Psykedeliska substanser är kända som de där drogerna som gör att man uppskattar fraktalmönster och börjar lyssna på the Beatles. Så långt stämmer den populära bilden med verkligheten. Men LSD och psilocybin (som finns i diverse ”magiska” svampar) var också en gång i tiden lovande mediciner.

Alkoholism, depressioner, dödsångest, röksug – allt såg ut att bli bättre med en väl avvägd dos. Tills moralpaniken slog till och substanserna förbjöds även i forskningssyfte på de allra flesta håll i världen.

I Psykedelisk renässans hävdar den tidigare vetenskaps- och matjournalisten Michael Pollan att de psykedeliska substanserna inte bara var sakramentet för 60-talets motkultur, utan dess själva ursprung. För första gången hade unga människor en upplevelse som ingen vuxen hade haft innan dem, och ur detta växte rörelsen fram. Spåren av LSD inom musik, konst och kanske till och med vänsterrörelser går fortfarande att uttyda. I alla fall om man vet vad man letar efter.

När drogerna förbjöds och motkulturen kollapsade i slutet av samma sextiotal berodde det, enligt Pollan, på en sammanblandning av motkultur och forskning. När personer som LSD-profilen och psykologen Timothy Leary hånleende överträdde gränsen mellan forskare och evangelist, försöksledare och försöksperson blev både forskning och folkrörelse farliga i statens ögon.

Psykedelisk renässans tar med läsaren genom en bitvis absurd psykedelisk kultur som tvingats under jorden efter att samhällets inställning tvärvände. Möten med seriösa forskare, svampdyrkare, spioner, genier och heliga galningar interpunkteras med författarens egna och olagliga experiment med mirakelmedicinen som blivit tung drog.
Det psykedeliska knarket är på väg tillbaka upp ur underjorden, hävdar Michael Pollan. Den svenska utgivningen av hans bok har talande nog crowdfundats av engagerade privatpersoner.

Forskningen hittar i stället sin finansiering hos personer som Amanda Fielding, arvtagerska av huset Habsburg, som innan hon började intressera sig för LSD var engagerad i självtrepanering: den pseudovetenskapliga praktiken att borra hål i sitt eget huvud

Under 2019 legaliserades bruk av psilocybin i två delstater i USA, och forskning bedrivs återigen på ett fåtal platser världen över. Läkarvetenskapen är dock fortfarande tveksam efter 60-talets brända fingrar. Forskningen hittar i stället sin finansiering hos personer som Amanda Fielding, arvtagerska av huset Habsburg, som innan hon började intressera sig för LSD var engagerad i självtrepanering: den pseudovetenskapliga praktiken att borra hål i sitt eget huvud.
LSD och psilocybin skiljer ut sig bland narkotikaklassade preparat i att de tycks ha den märkliga effekten att skapa en känsla av meningsfullhet.
Och låter inte det som precis vad vi behöver, när livet i det här samhället i bästa fall är skittrist? Ett sätt att göra den gråaste dag meningsfull. Ett botemedel mot själva det mänskliga tillståndet.

Men här missar kanske Michael Pollan, som själv just har haft storslagna upplevelser av typen ”se sina föräldrar i två gamla ekar” och ”bli ett med en cellos vibrerande resonanslåda,” något centralt. Inducerad meningsfullhet känns, visar det sig, likadant som verklig meningsfullhet.
Och återkomsten beror kanske inte bara på att det globala samhället håller på att återuppväcka ett superläkemedel som av olyckliga omständigheter förkastades för sextio år sedan.

Det psykedeliskas renässans måste nog dels ses som en effekt av engagerade människor som funnit mening i en papperslapp och/eller en svamp och vill sprida denna mening vidare. Men dels också, precis som med legaliseringsvågen för cannabis, som ett led i marknadens tendens att exploatera precis allt. Vad som började med en försiktig medicinsk förskrivning av cannabis har på många håll utvecklats till en fullständig legalisering.

Det LSD som enligt Pollan skapade en motkultur på i USA på 60-talet delades också bokstavligt talat ut av läkemedelsjätten Zandos. Det rörde sig om miljontals doser, som långt ifrån alltid hamnade i händerna på läkare. Förhoppningen var att någon skulle upptäcka ett terapeutiskt användningsområde – det vill säga hitta en marknad.

Med foten i dörren gör kapitalismen återigen sin grej – alla tillgängliga marknader ska exploateras. Men kanske är det svårt att se när man är uppfylld av nyvunnen känsla av ren och oförfalskad meningsfullhet.