Politikers perspektiv är alltför ofta på tok för kortsiktigt. Kommuner, landsting och till och med staten arbetar i praktiken med ett år i taget, även om en del har rambudgetar som gäller för ett par år. Det handlar om att få ihop årets budget och få nämnder och bolag att hålla sig inom dessa kortsiktiga ramar. Samtidigt ökar såväl klyftor mellan olika samhällsgrupper, som de sociala problemen. Det är givetvis ett dilemma för de flesta politiker.
Sociala investeringsfonder är något av en modefluga som har poppat upp som lösningen på bristen av budgetutrymme för förebyggande arbete. I förra veckan sände Sveriges radio ett inslag om Stockholmsmoderaten Anna König Jerlemyrs variant av detta. Föräldrakurser för föräldrar med utåtagerande barn. Projektet har utvärderats av forskare på Uppsala universitet och en av forskarna uttalar sig i programmet. ”Genom att erbjuda föräldrarna hjälp i sin kontakt med de utåtagerande barnen i tidig ålder ska föräldrarna ska få verktyg att tygla sina barn, så de inte riskerar att hamna snett” heter det. Forskaren konstaterar också att ”om man visar ett utagerande beteende vid sju års ålder är det en ganska klar prognos. De löper mycket större risk att hamna snett, till exempel psykosociala arbetshinder, missbruk och kriminalitet”.
Stockholmsmoderaten har givetvis rätt när hon säger att det borde vara lika naturligt att investera i barns framtid som att investera i vägar och broar. Med en analys av sociala problem som är så extremt individfokuserad som den som hon och Uppsalaforskarna ger uttryck för, kommer vi att hamna mycket långt ifrån det som är problemets kärna. Än mindre kommer vi att lösa några verkliga problem.
Det finns en uppsjö av olika förespråkare för sociala investeringsfonder om man gör en enkel sökning på nätet. Ett exempel är Mötesplats social innovation (finansierad av Region Skåne och Malmö högskola) där man hittar följande i en av deras texter: ”Många kommunpolitiker är eniga om att de gamla strukturerna inte mäktar med att ta sig an dagens och framtidens samhällsutmaningar. Det finns därför en begynnande insikt att man måste hitta nya lösningar för att fortsatt kunna leverera på samhällskontraktet till sina medborgare. Ett svar på utmaningen är instiftandet av så kallade sociala investeringsfonder med syfte att främja innovationskraften och hitta nya lösningar på stigande utmaningar i samhälle.”
Det är minst sagt en hel del snömos i det här uttalandet. Vad det handlar om är att politikerna inte fattar att de behöver ta in tillräckligt mycket skattepengar för att finansiera välfärden och att de måste sluta tänka så kortsiktigt.
Sociala investeringsfonder är ganska nytt i svensk politik, men det har skett en mindre explosion sedan Umeå kommun startade den första år 2010. Idag har ett stort antal kommuner fonderat ungefär 1 miljard kronor. Om dessa pengar används till sociala, förebyggande projekt som gör livet bättre för barn och unga i utsatta miljöer så har jag inga invändningar. Men om det handlar om projekt där sociala problem individualiseras, där de enskilda föräldrarna ska bära ansvaret då är jag inte alls lika imponerad. Vi måste väl ha kommit längre än att utgångspunkten är att missbruk, arbetslöshet och psykisk ohälsa handlar om att föräldrar ska lära sig uppfostra sina barn bättre.
Så kanske finns det anledning att vara skeptisk. Förebyggande arbete i kommunerna – absolut! Men ska det vara utgångspunkten för kommunens prioriteringar – att kostnaderna ska minska? Och behöver vi verkligen mer av projektbaserade punktinsatser? Måste vi uppfinna hjulet på nytt och paketera det i innovationsretorik? Kan vi inte bara se till att vi bygger ett samhälle som tar hand om de medborgare som bor i det?
