S-märkta spöken intar de svenska teaterscenerna. Inom loppet av två års tid har tre nyskrivna pjäser hemsökts av socialdemokratiska spöken. Inte spöken bildligt talat, utan konkret, som roller i pjäserna. Inte kommunistiska spöken, utan reformistiska, folkvalda spöken.
Dramatiken tittar alltså inte tillbaka för att konstatera att det var bättre förr. I de tre pjäserna – Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) av Dennis Magnusson, Lojaliteten av Kjell Espmark, samt Helgonlegender av Majgull Axelsson – har dramatikerna valt bort fiktionens möjlighet att skriva om partiledarna som levandes i sin egen tid. Varför gör man det när den fiktiva biografin står högre i kurs än någonsin? Romanen om Ingmar Bergman, Maja Lundgrens hämndepos Myggor och tigrar, och i någon mån Lars Noréns dagbok.
Är spökena något så enkelt som en symbol för att socialdemokratin är död?
Nej. Svaret är dubbelexponering. Genom att lägga samtid och dåtid ovanpå varandra kan Dennis Magnusson, Kjell Espmark och Majgull Axelsson väga tider och dess värderingar mot varandra. För ingen vill landa i den unkna smaken av att det var bättre förr. Och att låta någon från samtidens position utgjuta kritik mot dåtidens misstag, ger fadd bismak av självgodhet. Så spökena anländer för att tiderna ska mötas jämbördigt och göra en relevant diskussion möjlig.
Första socialdemokratiska spöke ut på scen var Olof Palme i Dennis Magnussons Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) i Teater Terriers gestaltning. Olof Palme är här en dryg överklassplayboy med tennisracket under armen. Han huserar tillsammans med andra avlidna s-ledare på Harpsund, det gengångarrike där creddiga svenskar hamnar efter sin död.
Pjäsen handlar om Lennart Gustafsson – en avsiktlig illa förklädd Göran Persson – och den familj han har lämnat bakom sig när han trätt in i maktens finaste korridorer. Gustafssons dotter är psykiskt instabil och ett ständigt dåligt samvete för Gustafsson. Samtidigt är dottern, och ex-frun, en påminnelse om Gustafssons lågklassiga förflutna. Ett förflutet som ger honom mindervärdeskomplex inför maktens verkliga män, i allmänhet de i levande form, men i synnerhet den spökande socialdemokratiska partieliten.
Gustafsson planerar att begå självmord, men är rädd att inte heller platsa i dödsrikets gräddhylla – Harpsund.
I Drömmer om att dö väver dramatikern Dennis Magnusson samman klass- och genusperspektiv till ett nät som pjäsens karaktärer fastnar i. Pjäsen utspelar sig först och främst i det privata, men genom att låta den privata sfären vara landets kanske mest offentliga persons så breddas bilden. Det är finurligt, subtilt och oerhört verksamt.
Även i Majgull Axelssons Helgonlegender på Dramaten går Olof Palme igen. Pjäsen handlar om det sociala arvet, här gestaltat i form av tre generationers tragiska kvinnoöden. Hårdast arv bär Hanna, en ung uteliggare med psykiska problem. Prästen Agnes försöker komma till hennes undsättning, men räcker inte till. Full av frustration vänder sig Agnes i vrede till sin pappa, en pragmatisk socialdemokrat med arbetarbakgrund och en framgångsrik politisk karriär bakom sig. Men pappan slår ifrån sig vad Agnes berättar om Hanna. Hans bild av sig själv, Partiet och Välfärdssverige tål inte vittnesmål om socialt ärvt lidande.
Det här, säger pjäsen och Agnes, är Sverige idag. Nej, säger pappa socialdemokraten.
Vad säger spöket Palme då, vid åsynen av Hanna? Han reciterar sina gamla tal. Men orden framstår ömsom naiva, ömsom lögnaktiga när de hålls upp mot dagens verklighet. Idealen skramlar tomt. Men som för att rädda honom har Majgull Axelsson skrivit in en spökande konservativ modersmålslärarinna från Alingsås vid Olof Palmes sida. Dem emellan pågår ett roande men också förtydligande meningsutbyte, där socialprogressivt tankegods bryts mot socialkonservativt dito.
Men Palmes spöklika karaktär förblir ändå symbolisk och tydlig. Nuet rymmer ingen Palme.
Sist ut på scengolvet tar sig Martin Vrede och Hjalmar Branting. Martin Vrede är en fiktiv karaktär från Kjell Espmarks roman Lojaliteten (1993). När han och Branting går igen är det i en scenpjäs med samma namn och av samma författare.
Pjäsen har formen av en monolog, ett försvarstal för, men samtidigt anklagelseakt mot Lojaliteten. Det vill säga en förblindande tro på arbetarrörelsen och krav på desamma som rörelsen har ställt. Lojaliteten vecklar snabbt ut sig till en frihetligt färgad kritik av socialdemokratins snedsteg och knäböjandet inför nyliberalismens doktriner.
Martin Vrede berättar om sitt och sin brors levnadsöden. Martins bror tog striden mot fascismen och blev skjuten av Francotrupper under spanska inbördeskriget. Martin själv gick in i facket och bytte ut blåstället mot kavaj.
Genom monologen debatterar Martin med sin döda bror. Han försöker försvara sina egna val, visa på dess meningsfullhet, ja, rent av nödvändighet. Samtidigt vill han göra sin brors minne heder.
Och nu berättar han, som sagt, sin historia. Ett levnadsöde som spänner över snart hundra år fastän han själv inte är en dag över 60. Förklaringen nämns inte i pjäsen, men vi förstår när Martin berättar om en turné i förortsskolor som han och Branting gör.
De är spöken.
Drömmer om att dö, Lojaliteten och Helgonlegender är alla starkt kritiska till den socialdemokrati vi möter i pressmeddelande och i tv-debatter. Men kritiken kommer ifrån olika håll.
En central, men inte framträdande, scen i Dennis Magnussons pjäs visar hur Mona Sahlin utmanövreras – tänk Tobleroneaffären – av fackledare som inte ville se en kvinna ta över partiet. Fackledarnas agerande blir en tydlig symbol för den patriarkala grundtonen i socialdemokratins historia. Men kritiken är inte radikal av det slaget som kräver fullständig samhällsförvandling helst igår, nej Dennis Magnusson har skrivit en pjäs som likt dess karaktärer tror på ett reformerande av (parti)strukturen.
Mest fascinerande är Kjell Espmark, som i sin pjäs lyckas att befinna sig på tre positioner samtidigt när han skriver socialdemokratins historia och samtidigt kritiserar den – utan att någonsin förlora sin egen lojalitet med den.
Espmark och Magnusson tycks tro, eller i alla fall hoppas, på en restaurering av socialdemokratin. Visserligen kan man i Kjell Espmarks pjäs ana bitterhet, men ändå formulerar pjäsen tydligt att arbetarrörelsen är svaret på den fråga som en oreglerad kapitalism ställer. Sedda från olika håll blir Drömmer om att dö och Lojaliteten offentliga inlägg i socialdemokratins interndebatt. Helgonlegender däremot, är ett farväl till samma rörelse.
Det är synd. Och eventuellt inte ens vad Majgull Axelsson tänkt sig. Men Majgull Axelssons blick på socialdemokratin, och i förlängningen arbetarrörelsens hela samhällsprojekt, kommer utifrån. Förmodligen från vänster. Men på grund av dess utifrånposition uppfattas den som kall och fördömande. Olof Palmes spöklika gestalt och eftertänksamhet formar en resignerad figur. Luften går ur oss alla.
”Helgonlegender är en slags sorgesång över folkhemmet och den gamla socialdemokratin. För mig var Olof Palme den sista politikern vars argument inte bara bottnar på ett intellektuellt plan – utan också ett känslomässigt”, har Majgull Axelsson sagt.
Ordet var är centralt. Hon talar om något definitivt, något oföränderligt. Det tror jag varken Kjell Espmark eller Dennis Magnusson skulle göra. Det är frestande att dra slutsatser om att Majgull Axelsson är kvinna och de andra två dramatikerna män, och att det kan påverka deras syn på socialdemokratin. Men motiv och tema i Dennis Magnussons pjäs talar emot det.
Majgull Axelsson kallar sin pjäs för en sorgesång. Men sorg över förlorad kärlek brukar innehålla lovsång till den förlorade, den som tog vår kärlek med sig och gick. Kanske är det regin, eller Dramaten som plats, som tar kärleken ur Majgull Axelssons sång. Men den lyser med sin frånvaro från den grå Dramatenscenen.
Lojaliteten och Drömmer om att dö ingjuter betraktaren med hopp och kraft. Hur kritiska pjäserna än är till socialdemokratin och dess adel vid rodret, vill de partiets bästa, övertygade om att det är människans bästa. Det är en rörande gest och förhoppning, en kärlekshandling.
