Föreningen Imágenes del Sur har sedan 2003 arrangerat film- och kulturfestivalen Latinamerika i Fokus i Malmö. Föreningen är särskilt intresserad av att lyfta fram kvinnor som arbetar med film och tanken är att under en vecka visa en annan bild av Latinamerika än den som oftast kommer fram i media.

En av filmerna som visades under årets upplaga i oktober var dokumentären Frånvarande (2018) av Melina Terribili som handlar om den uruguayanske musikern och poeten Alfredo Zitarrosas liv i exil. 1973 tog militärerna i Uruguay makten i en statskupp och upplöste parlamentet. Olik-tänkare, vänster-sinnade och regim-kritiker sattes i fängelse, dödades eller ”försvann”. Pressen och kulturen blev starkt censurerad. Zitarrosa var känd i Latin-amerika för sin folk-musik och sitt politiska engagemang inom vänstern, vilket ledde till att hans musik och texter förbjöds under diktatur-åren. Själv tvingades han till slut fly, först till Argentina och senare till Spanien och Mexiko.

I Frånvarande följer vi honom genom hans texter, inspelningar och foton från åren i exil. Alfredo Zitarrosa minns hur han växte upp i en demokrati med en stark välfärd och sörjer ett förlorat land som har förändrats på många sätt. Trots att mamman lämnade bort honom var han tacksam mot fosterföräldrarna och hyste inget agg mot sin biologiska mamma som inte kunde ta hand om honom. Landet kunde ju. ”Men det landet finns inte längre”, säger han med sin mörka karaktäristiska röst. Efter kuppen kunde han inte skriva annat än politiska texter. Inget kändes viktigare. Att spara och arkivera allt var viktigt för honom. Det var som ett sätt att bevisa sitt värde och existens, förklarar en av döttrarna.

Frånvarande är både realistisk och poetisk på samma gång. Terribili varvar Zitarrosas personliga berättelse med bilder från kuppen där människor gör motstånd och skanderar de berömda slagorden ”el pueblo unido, jamás será vencido” (”ett enat folk kommer aldrig att besegras”) som är så starkt förknippat med vänsterrörelsen i Latinamerika. Alfredo Zitarrosa var en konstnärssjäl som drevs av ett politiskt patos och kampen mot politiska orättvisor och maktmissbruk. Drivkraften att skriva var så stark att han förlorade både sin familj och sitt land. I Spanien finns livsgnistan kvar men sakta bryter exilen ned honom. Han får skrivkramp och har svårt att koncentrera sig. Inspirationen avstannar utan vännerna omkring sig. Hemlängtan är stark. Familjen återvänder till Uruguay men själv får han inte komma tillbaka. När han väl kunde resa hem tog förvisso folket tog emot honom som en hjälte men exilen hade satt sina oåterkalleliga spår.

Jag är själv uppväxt med en pappa från Uruguay som också tvingades lämna sitt älskade Montevideo för Sverige. Han anpassade sig aldrig och jag känner igen Alfredo Zitarrosas historia om vad exilen gör med en människa som förlorar sin identitet och sina rötter. Han blir vilsen och lever kvar i det förflutna och i minnena.