Bilden är för söt. USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem står på taket till den federala polismyndigheten Immigration and customs enforcement (ICE) i Portland. Hon tittar ned på skaran som protesterar utanför. En person i kycklingkostym tittar tillbaka upp på henne, utanför ett gult avspärrningsband.
I fem månader hade demonstranter samlats utanför byggnaden för att protestera mot ICE:s räder mot papperslösa migranter. President Donald Trump hade dagarna innan Noems besök deklarerat att han ville skicka Nationalgardet till det ”laglösa” och ”krigshärjade” Portland, för att kunna säkra att myndigheten skulle kunna arbeta i fred. Noem anlände den 8 oktober med tre influerare i släptåg, som skulle dokumentera den våldsbenägna ”antifa-armén” som skapade kaos i staden.
Men Portlands kreativa protester gav en helt annan bild än politikerna tänkt. På gatan rådde en fredlig karnevalsstämning. Kycklingen fick sällskap av dansinstruktörer som lärde demonstranter i uppblåsta groddräkter att dansa samba. Kvällstid trotsade en cyklande nakendemonstration höstkylan och regnet. Bilden av ett Portland i kaos föll sönder.
”Antifa har utvecklat en plan där de uppmanar folk att komma i djurdräkter”, skrev högerinflueraren Andy Ngo på X.
”Dräkterna ska bara maskera den våldsamma extremismen för att få direktaktionerna att framstå som familjevänliga för kamerorna”.
Trumps egen plan var däremot ingen hemlighet.
Hans rådgivare i migrationsfrågor, Stephen Miller, förklarade redan i november förra året i Charlie Kirks podd att ambitionen var att genomföra ”historiens största inhemska kampanj för massdeportationer”. Kampanjen skulle inriktas mot fristadsstäderna styrda av Demokraterna med många papperslösa migranter, som Los Angeles, Houston, Chicago och New York. Genom att skicka dit Nationalgardet från republikanska stater var Trumps ambition att köra över demokraternas statsguvernörer.
Framprovocerandet av lokala våldsamma protester mot utvisningarna skulle ge Trump skäl att tillämpa den gamla upprorslagen från 1792, ”vilket skulle ge honom nästan obegränsad auktoritet att använda alla militära resurser för sitt deportationsprogram”, konstaterade journalisten Ronald Brownstein i The Atlantic redan i februari. Krigsretoriken var medveten.
Så kom grodorna. Runda, mjuka, vaggandes fram.
De uppblåsbara djurdräkterna har spridit sig över hela USA. Den 18 oktober på protestdagen No kings, mot Trumps styre, syntes grodorna och deras söta kamrater i de flesta av de 2 700 demonstrationerna över hela USA. Protesten med 7 miljoner deltagare blev den största enskilda protestdagen i USA någonsin. Portlandorganisationen Frogs for peace har nu kallat till en Million frog march i Washington den 15 november. Genom kampanjen Operation inflate kan man donera pengar till inköp av djurkostymerna.
Andy Ngos varning för djurdräkterna som ett skydd för de svartklädda anarkisterna i Antifa är inte ny. Redan 2007 försökte den anarkistiska antropologen David Graeber förstå varför dockor väckte så starka reaktioner. Han konstaterade att gemene amerikan kände till två saker om de stora globaliseringsprotesterna vid toppmöten världen över. ”För det första vet de att det finns svartklädda människor som slår sönder skyltfönster, för det andra vet det att det finns färgglada stora dockor i demonstrationerna”.
Sötheten får vara feminin och mjuk, även om den balanseras av kamp.
Det som förbryllade Graeber var att polisen verkade avsky de gigantiska dockorna mer än de militanta aktivisterna i svarta blocket. Innan de stora demonstrationerna genomförde polisen tillslag mot möteslokaler och beslagtog dockmaterialet. Dockmakarna hade fullt sjå att smuggla in delarna till sina jättedockor in i manifestationerna.
Graeber kom fram till att ordningsmaktens avsky grundade sig i att dockorna utmanade deras symboliska krigsföring. Med dockor, clowner, jonglörer och eldslukare, radikala cheerleaders och sambaorkestrar förvandlades demonstrationerna till karnevaler.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Repressionen mot svarta blocket och Antifa var lätt att motivera. Dem gick det att utmåla som en milis som förklarat statsmakten krig. En perfekt inre fiende. Men när de blandades upp med fredliga demonstranter uppstod ett allvarligt problem, menade Graeber. Hur skulle man utmåla karnevalståg, med humoristiska och fredliga demonstranter som ett hot mot den offentliga säkerheten och legitimera extrema åtgärder?
Det hotade hela den symboliska krigsretoriken om demonstranterna som samhällets fiende.
Hur ska Trump använda upprorslagar mot runda jättegrodor, pensionärer med plakat om att de är ”grantifas” (antifascistiska farmödrar och morfäder) och tonåringar med japanska seriefigurer på fanorna?
I Chicago har delstatens guvernör fått gå ut och vädja att ICE måste respektera ett fredligt Halloweenfirande för barnens säkerhet, efter att migrationsmyndighetens agenter attackerat de utklädda paraderna i staden. De uppblåsta dräkterna har orsakat pyspunka på Trumps krigsretorik.
Det är inte bara i USA protesterna blivit sötare.
Årets stora globala upprorsvåg är draperad i en humoristisk piratfana. De så kallade gen Z-protesterna har spridit sig som en löpeld under hösten. I Östtimor, Nepal och Madagaskar har massdemonstrationerna tvingat fram regeringsskiften. Protesterna pågår fortfarande för fullt i skilda länder som Serbien, Peru, Marocko, Indonesien, Tanzania och Filippinerna.
Trots olika utlösande nationella orsaker liknar protesterna varandra. De drivs främst av ungdomar och studenter, ofta från just generation Z (kohorten födda mellan 1997 och 2012). Frågorna som förs fram är liknande: mot den ökade ojämlikheten, arbetslösheten och försämrade levnadsstandarden för unga, samtidigt som etablissemanget beskylls för att vara korrupt.
Precis som under den Arabiska våren 2011 finns det många som vill förklara spridningen med de nya sociala medierna. Då kallades det Facebook- och Twitterrevolutioner, nu betonas att protesterna organiseras på plattformar som Discord, Tiktok och Telegram.
Men protesterna förenas också av det söta formspråket. Den globala Z-generationen delar inte bara liknande formerande händelser, utan också en gemensam kultur. Och de popkulturella symbolerna hämtas snarare från japansk manga än amerikanska highschoolfilmer.
Den piratflagga som syns i gen Z-protesterna, en Jolly Roger-piratflagga där döskallen har en halmhatt, är hämtad från Eiichiro Odas mangafranchise One piece. Den började publiceras i tidningen Shōnen Jump 1997 och är i dag en av världens mest sålda serier. För den generation som växt upp efter 1997 tillhör den kulturkanon.
Serien utspelar sig i en havsvärld där önationerna slutit sig samman i en världsregering och bekämpar de fria piratflottorna. Huvudpersonen Monkey D Luffy söker efter utstötta för att starta en egen piratklan. Under sina äventyr hamnar Luffys brokiga skara i konflikter med olika korrupta makthavare eller auktoritära piratledare, och kommer ofta att stödja revolter och störta förtryckare.
Det söta och humoristiska karikatyrerna skyddar mot våld.
Luffy själv, i sin stråhatt och shorts, med ett ständigt brett leende och respektlös attityd mot alla som försöker styra över honom, är en antihjälte med en stark frihetslängtan. Till råga på allt har han ätit en magisk frukt som gör hans kropp elastisk, så vapen och attacker studsar av honom.
I Indonesien plockades stråhattsflaggan upp av studentprotesterna som svar på ett tal av president Prabowo Subianto i slutet av juli, där han uppmanade nationen att sluta upp bakom landets fana. Studentrörelsen drev med presidentens förslag, genom att ta med sig piratfanan i tusentals till alla protester. One piece-flaggan blev så känd under regimprotesterna att det väcktes förslag att förbjuda den, som en antinationalistisk symbol som riskerade att splittra nationen.
När gen Z-studenterna i Nepal fällde regeringen och satte eld regeringspalatset Singha Durbar den 9 september, fästes One piece-fanan demonstrativt på palatsets grindar.
Kan det gulliga vara politiskt?
Det söta och humoristiska karikatyrerna skyddar mot våld, skriver Frances Richard i sina ”Femton teser om sött” i tidningen Cabinet 2001. ”I huvudsak fyller det söta funktionen att förskjuta, neutralisera eller omforma i en positiv eller ickehotande riktning”, menar hon. I det söta finns inga aggressioner.
Men vad händer om sötheten kombineras med samhällskritik? Ethan Zuckerman konstaterar i sin föreläsning ”En söt katteori om digital aktivism” (2008) att det gulliga är bärande för hur nätets sociala plattformar är uppbyggda. Algoritmerna belönar inte bara upprördhet, arga kommentarer, utan även söthet. Folk söker sig till sociala medier för kattvideor – och porr.
Aktivism och kattvideor skapar helt olika engagemang på nätet, skriver Zuckerman. Där plattformar som X kantrat ned i hatet, försöker Facebooks algoritmer i stället filtrera bort politiken och lyfta fram det gulliga. Hur kan man då ta sig igenom algoritmernas censur? Jo, genom att göra politiken söt. När auktoritära makthavare försöker stänga ned och censurera sociala medier för att få bort systemkritiska proteströrelser som inbäddat sig i söthetsflödet, verkar det politiserande på söthetsscrollarna.
Det finns en alltså en inbyggd motsättning mellan hatet och sötheten, doomscrollandet och cutescrollandet. Men den motsättningen går att spela på. Och det är inte bara antiauktoritära rörelser som förstått det.
Maria Darwish (bilden) är doktorand i genusvetenskap på Örebro universitet och undersöker kopplingen mellan nynazism och söthet. När hon gick igenom ekofascistiska troper i sociala medier fann hon bilder som stack ut.
– Det var bilder på dominanta män, med stora muskler, vapen och maskering, men som också innehöll något lite oskyldigt och sött. Männen höll i en kattunge, matade en grisunge eller gullade med en kanin, berättar Darwish.
Två olika bildvärldar fördes samman, något sött och något våldsamt.
– Jag reagerade på hur det började dyka upp bilder på mumintrollet, som vi i Norden är så förtjusta i, blandat med hatiska symboler från nazismen, med referenser till blod och jord eller våld, säger hon.
Kombinationen mjukade upp fascismen, syftade till att visa på andra kvaliteter hos en beskyddande manlighet som empatisk, varm och familjekär.
Sötheten i vänsterns memer, kunde göra en liknande koppling av motsatser. I de olika varianterna på memet ”born to dilly dally, forced to fight fascism” – som ofta gestaltas som ett gulligt skogsdjur med ett vapen i handen – kombineras det söta och det militanta.
– Men sötheten får vara feminin och mjuk, även om den balanseras av kamp. Den behöver inte bäras av en maskulinitet i vänsterns bilder, säger Darwish.
I Maya B Kronic och Amy Irelands rosa stridskrift Cute accelerationism (2024) lyfts sötheten till en samhällsomstörtande kraft i det lilla. I en tid när totalitära it-miljardärer som Peter Thiel och Elon Musk klivit in i centrum av politiken, uppbackade av accelerationistiska teoretiker som Nick Land och Curtis Yarvin, menar Kronic och Ireland att sötheten har blivit en explosiv motkraft – inte bara ett skydd.
Begreppet accelerationism myntades av Benjamin Noys 2013, och går ut på att förstärka kapitalismens självdestruktiva aspekter så att den kraschar. Men diskussionen fick katastrofala resultat, konstaterar Noys. Vänsteraccelerationismens storslagna planer att driva in kapitalismen i postkapitalism, slog över i Nick Lands mörka högerversion, där kapitalismen snarare frigjorde sig från mänskligheten och bromsklossen demokratin. Det var tankar som föll i god jord hos Silicon Valleys teknikelit.
Med terrordådet mot en moské i Christchurch 2019, som gärningsmannen i sitt manifest motiverade som ett accelerationistiskt attentat, har begreppet snarare kommit att förknippas med en extremhöger som försöker skynda på samhällskollapsen, än en diskussion om hur en vänster kan driva på kapitalismens inre motsättningar i en progressiv riktning.
Maya B Kronic och Amy Ireland är själva veteraner inom den accelerationistiska diskussionen. Kronic har en bakgrund i samma krets som Nick Land och Mark Fisher på brittiska Warwickuniversitetet – det legendariska Cybernetic culture research unit (CCRU). Ireland kommer från Laboria Cuboniks, kollektivet bakom Xenofeministiska manifestet.
I sitt söthetsmanifest jagar de varken odödlighet, välkomnar domedagen eller försöker flyga miljardärer till Mars. Tekniken är varken en Terminator eller Skynet, här finns inga mörka kollapsdrömmar om ett liv efter sammanbrottet. Ingen punkig no future eller storskaliga utopiska projekt för manliga egon.
De placerar framtiden i oss, i ett praktiskt experimenterande i det lilla som bryter sig ur en reaktionär tid och snäva traditionalistiska identiteter. Cute accelerationism är ett manifest för ”svärmande e-girls, t-girls, neets, anons, otakus”1 och andra postmoderna föräldralösa. Söta nördars drifter och begär sätts i centrum. Alienationen blir en radikal kraft.
Rosa klänningar skrämmer dagens fascism mer än röda fanor.
Generation Z är uppväxta med internet, formade av digitala medier där varje möte sker genom en självskapad tvådimensionell bild. Kronic och Ireland gräver i söthetskulturer, japansk manganördande, glittrande k-pop och runda Hello Kitty-ikoner.
I sötheten ser de något annat än fasta identiteter. Sötheten utgår snarare från en massa kategorier, egenskaper och lösa byggstenar som går att testa, experimentera med och prova på. Vad händer om du som pojke sätter på dig en söt kjol, hur känner du dig? Hur reagerar dina vänner när du lägger upp en bild på ditt instagramkonto? Trivs du visa dig offentligt på stan klädd så? Eller bara cosplaya på en mässa. Vad händer om du tar ett par kattöron, en svans eller sätter några tassar på händerna?
Sötheten bryter ned identiteter, genom att bryta ned skuld, fruktan och skam. ”Det söta kan ge kvinnor en kulturell tillåtelse att låta sig svepas med i ett aggressivt begär och för män att avväpnas genom känslor av omhändertagande”. De reaktionära vakthundarna kommer alltid skälla, ”ni kan inte övervinna naturen”, skriver Kronic och Ireland.
I varje sådant experimenterande skapas nya relationer, kroppsliga förvandlingar och nya former av njutning. 2D krockar med 3D, och leken krockar med den traditionella synen på kön och identitet. Men effekterna är kroppsliga, de skapar förändrar dig.
”Där de tidigare formerna av accelerationism bevarade nihilismen i sin mörka vrede, sin anda av ressentiment, så ger sötaccelerationismen efter för hur våra libidinala ekonomier verkar och bejakar de begär kapitalismen skapar men inte kan bemästra”, skriver Mattie Colquhoun om det rosa lilla manifestet.
Samtidigt som Halloweenparaderna i Chicago pepparsprejades av ICE-agenter i kriget mot Antifaterrorister och flyktingar tågade den uppblåsta grodan och hennes djurkompisar inne på Stockholmsmässan.
Under Allahelgonahelgen hölls återigen mässan Comic con, där generation Z fyllde mässhallen i tre dagar för att cosplaya. Inne bland marknadsstånd, Star Wars-stormtrupper, furries och k-popdans märktes gen Z-protesterna inte av. Den enda mangaprodukt som var omöjlig att hitta var One piece-piratflagga. Den stormiga politiska världen utanför kunde inte tränga sig in.
Men bland kimonoer och svansar, kattöron och lasersvärd, fanns pride- och transflaggor överallt. Det fanns lek, bubbligt fnitter och en tolerans för att experimentera. Väl inne i söthetens kreativa värld lämnades alla samhällsdebattens sorgliga passioner, kroppsväktare och begränsande identiteter kvar utanför.
Anspråkslöst i det lilla, men tillräckligt för att hålla makthavare sömnlösa. Rosa klänningar skrämmer dagens fascism mer än röda fanor.
- E-girl: Electronic girl. Tjej som gejmar, gillar manga och deltar i internetkulturen.
T-girl: transkvinna.
NEETs: Not in education, employment or training. Ungdom som varken studerar, jobbar eller går i en arbetsmarknadsåtgärd. Öppet arbetslös och socialt tillbakadragen. Även kallat hikikomori i Japan.
Anons: Anonymous. Postare på bildforum som 4chan och 8chan. Anonymt nätkonto.
Otaku: Nörd på japanska. ↩︎
