Tidningar och tv översvämmas av heminredning, dyra matrecept och tips om resor till olika turkosa hav. Den egoistiska, konsumistiska livsstilen blommar. Det är inte längre skambelagt att visa upp lyx, habegär och statusjakt.
När man har hjärtat till vänster kan man naturligtvis inte tycka annat än väldigt illa om detta nedsövande i konsumtion. Men alternativet är inte att sluta bry sig om sitt hem. Det finns bland feminister, också inom vänstern, en ton av förakt för arbetarklassens kvinnliga kulturarv.

Jag föddes i slutet av femtiotalet av en akademikermamma, som aldrig var hemmafru, och tyckte att småkaksbak var ”förspilld kvinnokraft”. Till sina döttrar förmedlade hon en självklar insikt av att en kvinna ska försörja sig själv, utbilda sig och förkovra sig.
Det är jag tacksam för.
Däremot upptäckte jag tidigt att det fanns något hos mina kamrater som kom från arbetarhem som jag drogs till och så småningom anammade; omsorgen om hemmet, kunskaperna i matlagning, stoltheten i husmorsskapet.

I arbetarklassen var detta för inte så länge sedan helt livsnödvändigt och hustrun visste sitt värde. Växande barn och karlar i hårt kroppsarbete skulle äta sig mätta till så låg kostnad som möjligt, det var en konst, en utmaning, ett livsvillkor.
Lilian Ryd skriver i sin bok Vi åt aldrig lunch, där hon ur ett personligt och etnologiskt perspektiv granskar medelklassen – de som granskar alla andra – och blottlägger kulturmönster ur arbetar- respektive medelklass, att arbetarkvinnan ”städar och hjälper jorden att snurra”.
Håkan Berglund-Lake skriver i sin avhandling Livet äger rum, försörjning och platstagande i norrländska sågverkssamhällen att kvinnans hushållsarbete ”separerade det meningsfulla från det meningslösa, det ordnade från det kaotiska, det goda livet från fattigdom och förnedring”.
Som tonåring drogs jag till de ombonade hemmen, jag sökte asyl i arbetarklassen.

Häromdagen pratade jag med en av kassörskorna i vår mataffär. Hon sade att hon lider när hon ser barnfamiljer köpa så mycket dyr färdigmat. Matkulturen dör ut, klimat- och djurperspektivet är glömt, hälsan och plånboken tar stryk.
Inget arbete är viktigare än att laga mat – det är ju den vi ska leva av.
Nej, jag är inte alls för vårdnadsbidrag, och visst har jag kära vänner som värmer hämtpizza i mikron.
Men jag har sökt asyl i arbetarklassen; jag städar och hjälper jorden att snurra.