Kalle Larsson var en av talarna. Det senare arrangerades av Ung vänster tillsammans med systerorganisationen All India Youth Federation, Communist Party of India´s ungdomsförbund.
Sammanlagt är 25 personer med i Vänsterpartiets delegation, där även representanter från Ung vänster och elever från den utbildning vid Kvarnby folkhögskola som drivs i samarbete med Ung vänster och Vänsterns studentförbund ingår.

Linus Gustafsson

NOBELPRISTAGARE: WSF ETT STEG MOT VÄRLDSFRED

2003 års fredspristagare, Shirin Ebadi, har besökt World Social Forum i Mumbai, Indien. Hon anser att World Social Forums roll är att förändra människors mentalitet när det handlar om att kämpa mer för mänskliga rättigheter.
– WSF påverkar den internationella allmänna opinionen, som i sin tur kan påverka beslutsfattarna. I de länder vars regeringar vägrar lyssna gäller det att mobilisera folket i de länderna att kämpa för att förändra sina regeringars ståndpunkter när det gäller vikten av mänskliga rättigheter, resonerar Shirin Ebadi.
Enligt Ebadi är det viktigaste temat för World Social Forum bekämpandet av fattigdom världen över, speciellt när det gäller kampen mot bristen på mat. En hungrig människa tänker ofta inte i första hand på mänskliga rättigheter eller på att kreativt arbeta för att förändra sin tillvaro. Därför krävs att de mänskliga rättigheterna avser alla människor, för att kampen sedan ska kunna gå vidare för fred i världen, menar Ebadi.

Källa: BBC World, Asia Today

Administratör

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Ledare • 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Inrikes • 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Enocksson

Statsvetare och författare.

Sociala forumet större än någonsin

Administratör

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg