I en intervju av Jacob Lundberg med mig om Robespierrepriset som Flamman förvrängde och därefter publicerade, förekommer en del transparenta – men förväntade – nästan säkert avsiktliga förvrängningar. 

Jag kommer inte detaljerat uttala mig om hela intervjuns misstänkliggörande mot mig, baserat på fabriceringar och lögner producerade av Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister som är vettskrämda över tanken om att behöva bemöta kritiska argument riktade mot statligt sanktionerad rasistisk indoktrinering. 

Till min kännedom har inte någon citerat något skrivet av mig (förutom lösryckta citat, som alltid, förstås) och hittat något de invänt mot i sak. Det vore förödande att behöva bemöta argumentens meriter, och det förstår de mycket väl.

Vad som nämns är i stället påstådda synder; jag är högerextrem för att jag skickat en liten bråkdel av mina texter som kritiserar västerländska medier till högersajter – utan att nämna att jag skriver mina texter för vänstertidningar, och förresten, skickat till mainstreamtidningar också. Eller den för en med två hjärnceller uppenbara truismen att debattinlägg i en tidning inte är detsamma som stöd för tidningens redaktionella linje. 

Med samma logik skulle en lång rad moderata och sverigedemokratiska politiker, inklusive Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson själva, betraktas som socialdemokratiska sympatisörer då de publicerats i Aftonbladets opinionssidor (se eg. 11 nov 2024, 19 okt 2009).

Mainstreamtidningars dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.

Dessa desperata skott i mörkret är alltför hopplöst förvirrade för att kommenteras ytterligare, och har gång på gång avslöjats som sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord. En standardteknik som användes mot dissidenter vars argument man inte kunde bemötas bland nazisternas pressideologer, de östeuropeiska kommunistpartierna, svenska intellektuellas kloner i Putins propagandaapparat, och av mediokra västerländska journalister, som förfinat metoden till en hög konst. 

Nu till intervjun.

Först och främst beskrev inte jag Sveriges och övriga västs deltagande i proxykriget mot Ryssland som ”ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar fiende”, som det framstår i intervjun. Jag citerade nämligen Hal Brands (Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins) och Boris Johnson i sina egna ord. Detta sade jag extremt tydligt. Ingen chans att Lundberg kunde ha missat det.

Lundberg skriver att jag varit ”verksam som skribent för nättidningar som Global Politics, Newsvoice och Nya Dagbladet”. Han vet att jag varit ”verksam” i flera andra tidningar – långt innan Newsvoice och Nya Dagbladet – som ligger långt ut på det vänster-socialistiska spektrumet, eller att jag skrivit för tidningar jag spenderat hundratals/tusentals sidor åt att kritisera för att vara billiga verktyg åt rasistisk kolonial imperialism av staten. Min enormt mycket större ”verksamhet” för vänstertidningar, som Lundberg är fullt medveten om, hade minst lika gärna kunnat vara föremålet för intervjuns återstående sidor. Det hade inte varit en hjälpande hand åt statens propagandasystem, däremot – ett system som måste omsorgsfullt skyddas från principiell granskning och kritik. 

Lundberg skriver att jag ser ”valet av Nya Dagbladet som ganska okontroversiellt” och att jag inte ”bryr” mig ”ifall Expos beskrivning av tidningen [radikalt högerextrem] stämmer”. Notera vad jag faktiskt skrev, men som inte kan nämnas av naturliga skäl:

”[A]tt publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.”

Igen, Flammans slutgiltiga agitpropversion i intervjun av mina åsikter är lika förvirrad som cynisk: att faktiskt säga som det är skulle ha noll propagandaeffekt, och är därför uteslutet.

Lundberg skriver att jag ”beskrivit Majdanprotesterna i Ukraina som en ’nazikupp’”. Jag har gång på gång skrivit att protesterna var genuina och folkliga, men att de illegalt kuppades av en liten nazistisk minoritet i samröre med USA, i strid mot det beslut EU och Yanukovich slöt, såsom västerländska och ukrainska källor noggrant dokumenterat. En senare version av intervjun säger att jag hävdat att revolutionen ”mynnade ut” i en nazikupp – väl medveten om att det ännu implicerar detsamma när fabriceringarna slagit rot som Sanning, och överhuvudtaget inte är vad jag sagt eller skrivit. 

Bara för att ta ett av många exempel som är för svåra för att upptäckas av nyhetshus med anställda journalister: i min bok Bortom Ukraina, som är vad hela grejen handlar om, kan man, om man är litterat, läsa att ”Protesterna var till en början gräsrotsorganiserade och fullt genuina, men kom att kapas av högerextrema neonazistiska grupperingar”, och citerar detaljerade ukrainska och västerländska studier och källor.

Lundberg blev informerad om en del av dessa saker efter att artikeln publicerades. Ingen av (de medvetna) karikatyrerna i intervjun har ändrats (tom. 3 nov). Och varför skulle de? Då hade ju den önskade effekten fallit platt på marken, som han och chefredaktör Aretakis vet.

I allt detta finns inte ett enda argument (av belackarna som nämns i intervjun), inga försök till att ens representera – glöm bemöta – mina påståenden. Man vet bättre än så. Och det är precis poängen. Den viktiga effekten man önskar med allt detta är att distrahera från fakta, eftersom man inte kan bemöta dem och är fullt medveten om detta. Det vore för skadligt för elitsegmenten och deras ovetande tjänare om de brott de och befolkningen ansvarar för i tredje världen avslöjades och diskuterades i det öppna.

Jacob Lundberg svarar direkt:

Andi Olluri beskriver Flammans artikel som ett sorgligt försök till karaktärsmord, och intervjun som ”förvrängd”. Men han fick själv titta på och godkänna alla citat i artikeln innan publicering – och uppgav då inga synpunkter. I efterhand inkom han med två synpunkter, varav den ena ledde till en smärre justering i texten.

Han menar att vi lyft andra citat ur sin kontext, bland annat det om valet av Nya Dagbladet som ”ganska okontroversiellt”. Jag tycker inte det långa citatet ovan ändrar kontexten.

Kritiken verkar framför allt bottna i ett missnöje med att artikeln lyfter fram det flertal texter som Olluri skrivit för högerextrema Nya Dagbladet och konspiratoriska sajter som Newsvoice. Att ta upp detta är dock inte märkligt. Han har just fått ett prestigefyllt pris med vänsterinriktning, och skribentens historik är en detalj som sticker ut i sammanhanget.

Det rör sig inte heller om ett fåtal inlägg, utan ungefär lika många som för etablerade svenska vänstermedier. Därtill har han skrivit stora mängder inlägg för proryska Global Politics, som är svårare att kategorisera på en höger-vänsterskala.

Det ska nämnas att prisutdelaren Lasse Diding inte verkar stå så långt ifrån dem Olluri beskriver som ”Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister”. I artikeln berättar han om sin kritik mot Jan Myrdals beslut att på ålderns höst medverka i högerextrema medier. 

Hans kritik gällde inte främst texternas argument – som han inte sällan höll med om – utan om hur hans vän kom att legitimera nyfascistiska medier.  I en tid när fakta och propaganda blir allt svårare att skilja från varandra, vilket Andi Olluri också verkar hålla med om, blir sådana sammanhang också viktiga att rapportera om.