Nu är det hög tid att lägga i båten.

Jag minns förr när jag hade segelbåt och vi skulle lägga i våra båtar tillsammans på båtklubben. Där var det liv och rörelse och kaffedoft. Man hade hyrt en jättelik kran med så kallade slingertar som vi trädde runt båtarna där de låg på sina ställningar på backen.

Och så började motorn väsa och lyfte båten och svängde ner den i vattnet. Ägarna hoppade i och styrde ut båten från kranen. Nu var båtsäsongen igång! Nu kunde sommaren börja.

Svenskarna är ett båtfolk. Vi har längst kust och fler skärgårdar och öar än något annat land i Europa. Och flest fritidsbåtar.

Var tredje svensk familj har egen båt. Hela Sveriges befolkning skulle samtidigt få plats i alla dessa båtar.

Vi har också störst båtvana. Och det innebär inte bara att vi är noga med fl ytväst, utan en hel del håller sig också nyktra vid rodret. Dessutom kan nästan alla simma.

Många kan dessutom skilja mellan styrbord och babord. Jag minns när jag for med en av dessa jättelika båtar till Visby, och när vi kom fram ropade kaptenen (om det nu inte var en informationssekreterare) i högtalaren:
– Avgång till babord!

Det gjorde mig glad över att vara svensk, på ett sätt som jag aldrig är när vi vinner i hockey mot Finland.

Jag tänkte att så kunde väl även lokförarna (eller informatörerna) på tågen ropa i högtalarna:
– Avgång till babord!
Nu ropar de:
– Avgång till vänster i tågets färdriktning!

Det tycker jag inte att man ska göra i ett båtland som Sverige!

Svenskar vet hur man ska stiga i en båt. De gör det på rätt sätt och fördelar sig runt kanterna så båten inte tippar. De gör det helt naturligt utan att behöva tänka.

Många turister nerifrån Europa däremot stiger i båten som om den var en buss och sätter sig på ena sidan, ungefär som det var en soffa. Varvid båten naturligtvis börjar luta farligt.

Vår svenska vana att röra oss i båtar är inget vi är malliga för. Den är självklar. Den är vad psykologerna kallar en ”dold kunskap”. Vi har lärt oss den sedan vi var små.

Min mamma kom från Falköping och min pappa från Svedala. Det finns få inlandsaktigare platser i Sverige. Min pappa lärde sig simma i märgelgraven vid min farfars bondgård. Var min mamma lärde sig det vet jag inte, men kanske av sin mamma, som var född på artonhundrasextiotalet och simmade utmärkt bra. Vilket var ovanligare på den tiden än nu.

Trots att ingen av dem växt upp med båt var det självklart att vi skulle ha roddbåt på landet när vi var små. Några riktiga båtmänniskor blev de förstås aldrig. Men nog kunde de hantera en enkel liten båt.

Det kan väl alla!

När man är barn brukar man tycka om båtar. Själv fantiserade jag under många år om att bli båtbyggare. Men sedan brukar man få en svalare attityd, särskilt när man är i tonåren och har seglande föräldrar. Det är roligare i stan än att tränga sig ihop i en båt.

Då får föräldrarna segla ensamma.

Men när barnen blir stora skaffar de sig egen båt.

När jag tänker efter kan jag inte komma på någon av mina nära vänner som aldrig haft båt. Utom de som har invandrarbakgrund. Det är en av skillnaderna mellan infödda svenskar och invandrade. Båtsverige är totalsvenskt. Ska vi integrera våra invandrare kunde vi börja med båtarna. Och se till att alla lär sig simma.