”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”.
Ingen har offentligen sammanfattat Alliansens arbetsmarknadspolitik bättre än Arbetsförmedlingens förra generaldirektör. Hennes skriftliga kommentar från när hon petades borde finnas inramad på varje facklig expedition, på varje arbetarrörelselokal.
Arbetsköpare är inte dumma, onda eller goda. Man gör vad som är rationellt för verksamheten. Utifrån givna förutsättningar. Och medan politikern säger utbudsstimulans, kikar arbetsköparen på sina nya valmöjligheter.
Kan man välja bort att betala full lön? Varsågod och vänd dig till Arbetsförmedlingen. Kanske prova någon med tanke på att senare anställa, eller senare byta ut? Önskas stora summor i bidrag men avkrävas handledare, eller få lite mindre summor och ta in någon som troligen presterar fullt? Det är bara att välja mellan olika former av bidragsjobb.
Kan man välja att smita från sitt ansvar för sjuka medarbetare? Jodå. Den så kallade rehabiliteringskedjan (mer korrekt utförsäkringskedjan) kastade ut många ur sjukförsäkringen. Det sades att företagen skulle ta mer ansvar för anpassning och rehabilitering vilket förstås gick minst sagt sisådär. Varför skulle man, när arbetsrätten och arbetsmarknadsläget erbjöd desto fler utvägar?

Kan man välja mellan fler människor att anställa? Om man kan! Med hjälp av massarbetslöshet, slaktad a-kassa och sjukförsäkring, den aktiva kontrollen av att arbetslösa faktiskt söker vartenda jobb som finns, ökar potten av folk som inte har något val.
Krydda med lite migration: får det vara en underbetald polack, en än mer utnyttjad rumän, eller kanske rent av livegna från tredje land? Bara att avnjuta reglerna om arbetskraftsinvandring, den fria rörligheten, Lavallagen samt en obefintlig kontrollapparat. Den modige försöker även använda skillnader i skatteregler för att försöka dribbla till sig ytterligare några kronor.  
Varsågod och vraka bland anställningsformerna. Visserligen står det ”anställningsavtal gäller tills vidare” i las, men det är väl bara CUF och Carl B Hamilton som tror att detta gäller. Alla andra har sett hur undantagen från huvudregeln sväller. Allmän visstid har snabbt bubblat upp på topplistan, parallellt med bemanning eller att hyra in F-skattare.
Detta måste man ha i bakhuvudet när man värderar den nya regeringens förslag. Höstbudgeten innehåller några punkter som innebär brott mot utbudslogiken. Höjt a-kassetak och förhoppningsvis ändrade sjukregler kommer bidra till såväl mer mänsklig värdighet som till en annan utbudsbalans. Att införa ett tak på lönekostnaden för nystartsjobb är förstås bättre än inget – men åtgärdar inte volymerna inom de branscher där nystartsjobben blivit så populära.  

Längre fram kan vi hoppas på viss städning bland otrygga anställningsformer, arbetskraftsinvandringsreglerna och Lavallagen. Om det blir av, är det utmärkt.
Men åtminstone jag är synnerligen skeptisk till talet om att införa traineejobb eller yrkesintroduktioner. Och samma varning gäller den som vill skifta makroekonomiskt fokus från utbudspolitik till efterfrågestimulanser. Inte för att idéerna i sig skulle vara dåliga – tvärtom. Problemet är att allt annat innebär de tillskott till en redan lång och välsockrad meny som erbjuds arbetsköparna. Där det bara är ännu mer socker som skulle få någon att välja det nya på menyn.
Tvärtom måste utbudet – av människor, stödformer, formalia – minska. Så att det inte finns andra val än att erbjuda schyssta jobb. Så att den fackliga kontrollen ökar. Och så att inga fler chefer på Arbetsförmedlingen ska kunna skriva kommentarer som den ovan.