Visst är det något märkligt med ett samhälle där det maximala tecknet på framgång är att bli utsedd till Sommarpratare i radio! Till och med personer som verkligen uträttat något i livet och inte är kända bara för att de av media korats till ”kändisar” uppfattar upphöjelsen till Sommarpratare som en ära närapå i klass med Nobelpris.
Detta säger kanske något om public service-radions stora betydelse för svenska folket, och det är förstås positivt. Men när man sedan lyssnar på programmen är det svårt att vara lika positiv.

Jag tillhör visserligen inte de flitigaste lyssnarna, det måste jag erkänna. Men de gånger jag lyssnar — och det är under de två veckor varje år som jag tillbringar i en gammal rödtimrad stuga vid sjön Skagern — är det ytterst få Sommarvärdar som lyckas fånga min uppmärksamhet så att jag orkar höra programmet till slut. Och då bör jag kanske tala om att mitt lyssnande äger rum när jag står och diskar. Ambitionen är att ha radion på åtminstone tills jag diskat färdigt. Ibland går det hyfsat bra, det händer ju faktiskt att en del Sommarpratare har något intressant att säga.
Problemet är emellertid musiken! I de allra flesta fall spelar Sommarpratarna, oavsett vad de pratar om, samma trista popmusik, en standardiserad amerikansk/brittisk populärmusik utan tillstymmelse till musikalitet eller originalitet. Ibland, när det är en Sommarvärd som jag faktiskt vill lyssna till, måste jag stänga av när det är dags för musik och sedan försöka gissa hur långt musikinslaget är för att åter kunna sätta på radion igen. Det är ett enda flängande mellan diskbaljan och radioapparaten och av och på med plasthandskar!

Det som förvånar mig är hur torftig musiksmak även i övrigt bildade och kunniga personer ofta har. I vårt land ingår inte musik i det som räknas till kulturell allmänbildning. Författares och filosofers verk, ja även bildkonstnärers och filmregissörers alster, bör man känna till! Men i fråga om musik är det accepterat att vara total analfabet och ha noll känsla för kvalitet.
Det jag saknar i dessa Sommarprogram är inte enbart s.k. västerländsk konstmusik eller seriös musik (själv avskyr jag dock sådana etiketter, eftersom jag menar att det bara finns bra och dålig musik!). Det är själva den musikaliska kvaliteten jag talar om och sådan kvalitet kan precis lika gärna finnas inom genrer som jazz, folkmusik, världsmusik eller liknande.

Av de Sommarprogram jag lyssnade till när jag i år stod och diskade i min Värmlandsstuga var det egentligen bara sopranen Barbara Bonney som fyllde sitt program med idel njutbar musik och stora artister. Plus filmregissören Ingmar Bergman vars Sommarprogram från 2004 sändes i repris med anledning av hans död. I båda fallen fanns ett självklart samband mellan prat och musik, ja själva pratet handlade till stor del om musik och musikinslagen blev därigenom inte enbart utfyllnad eller irriterande avbrott (typ tv-reklam) utan en organisk del av själva programmet.

Vad gäller Bergman är det för övrigt hans teateruppsättningar och glödande musikintresse som gjort mest intryck på mig. Som filmskapare var han ofta olidligt borgerlig och samhällsfrånvänd, som människa därtill en politisk idiot (jag tänker på hans ungdoms Hitlersvärmeri). Men hans uppsättning av Mozarts opera ”Trollflöjten” är oförglömlig, liksom tv-pjäsen ”Larmar och gör sig till” som ytterst handlar om kompositören Schubert, och han hade alltid ett sällsynt skarpt väderkorn när han valde musik till sina filmer.
Så vill jag också helst minnas Fårögubben Bergman, som en passionerad musikälskare med känsla för de musikaliska bråddjupen.