Den unge mannen kom som från ingenstans. En dag hjälpte han bara till att samla ihop stolar, efter en läskurs på Tensta konsthall, där jag jobbade då. Han var inte en kursdeltagare, för han hade inte suttit med de andra och jag tyckte mig ha sett honom tidigare, kanske dukat av disk efter lunchen. Konsthallen är visserligen organiserad för att upplevas som ett vardagsrum där man kan vistas utan särskilt ärende. Men när han följde efter mig in på kontoret, blev jag misstänksam. ”Du måste stanna utanför”, sade jag så vänligt men bestämt jag kunde. Pojken var i den mest svårbestämbara åldern. Han såg på mig kränkt, men backade ut.
Det var så jag träffade Adnan. Han gick på högstadiet i Tensta och snart hade han fått börja extraknäcka som värd på konsthallen efter skolan. När Beckmans Designhögskola höll ett sommarkollo i mode var han en av de mest entusiastiska deltagarna och jag glömmer aldrig skimret i hans ansikte under den enorma hatt han hade tråcklat ihop där han svajade fram på catwalken vid kursens slut.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
