I somras var jag på festivalen Dokufest i Kosovo och fick se A fidai film, som också vann den internationella tävlingen. Filmen är ett radikalt försök att med arkivbilder skapa motberättelser om det palestinska folket. 1982 beslagtog israeliska styrkor hela Palestine Research Centers arkiv i Beirut. Arkivet bestod av cirka 25 000 volymer på arabiska, hebreiska och franska och fungerade som förvaringsplats för Palestinas historiska, politiska och kulturella arv. Två år senare, 1983, efter internationella påtryckningar, lämnade israelerna tillbaka arkivsamlingen – minus filmerna – till palestinierna, som sedan flyttade dem till Cypern.
A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna. Regissören Kamal Aljafari har kommit över delar av det stulna materialet som aldrig återlämnats. Han ingriper aktivt, ”misshandlar” filmerna, tar bort kommentarer, ljud, skär i remsor, och färglägger dem. Allt för att motarbeta exotifiering och koloniala blickar på palestinier. Ett exempel från filmen: Klipp B75-92 visar scener av hur människor plockar apelsiner i Qalandia 1957. IDF har i beskrivningen av det plundrade filmmaterialet lagt till att det rör sig om bilder av terrorister. Krigsbyte döptes om av ideologiska skäl, för att demonisera palestinier, men också utplåna deras visuella historia. Regissören “återtar” den ursprungliga innebörden genom att rispa bort IDF:s kommentar. En kampgest och ett återställande av ett förvrängt minne.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna.
A fidai film är ett filmiskt sabotage, som titeln indikerar. Fidai är på arabiska en frihetskämpe, martyr, motståndskraft.
Dokufest hade även sammanställt ett program med äldre palestinsk film. Programmet med titeln 1974: Then is now, kurerat av Eric Hynes, filmkurator på Museum of the Moving Image i New York. They do not exist är en poetisk uppgörelse med europeisk kolonialism, som räddats från Beiruts ruiner 1982. Regissören, Mustafa Abu Ali hade arbetat med Godard på Ici et ailleurs (”Här och annorstädes”), och grundade PLO:s filmavdelning. Filmen skildrar här förhållanden i Libanons flyktingläger, effekterna av israeliska bombningar och gerillans träning. Trots att They do not exist har femtio år på nacken är den fortfarande radikal.
Efter 1967 befann sig den palestinska filmen oftast under PLO:s beskydd, finansierad av Fatah och andra palestinska organisationer som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Arab Israeli dialogue, den sista filmen i 1974-programmet, skildrar mötet mellan poeten Rashed Hussein och den israeliska journalisten Amos Kenan. De är gamla vänner och träffas för att diskutera ett möjligt liv i fred i regionen. Diskussionerna är bitvis hätska men de drivs också av viljan att förstå den andre, då protagonisterna vägrar se varandra som fiender. Men Kenan kan alltid återvända och besöka Israel, oavsett sin roll som landets kritiker, medan Hussein förvägras samma möjlighet.
Dokufest visade med det generösa Palestinaorienterade programmet varför festivalen behövs i ett ängsligt filmklimat, inte minst i Tyskland och Frankrike. För alla de filmarbetare, kritiker och filmvetare som inte kunde vara där är det en missad chans att få en nyanserad bild av filmens politiska roll i sin samtid.
