Många frågar sig nu om SD:s väljare är rasister. Ja. Nej. Kanske. Personligen är jag osäker på hur länge jag ska uppehålla mig vid frågan. Det intressanta blir snarare hur vi gör för att trycka tillbaka föreställningen om att vi ska dela upp människor efter vilken hudfärg de har.
Rasism är inte en egenskap hos en människa eller ett naturvetenskapligt tillstånd i ett land. Människan är dynamisk, komplex, inlyssnande. Hon kan tilltalas av många saker. Opinion ska därför inte bara mätas, den ska och kan beröras och förändras. Innebär det att vi ska tillmötesgå alla dessa människors funderingar kring invandrare? Nej, det tycker jag inte. Vi ska sätta ihop en berättelse som bryter med den främlingsfientliga, bemöta deras lögner, men framför allt prata om våra egna frågor och vinna gehör för dem. I längden är det andra frågor som behöver bli viktiga för att opinionen ska vända.
Vänstern lyckades framgångsrikt hålla frågor som tangerade konspirationer kring invandrare borta från den politiska hetluften genom att inte ge nya plattformar till rasister. Det som kallades för att ”inte ta debatten”. Som bekant är det inte svaren som är viktiga utan den som etablerar frågeställningarna som är vinnare. Därför har rasisterna slagits för att komma ut, befästa sin världsbild, använda medierna för att misstänkliggöra minoriteter och makthavare. Vänsterns strategi handlar om att förhindra dess normalisering. Som när brandmän i Malmö vägrade besök från Åkesson eller när bussförare i Södertälje inte körde bussarna förrän SD-reklamen var nedtagen. Den antirasistiska rörelsens vända ryggar höjer ett varnande finger mot de etablerade partier som mot all förmodan skulle få för sig att överta rasisternas retorik. Det är viktigt och helt nödvändigt för att förhindra en ”Danmarkifiering” av Sverige, där rasismen genomsyrar hela det politiska samtalet.
Men det sägs nu att värderingsskalan tagit över de politiska konfliktlinjerna, vänster och högerstriden har spelat ut sin roll. Där goda värderingar står mot SD:s auktoritära. I valdebatterna kände jag av de nya politiska linjerna när flera av de godhjärtade partierna gång på gång adresserade SD för att själva nå ut med sitt antirasistiska budskap. Det gav tyvärr SD, ett parti på då 5,7 procent, enormt utrymme att bre ut sig. I vissa fall kom halva debatterna att handla om ”invandring”. Jag tror tyvärr det var misslyckat. Den tidigare tanken om att blockera deras tankefigurer var betydligt mer effektiv. Idén om att etablera egna klassbaserade sanningar är betydligt mer konstruktiv.
Det mest utpräglade värderingspartiet Fi nådde inte riksdagsspärren och större delen av väljarna röster på valdagen var så kallade stödröster. SD landade däremot på hisnande 13 procent. Jag är ledsen, men jag ställer inte upp på en politisk skala där detta är resultatet, faktiskt.
För mig kommer SD aldrig vara motpolen i politiken. De är fortfarande ett stigma, aldrig ett alternativ. Vi vet att det stora genombrottet för ett parti som SD kommer när beröringsskräcken släpper och etablerade partier börjar samarbeta med dem. Samtidigt måste den spännande politiska debatten fortsatt bedrivas i skärningspunkten mellan höger och vänster. Den behöver överglänsa invandrar- och flyktingkonspirationerna. A-kassan, en fungerande skola och en bättre arbetsmiljö kan få stå i fokus. Annars får vi värderingsskalan, SD mot alla andra, en ekvation där rasisterna tveklöst blir vinnare.