Efter den senaste S-kongressen i Göteborg sade jag upp mitt partimedlemskap i det socialdemokratiska partiet. Droppen var nog när kongressombuden inte orkade dra en tydlig gräns mot att ledande partiföreträdare inte ska tillåtas exploatera det kollektiva förtroendekapitalet, som partimedlemmar sliter ihop vid dörrknackningar och torgmöten, genom att ta uppdrag år lobbyföretag med hemliga kunder. Men mitt beslut är mer sammansatt än så och har dessutom vuxit fram under en lång tid.
Under 1980- och 1990-talet fjärmade sig S-ledningen steg för steg från den jämlikhetsinriktade reformpolitik som tände mitt politiska engagemang i slutet av 1970-talet. Efter modet på Olof Palme har socialdemokratin successivt tömts på de jämlikhetsambitioner som låg bakom grundandet.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
