Anledningen till att opinionsundersökningarna hade så fel har flera orsaker, menar José Luis Villacañas Berlanga som är professor i filosofi vid Complutense-universitetet i Madrid, expert på populism och medlem i vänsterpartiet Más País.

– Spansk politik präglas av en mediekartell i Madrid, med starka kopplingar till extremhögern. Denna kartell är den enda som har förmågan att göra större opinionsundersökningar, men de saknar pengar. Det är orsaken till att undersökningarna inte är tillräckligt professionella. De genererar bara rubriker för att skapa bilden av att högerns seger var oundviklig, säger han till Flamman.

Sumar bildades för bara ett år sedan i ett försök att ena Spaniens allt mer splittrade vänster. Namnet är en ordlek med begreppen ”förena” och ”summera”, och partiet har lyckats samla stora delar av den spanska vänstern under ett paraply. Där återfinns såväl populistiska Podemos som de framgångsrika lokalpartierna Barcelona En Comu och Más Madrid – men också den kommunistiska partialliansen Enade vänstern. 

Men framför allt är den nya vänsterplattformen synonym med dess ledare: Yolanda Díaz, landets populära arbetsmarknadsminister. Diaz, en arbetsrättsjurist med bakgrund i kommunistpartiet, har ställt kampen mot prekära anställningar och gigifiering av arbetsmarknaden i centrum för sin politik. 

I en av de tidigaste opinionsundersökningarna blev Sumar största parti. Inför valet har de sjunkit till mellan 10 och 15 procent, och stridit med Vox om platsen som tredje största parti. Även om partiet tappade 7 platser i parlamentet och slutade med 31 är det ett långt bättre resultat än de senaste opinionsmätningarna förutspådde.

– Jag tror att Sumars framgång beror på att gruppen, med ledare som Yolanda Díaz, Ada Colau och Íñigo Errejón, har bevisat att en ny regeringskoalition med PSOE kommer att vara mycket mognare än det tidigare samarbetet mellan PSOE och Podemos. Detta har fått många Podemos-väljare att acceptera att gå med i Sumar, något som inte var lätt för alla. Det är dags för vänsterkrafterna att integreras djupare och läka såren från Podemos-kongressen 2017, då partiet delvis splittrades, säger José Luis Villacañas Berlanga.

Den splittringen ledde till att Podemos tidigare partisekreterare Íñigo Errejón lämnade partiet och grundade Más Madrid, som senare blev Más País – ett parti som Villacañas Berlanga har fungerat som inofficiell chefsideolog åt. 

Söndagens val utlystes oväntat av premiärminister Pedro Sánchez för mindre än en månad sedan. Det har spekulerats om orsakerna till nyvalet, men en som de flesta är eniga om är att Sánchez ville låta det spanska folket säga nej till det gryende samarbetet mellan Partido Popular och Vox.

– Jag tror att Sánchez gick till val av tre skäl: för att stoppa väljartappet som de ständiga grälen med Podemos orsakade, för att förhindra ytterligare förluster i regionalvalen, och för att kritisera samarbetet mellan Partido Popular och Vox på lokal nivå och visa på faran av en neo-frankistisk reaktion. Sánchez var uppriktig i sin vilja att stärka Sumar, även om han gjorde fel i att inte öppet binda sig till ett koalitionsprojekt. Han accepterade högerns retorik så att han inte skulle attackeras för att göra gemensam sak med ”självständighetsivrare och kommunister”. 

Vox bildades för tio år sedan, som en utbrytning ur Partido Popular. Ursprungligen kom finansieringen från Folkets mujahedin, en regimkritisk iransk militant sekt. Trots rötterna är partiet starkt kritiskt mot islam och invandring, en repertoar som inför årets val utökats med motstånd mot hbtq-rörelsen: på en av partiets affischer kastas Prideflaggan i soptunnan tillsammans med en mängd andra symboler, såsom Kataloniens flagga, hammaren och skäran samt ett kvinnomärke.

Enligt Villacañas Berlanga är alliansen mellan högern och extremhögern här för att stanna i Spanien. Men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer att kunna nå makten inom en snar framtid.

– Denna allians är strukturell i Spanien. Vox har uppstått som ett resultat av utvecklingen inom Partido Popular under historiskt unika omständigheter. Men Vox kan inte bli hegemoniska. Det är bara ifall det katalanska eller baskiska problemet skulle bli värre som Vox kan väntas växa igen. Om Feijóo misslyckas med att bilda regering kommer Partido Popular att gå in i en intressant kris. I den finns bara två aktörer med potentiell makt. En är Isabel Díaz Ayuso, partiets ledare i Madrid-regionen. Den andra är Moreno Bonilla, som styr Andalusien. Båda har neutraliserat Vox i sina respektive regioner. I slutändan är det möjligt att de inleder ett samarbete och att Vox nöjer sig med att vrida Partido Populars agenda åt höger. Detta har redan skett i Madrid. Partido Popular i Madrid har tagit över Vox’ förslag. Av detta skäl behöver de inte ingå en allians med dem, säger han, och fortsätter:

– De andra ideologiska skillnaderna består i att Vox har starka band till den amerikanska Alt-right-rörelsen och katolska fundamentalistiska kretsar i Latinamerika. Det är en omöjlig brygd av svälja för majoriteten av Partido Populars väljare så länge EU är funktionellt. Partido Popular representerar mer komplexa intressen och det är därför som de är de enda som kan dominera högern. 

Ett allt starkare Partido Popular skulle dock kunna leda till att PSOE lockas att överge sin koalitionspartner till vänster och vända sig mot mitten igen, tror Villacañas Berlanga.

– Men om det sker ett nytt genombrott kommer lockelsen att återupprätta tvåpartisystemet att bli mycket stark. För tillfället är skillnaden mellan höger- och vänsterblocken att Partido Popular bara kommer att kunna regera landet utan Vox, medan PSOE vet att de inte kan regera utan Sumar. Denna skillnad är avgörande.