Tror du på Gud?
Själv har jag genom hela livet varit avundsjuk på människor med tro. Jag blev påmind om det när min femåriga son för två veckor sedan frågade: ”Vad händer när alla människor har dött och jorden har exploderat?” Han lyckades med det högertyckarna fantiserar om – att göra mig mållös.
Men vad ska vänstern med tro till – står inte den i vägen för kampen här och nu?
Så lät det i varje fall i Hjalmar Brantings första maj-tal 1917, ”Vågen stiger”. Där förklarade han att även om det finns undantag, så var det länge sedan ”religionens män […] vädjade till folket att se till all orättfärdighet, som bedrevs upp på samhällshöjderna. Nu har prästerskapet fått andra uppgifter.” De ”reda sina bon i skuggan av makten” och ”predika för folket underkastelse”, samt att ”allt är utmärkt väl beställt i denna den bästa av världar.”
Men det finns gott om exempel på motsatsen. Som Joel Halldorf förklarar i veckans avsnitt av Grillen (se här på Youtube), hämtade den tidiga arbetarrörelsen mycket av sitt befrielsespråk från kyrkan, och i den första svenska utgåvan av Kommunistiska manifestet lade översättaren Per Götrek till ett eget motto: ”Folkets röst är Guds röst”.
När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning.
Och man kan lika gärna vända på det. Om någon miljard år kommer solen, en gul dvärg ungefär halvvägs genom sitt liv, att vara så varm att världshaven blir till ånga. På lång sikt är klimatet kört ändå. Så varför ska vi engagera oss?
Svaret på den frågan är i någon bemärkelse religiös. Om vi enbart ser till fakta så är allt förgäves. Vilken hybris att som individ försöka ta upp kampen mot termodynamikens orubbliga lagar.
Ändå gör vi det. Agerar utifrån en tro, även om åtminstone jag saknar språket för det.
I sitt tal citerar Hjalmar Branting den engelska socialistiska science fiction-författaren H.G. Wells, som menade att prästerna tappat bort sitt engagemang i världen, och borde hitta tillbaka till ”en verklig religiositet, det vill säga en verklig samhällssolidaritet i världen.”
För mig är kyrkan ett sådant rum. Ingen kommer fram och försöker sälja något, alla är välkomna. Precis som vänstern i sina bättre stunder. När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning. Många av de finaste andliga platserna är också kombinationer av folkhem och kristendom – som Skogskyrkogården eller Markuskyrkan i södra Stockholm.
I helgen är det kyrkoval, och tanken att föra in partipolitiken i dessa fina rum tar emot. Men den är där, så givetvis kommer jag att rösta på något av de alternativ som bäst matchar min tro – en ”verklig samhällssolidaritet i världen”.
