Mindre än ett år efter att Recep Tayyip Erdogan omvaldes som president har hans konservativa Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) alltså för första gången sedan det kom till makten 2002, förlorat positionen som Turkiets ledande parti. Nu hamnade de på 35 procent.

Av Turkiets 81 provinser kommer 35 nu att styras av CHP, mot 24 av AKP. Och inte nog med det: CHP behåller eller tar över styret i 14 storstadsmetropoler, mot 12 där AKP styr. Över 60 procent av Turkiets befolkning kommer nu att styras av borgmästare från landets oppositionsparti.

Hittills har CHP bara existerat geografiskt fläckvis, och nästan bara gjort sig gällande utmed Turkiets västra och södra kuster där befolkningen är mindre konservativ. Huvudstaden Ankara och den största staden Istanbul styrde dock CHP redan sedan förra valet 2019. Men efter detta val dominerar CHP:s röda färg Turkiets karta. Partiet gjorde historiskt nya inbrytningar i traditionellt konservativa fästen, Svartahavsregionen och centrala Anatolien. CHP sopade dessutom hem hela Egeiska regionen i väster som hittills också alltid röstat höger.

Det som gör resultatet så sensationellt är att turkisk politik har dominerats av högerpartier ända sedan landet höll sitt första fria val 1950, undantaget en kort period på 1970-talet.

CHP bildades 1922 av Mustafa Kemal (som senare tog sig efternamnet Atatürk) och styrde sedan enväldigt fram till 1950. Ursprungligen var CHP en allians av byråkrater och feodalherrar, men när Turkiet övergick till demokrati omvandlades partiet, först i liberal riktning och sedan på 1960-talet, när vänstern växte sig stark i det turkiska samhället, till ett mitten-vänsterparti.

CHP är unikt bland socialdemokratiska partier för sin klassbas. Medan de övriga startade som arbetarklasspartier och numera är på väg att bli marknadsliberala partier för medelklassen, har CHP, som startade som ett auktoritärt statsbärande parti, i stället gjort en resa vänsterut för att vinna väljarstöd i allt bredare lager. Under Ecevits ledarskap från 1972 till 1980 blev CHP ett tydligt vänsterparti och anslöt sig till Socialistinternationalen.

Det är ingen slump att CHP nu blivit största parti igen för första gången på närmare ett halvsekel. CHP har sedan i höstas en ny partiledare, Özgür Özel, som uttalat gått in för att återuppliva den socialdemokratiska inriktning som under 1970-talet förde CHP till makten. Özel, som var apotekare innan han blev politiker, har vänsterpopulisten Ecevit som sin förebild. ”Det var hans socialdemokratiska kursomläggning, omfamnande av arbetarrörelsen och de förtryckta som ledde till valsegrarna på 1970-talet”, framhöll Özel när han valdes till partiledare. Özel har byggt en relation med den progressiva fackföreningsorganisationen Disk och försvarat kurdernas rättigheter. Nyligen valdes Özel till en av vice ordförandeposterna i Socialistinternationalen.

Nyckeln till den socialdemokratiska valsegern är att CHP lyckats bredda sitt tilltal utan att för den skull sudda ut sin vänsteridentitet som partiet tvärtom har skärpt.

Den socialdemokratiska segern i de turkiska lokalvalen innehåller lärdomar också för vänstern internationellt. Det visar för det första att högerns dominans kan brytas. Inget land, inte ens Turkiet, är dömt att styras av en nationalistisk höger. Resultatet visar också vägen för hur detta kan ske. Historiskt har vänstern i Turkiet alienerat de breda massorna med en stark betoning av sekularism som framstått som religionsfientlig, samtidigt som de sociala frågorna har negligerats. Att bryta religionens makt har setts som viktigare än att bekämpa ekonomiska och sociala orättvisor. Under Erdogans styre har CHP blivit en hemvist för en sekulär medelklass som uppfattar sig som progressiv, och partiet fastnade på runt 25 procents stöd. Fram till partiledarbytet nyligen trodde man i CHP att fler väljare från de breda massorna kunde vinnas över med högerpolitik. Likt många andra socialdemokratiska partier internationellt försökte CHP stryka konservativa och nationalister medhårs. Det fungerade inte alls.

”Vi ska vinna över konservativa väljare med vänsterpolitik som vänder sig mot fattigdom, ojämlikhet och arbetslöshet,” förklarade i stället Özel. Skyhög inflation, urgröpta pensioner och massfattigdom gjorde att väljarna i Turkiet vände den styrande högern ryggen. I den meningen är valet mer ett protestval än ett uttryck för att hittills konservativa väljare blivit socialdemokrater. Det inser CHP-ledaren. ”Det här är en seger för oss socialdemokrater, men även demokratiska nationalister, konservativa nationalister och kurdiska demokrater har gett oss sitt stöd”, underströk Özel. Han har givit fler turkar möjligheten till ett politiskt nyvaknande – kanske inte för att de är ideologiskt vänster, men för att de kan tjäna på vänsterpolitik.

Denna breddning symboliseras av CHP:s borgmästare i Istanbul och Ankara, Ekrem Imamoglu och Mansur Yavas, som båda omvaldes med förkrossande majoriteter – Imamoglu med 51 och Yavas med 60 procent. Imamoglu är en högersocialdemokrat medan Yavas har sin bakgrund i den nationalistiska högern. Båda är starka, potentiella kandidater till att efterträda Erdogan som president. Imamoglu, som var byggföretagare innan han värvades till CHP, betecknar sig som socialdemokrat, men tillägger att det är en ”vanföreställning att socialdemokratin skulle ha något problem med kapitalet”, vilket naturligtvis är sant. Men partiledaren Özel har ändå en mer vänsterbetonad profil. ”Vi ska kämpa för dem vars arbete exploateras”, lovade han på valnatten. Och när det gäller kurdernas rättigheter intar både Özel och Imamoglu samma, tydligt demokratiska hållning.

Ett tag verkade det som om Imamoglus omval var i fara sedan det kurdiska partiet DEM ställde upp med egna kandidater i borgmästarvalet i Istanbul som har den största kurdiska befolkningen i Turkiet – 2 miljoner av stadens totalt 16 miljoner. I förra valet 2019 hade den kurdiska politiska rörelsen uppmanat till stöd för CHP:s Imamoglu, vilket säkrade hans seger, men denna gång valde man att gå fram som en ”tredje kraft” med lika stort avstånd till både CHP och AKP. Den taktiken fungerade inte. De kurdiska väljarna i Istanbul valde bort DEM, som bara fick 2 procent av rösterna, i vad som har beskrivits som en ”strategisk förlust” till förmån för Imamoglu. Totalt ökade det prokurdiska partiet, som tidigare hette HDP, dock till 5,70 procent.

Nyckeln till den socialdemokratiska valsegern är att CHP lyckats bredda sitt tilltal utan att för den skull sudda ut sin vänsteridentitet som partiet tvärtom har skärpt. Det är denna kombination – att stå för ett tydligt alternativ till den styrande högern och samtidigt vara inkluderande – som är vägen till framgång. Och det i sin tur är en lärdom som vänsterkrafter på flera andra håll kan och bör ta till sig.