Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.
Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.
En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:
”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”
Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.
I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.
Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.
Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.
I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:
”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”
När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.
En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.
I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.
I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.
Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.
