Vad händer med en värld som utrotat fattigdom? <em>Star Trek</em> har gett oss det utopiska svaret: ett helautomatiserat samhälle av forskare och diplomater som kanske är ouppnåeligt, men likväl kan ge oss en vision för framtiden.

Den 17 januari har säsong två av Star Trek: Discovery premiär. Jag kommer inte att titta – trots att jag brukar svara att jag är Trekker när någon frågar mig vilken religion jag tillhör.
Vi nördar älskar våra fantasiuniversum. Oavsett om det är J.R.R. Tolkiens Midgård, J.K. Rowlings trollkarlsvärld eller Star Treks framtidsgalax. Diskussionerna om vad som räknas som kanon är häftiga och uppslitande.
Begreppet kanon kommer från grekiskans ord för rättesnöre och har närmast lånats från teologin. Inom alla världsreligionerna finns en debatt om vilka heliga skrifter som ska räknas som auktoritativa, eller med andra ord kanoniska. Det samma gäller inom nördkulturen. Vilka verk säger Sanningen om dessa påhittade världar?

Jag följde första säsongen av Discovery med stort intresse. Men i fjärde avsnittet händer det något. Kapten Lorca, spelad av Jason Isaacs, gör en historisk referens till Elon Musk som ett av ingenjörskonstens genier. I efterhand har Isaacks sagt att repliken var improviserad i ett försök att tigga till sig en Tesla. Jag stängde av. Det här är inte Star Trek, tänkte jag.
För mig som Trekker är det ett kanoniskt faktum att Star Trek skildrar en kommunistisk framtid. Det finns ingen chans att någon minns den sydafrikanske charlatankapitalisten Elon Musk i kommunismen.

1964 skrev Gene Roddenberry första utkastet till det som skulle komma att bli Star Trek: The Original Series. Han hade antagligen aldrig intentionen att skildra en kommunistisk utopi. En av hans favoritförfattare hette Ayn Rand. Ändå fick vissa av de regler han satte upp för hur det 23:e århundradet fungerade stora politiska konsekvenser. Den viktigaste: Det finns inga pengar.

Foto: Bob Galbraith/AP/TT.

Manusförfattarna har inte alltid varit konsekventa, men i det stora hela är Federationen, det samhälle som mänskligheten med allierade utomjordiska arter tillhör, ett samhälle utan pengar och därför utan lönearbete. Genom antimateriageneratorer har de i princip oändlig tillgång till helt ren energi. I kombination med replikatorer, en sorts 3D-skrivare på molekylärnivå, har det uppnått ett tillstånd där allas materiella behov enkelt uppfylls. Kapten Jean-Luc Picard behöver inte ens koka sitt eget te, han beordrar skeppsdatorn att replikera en kopp varm Earl Grey så har han den direkt i handen.

I avsnittet ”The Neutral Zone” av Star Trek: The Next Generation, uppföljaren till The Original Series, hittar besättningen på rymdskeppet Enterprise-D en rymdkapsel med tre nedfrusna 1900-talsmänniskor. Med 2364 års medicinska teknik är det en enkel sak att väcka dem och bota deras dödliga sjukdomar. Det visar sig svårare att förklara hur samhället förändrats de senaste 350 åren.

I det stora hela är Federationen, det samhälle mänskligheten med allierade utomjordiska arter tillhör, ett samhälle utan pengar och därför utan lönearbete

En av karaktärerna, kapitalisten Ralph Offenhouse, förutsätter att hans investeringar vuxit till sig ordentligt. Kapten Picard tvingas förklara för honom att hans pengar inte existerar längre men att han samtidigt inte behöver några, att fattigdom och behovet av att samla ägodelar har utrotats. Mänskligheten har lämnat barndomsstadiet.
Offenhouse förstår inte hur livet kan ha någon mening i ett samhälle utan strävan och konkurrens. Vad är utmaningen?

I Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2018) har sociologen och Jacobinmedarbetaren Peter Frase ställt upp en klassisk akademisk fyrfältare där varje fält beskriver en möjlig postkapitalistisk framtid. Den ena axeln går från samhällen präglade av materiell knapphet till materiellt överflöd. Den andra axeln beskriver samhällen antingen baserade på fortsatt klassherravälde till helt jämlika samhällen. Varje framtid förklaras genom exempel från fiktionen.

©SCANPIX SWEDEN, 2001-11-17. Rymdutställiningen Star Trek på Tekniska museet. Bilden: En mask från utställningen. Science Fiction. Foto: Ingvar Karmhed/SCANPIX Code: 30082

I mötet med nya konstiga livsformer försöker besättningarna på federationens rymdskepp alltid förstå, lära och kommunicera. Först när man blir tvungen tar man till fotontorpeder. Foto: Ingvar Karmhed/TT.

Den framtid som består av materiellt överflöd och social jämlikhet kallar Frase för kommunismen och dess kapitel i boken inleds med en referens till Kurt Vonneguts debutroman Det mekaniska pianot. Vonnegut gjorde samma reflektion som Offenhouse. I ett samhälle där produktionen är helt automatiserad kommer människor inte längre ha något att sträva efter. Livet blir meningslöst. När Picard beskriver den automatiserade framtiden som mänsklighetens steg in i vuxentillvaron menar Vonnegut att det är en andra barndom.
Mot Vonneguts dystopi ställer Frase en utopisk skildring av ett kommunistiskt samhälle: Star Trek.
Star Treks centrala frågeställning är det problem som Offenhouse och Vonnegut presenterar. Vad kommer människor (och andra medvetna varelser) göra med sin frihet när de inte längre tvingas kämpa för sin överlevnad? Vad gör den vuxna människan?
Svaret framgår av citatet som inledde varje avsnitt av The Original Series och The Next Generation:
Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its continuing mission: to explore strange new worlds. To seek out new life and new civilizations. To boldly go where no one has gone before!

Strävan efter att uttrycka Star Treks progressiva och inkluderande filosofi i rollsättningen var ofta en kamp med skapare och skådespelare på ena sidan och nervösa bolagsproducenter på den andra sidan

Under kommunismen kommer vi söka efter oss själva genom att vända oss utåt mot rymden. Genom att utforska nya världar och möta nya former av liv kan vi upptäcka universum från nya synvinklar. ”Oändlig mångfald i oändliga kombinationer” som vulcanerna, de första utomjordingar mänskligheten mötte, sammanfattar sin logikbaserade filosofi. Även den kiselbaserade stenlika livsformen Hortan har något att lära oss. Star Treks hjältar är framförallt vetenskapsmän och diplomater, inte krigare.

När The Original Series hade premiär 1966 var det fortfarande ovanligt med icke-vita, icke-amerikanska roller i amerikansk tv. På Enterprises brygga mötte tv-publiken inte bara den äppelpajamerikanske kapten Kirk utan också chefsmaskinisten Scotty från Skottland, amerikansk-japanske rorsmannen Sulu och den halvutomjordiske vetenskapsofficeren Spock. I seriens andra säsong, mitt under kalla kriget, adderades en rysk karaktär, navigatören Chekov. Men allra mest radikalt var antagligen valet av kommunikationsofficer, där löjtnant Uhura var en svart kvinna från Afrikas Förenta Stater.

Foto: Ingvar Karmhed/TT.

Även om The Original Series har kritiserats för normativa könsroller och även om Uhuras roll ofta innebar att ”svara i telefon” var det ändå en banbrytande rollsättning. Skådespelaren Whoopi Goldberg, som skulle få en återkommande roll i The Next Generation, har ofta berättat om hur hon första gången Uhura var med på tv sprang till sin mor och ropade ”Jag har precis sett en svart kvinna på tv och hon var inget hembiträde!”

När Nichelle Nichols, som spelade Uhura, efter första säsongen funderade på att hoppa av blev hon övertalad av Dr. Martin Luther King personligen att stanna kvar. Dr. King förklarade hur viktig Uhura var som förebild. När Nichols berättade om samtalet för Gene Roddenberry sägs det att han grät.
Strävan efter att uttrycka Star Treks progressiva och inkluderande filosofi i rollsättningen var ofta en kamp med skapare och skådespelare på ena sidan och nervösa bolagsproducenter på den andra sidan.

Ett välkänt faktum är att Star Trek innehåller den amerikanska tv-historiens första skriptade kyss mellan en svart och en vit skådespelare. Det var i avsnittet ”Plato’s Stepchildren” som Nichols Uhura och William Shatners kapten Kirk kysste varandra. Mindre känt är att NBC, bolaget bakom The Original Series, krävde att en alternativ version utan kyssen skulle spelas in för att inte förarga tv-stationer i sydstaterna. Nichols och Shatner förstörde medvetet alla tagningar utan kyssen.

I ett samhälle som är oändligt mycket bättre än vårt kommer människorna också vara bättre

Tyvärr fick inte Gene Roddenberry leva länge nog för att få se sin önskan att inkludera ett samkönat par i besättningen uppfylld. Det skulle dröja till Discoverys första säsong 2017.

Star Treks progressivitet var inte unik. Den liknar på många sätt den typiska Hollywoodliberalismen. Flera år innan Chekov introducerades i Star Trek hade Napoleon Solo redan samarbetat med den sovjetiske agenten Illya Kuryakin i Mannen från U.N.C.L.E. Den stora skillnaden är att Star Trek grundade sin filosofi i en materiell verklighet. Först kommer maten, sedan moralen. När maten kommer från replikatorer skapar det en fredlig och frihetlig moral.

När Mark Twain (det är en lång historia) färdades framåt i tiden och besökte Enterprise-D var den gamle anti-imperialisten övertygad om att det bakom alla Federationens fina ord om att fredligt söka upp nya livsformer för att utbyta kunskap och erfarenheter måste ligga koloniala ambitioner. Det är så människor beter sig och det ändrar ingen teknologi på, menade framstegsskeptikern Twain. Skeppspsykologen Deanna Troi fick försöka förklara att när fattigdomen utplånades så försvann också grymhet, fördomar och intolerans.

En av de mest kontroversiella regler som Gene Roddenberry ställde upp var att det inte skulle förekomma några personliga konflikter inom besättningen. Manusförfattare hatar naturligtvis den begränsningen. Skaparna av Star Trek: Discovery har närmast glädjefullt rivit upp den. Konflikter förutsätts vara ett tecken på psykologisk realism i fiktion. Grupper utan internt drama existerar bara i den enklaste barnkulturen. Småaktighet och intrigerande ses som en del av människans eviga och oföränderliga natur.
Gene Roddenberry hade, antagligen omedvetet, en mer marxistisk människosyn. Människans psykologiska natur beror på hennes materiella omständigheter. I ett samhälle som är oändligt mycket bättre än vårt kommer människorna också vara bättre. De har lämnat mänsklighetens barndom bakom sig. Det gör det naturligtvis svårare att skriva engagerande drama. Ändå har jag alltid älskat scenerna när Enterprises högre officerare samlas i ett sammanträdesrum för att logiskt och samlat diskutera komplexa problem. Jag föredrar dem framför mycket av de interpersonella intriger och drama som anses utgöra ”viktig” tv.

Foto: Ingvar Karmhed/TT.

Den verkligt utopiska impulsen i Star Trek handlar inte om teknikoptimismen utan tanken att människan skulle kunna vara annorlunda. Det är svaret på den gymnasiefilosofiska invändningen att marxismen inte tar hänsyn till människans natur. Det är Che Guevaras insikt i Människan och socialismen på Kuba: ”För att bygga kommunismen måste vi, samtidigt som vi lägger de nya materiella grundvalarna, också bygga upp den nya människan.”

Vi lever i en tid då förödande klimatförändringar tvingar fattiga jordbrukare att vandra norrut i karavaner mot gränsen för Imperiet, vars dementa härskare sänder ut sina trupper för att sätta barn i ökenläger. Om samtiden hade varit dystopisk science fiction hade den framstått som för uppskruvad och klyschig. Nu mer än någonsin behöver vi de utopiska berättelserna.

Jag skrev att jag var Trekker i religiös mening. Politiskt är jag snarare anhängare av det av Frases framtidsscenarion han kallar socialismen. Inte för att jag tappat tron på det stats- och klasslösa samhället och blivit reformist, utan för att det är den framtid baserad på jämlikhet och demokrati där vi ärvt klimatkrisen från kapitalismen och tvingas anpassa oss efter denna vår enda planets ekologiska ramar. Kravet på Fully Automated Luxury Gay Space Communism nu genast, som blivit en meme sedan 2016, framstår mest som ett slagord från en vänster som inte vill göra allvar av de svåra frågorna om hur man tar makten och vad man sedan gör med den.

Ändå lever vi i en tid då vi mer än någonsin behöver Star Trek. En väletablerad del av Star Treks kanon är att det finns många olika tidslinjer och dimensioner, en av dem Spegeluniversumet där Federationen ersatts av ett fascistiskt Imperium och goda karaktärer blir onda. Star Trek kan lära oss att vi lever i den värsta av tidslinjerna. Men också att en annan värld är möjlig. En värld utan Elon Musk.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Johan Persson

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda.

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas.

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Rörelsen • 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul

Medlem i Vänsterpartiet med mångårig bakgrund inom freds- och solidaritetsrörelsen.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Diskutera på forumet (0 svar)

Amra Bajric

Feministisk debattör, skribent och aktivist.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.

Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8 december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet.

Men det är inte hela bilden.

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner.

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret.

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle.

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare.

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka.

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger:

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Och de har goda skäl att vara oroliga.

Diskutera på forumet (0 svar)

Joel Halldorf

Kyrkohistoriker och författare.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”.

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget.

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin.

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Utrikes • 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka.

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Runey

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser.

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rebecca Gonzalez Leon

Chefredaktör på filmtidskriften FLM.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (2 svar)

Flammans forum

"Wooow. Ordet "copium" gör sig påmint... " Strålande nyheter! Städningen av tågets vagnar har blivit fem procent bättre, och portionerna i restaurangvagnen innehåller nu hela tio procent mindre ruttet avfall! - Så vart går tåget? Enkel resa till helvetet." "

Gustav Chambert