Nej, den 7 oktober är inte det palestinska folkets triumfögonblick. Det vet varje tänkande invånare i Gaza, Ramallah eller Betlehem. En slakt på civila kan möjligen vara en pervers feberdröm hos en som lidit av förtryck i hela sitt liv. Men aldrig en realistisk väg framåt.
Nu verkar hämndfantasin ha gått i uppfyllelse. Skräcken som omedelbart väcks i mig, namnlistan med släktingar som kan ha mördats, vakandet med telefonen kramad i handen, och ständigt nya namn. Samt i förlängningen: Den folkliga proteströrelsen mot Israels högerregering som samlade miljontals människor på gatorna är antagligen död.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nej, jag vill inte höra att demonstrationerna inte var för palestiniernas skull. Jag vet vad det var – en början. Det var något. Och detta något framstår nu som så dyrbart inför det där ingentinget där vi står nu, några dygn senare. Det där svarta hålet som vidgas för varje gång jag tittar åt det hållet. Före och efter. Nya hittade lik. Nya veckor utan mat och vatten på Västbanken.
I Sydsvenska Dagbladet skriver Karin Brygger: ”I vår värld krävs det oftast att man är färdig, samlad, kontrollerad. Inte gråter i telefonen. Det är meningen att man ska kunna producera en vederhäftig analys. Men vem kan analysera en massaker?”
Vet ni hur det känns att bli anklagad för självhat av de egna?
Personer jag hoppades skulle avstå, kunde tyvärr inte motstå frestelsen att hitta den rationella förklaringen. Som en frihetslängtan eller folklig kraftsamling. Den som hör det, hör falskt. Jag är så besviken. Jag sörjer.
Så sent som häromveckan försvarade jag här i Flamman (22/9) min frihet att slippa definiera min judiska identitet i relation till en stat som långt ifrån alla judar längtade efter. Det förlovade landet, menade många judiska tänkare, var inte ett politiskt krav, utan en berättelse som formulerade en gemenskap, en samvaro, ett sätt att leva i trygghet och tillit. Aldrig mera förföljelse. Israel skulle man ha inom sig. Som ett rättesnöre. Själv ville jag inte göra min identitet beroende av en viss nationalstats öden, i synnerhet en ockupationsmakts. Jag ville se det judiska som större än så.
Nu tvingas jag att försvara en annan frihet, en mycket svårare och smärtsammare. Den att hävda min socialistiska övertygelse, min tro på solidaritet och fördelningspolitik, mitt försvar av palestinska liv och min avsky mot de monstruösa, dreglande bestialiska israeliska makthavarna – utan att behöva se ickejudiska kamrater rida ut till Hamas försvar.
Vänsterpartister som kräver sin partiledares avgång för att hon uttrycker sympati för oskyldiga israeliska barn och familjer som har slaktats. Hyllningar av den palestinska ”frihetskampen” medan liken ännu inte har räknats klart. Detta medan Judiska församlingen i Göteborg uppmanar sina medlemmar att dölja sina davidsstjärnor, och föreställningar med Judiska salongen ställs in. Ingen av oss går säker.
Hur vågar ni? Vet ni hur det känns att bli anklagad för självhat av de egna? Vet ni hur det känns att utpekas av de mina som förrädare? Låt mig sätta det rätta ordet på det: antisemitism.
Det är klart att jag ser högerns ständiga avhumanisering av palestinierna, hur barn som tvingas på flykt eller familjer som slits i stycken av bomber framställs som terrorister som får vad de förtjänar. Men jag förväntar mig mer av mina egna kamrater.
Känner ni inte igen det? Ser ni inte konturerna av denna krumma, giftiga gestalt? Det är exakt det som kännetecknar den. Den dyker upp helt oväntat.
