Det är ett drygt år kvar till valet, och det ser ganska illa ut. De borgerliga leder de flesta opinionsmätningar och såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna har betydande problem.
För första gången på länge är ett samordnat borgerligt alternativ på väg att växa fram inför valet. Moderaterna överger medvetet delar av sin politik som är långt åt höger och allt för utmanande.
Kontrasten mot vänsterkanten är tydlig. När de borgerliga gör allt för att skapa ett enhetligt alternativ så fortsätter Göran Persson sin härska och söndra taktik. Den egna makten verkar vara det främsta målet, och inget görs för att bygga upp ett förtroendefullt och långsiktigt alternativ tillsammans med de bägge samarbetspartierna. Samtidigt finns det nog ingen, inte ens den lojalaste partiombudsman, som tror att socialdemokraterna kan nå något som liknar en egen majoritet i näst val. Därmed saknas ett tydligt regeringsalternativ på vänsterkanten.

Än allvarligare är de politiska bristerna, regeringen visar tydliga tecken på att ha regerat sig trött. Idéerna är få och visionerna lyser helt med sin frånvaro. Lägg till det en hög arbetslöshet trots högkonjunktur, och bekymren inför valet är uppenbara.
Men de borgerliga har egentligen inget tydligt alternativ, deras framgång bygger nästan helt på vänsterns svaghet. Värderingarna hos svenska folket har knappast kantrat tydligt åt höger. Det innebär att om vänstern tar sig samman så finns alla möjligheter att vända trenden.
För vänsterpartiet borde två slutsatser kunna dras. Det första är att all kraft måste läggas på det konkreta programmet för de kommande åren, en radikal vision om vad vi vill uppnå och förändra.
Samtidigt är det dags att konstatera att den nuvarande samarbetsmodellen med regeringen har tjänat ut. Efter nästa val finns två alternativ vid en vänsterseger, full regeringsmedverkan eller en oberoende roll där eventuellt samarbete bedöms från fråga till fråga