”Vi ska här berätta/historien om en resa, företagen/av en utsugare och tvenne utsugna/Iakttag noga personernas beteende!”
Orden är Bertolt Brechts ur prologen till Regeln och undantaget. De utgör också avstampet i Unga riks uppsättning av Brechts pjäs från tidigt 1930-tal. Ett avstamp som i Richard Turpin regi effektfullt framförs med − megafon.
”Hör upp! Se upp! Vi har något viktigt att berätta”, är den uppfordrande uppmaningen från scenen.
En timme och femton minuter senare har vi fått ta del av ett ”lärostycke”, som Brecht kallade Regeln och undantaget. Ett lärostycke om klassförtryckets mångbottnade beståndsdelar. Det handlar om hur köpmannen Karl Langmans rids av hunger efter oljekoncessionen i Urga. Hur han, för att nå målet, stöter bort Vägvisaren, och sedan nästan plågar livet ur kulien, bäraren, som sliter på köpmannens packning över floder och genom öken.
Fortare! Skynda på! Den svage blir efter, säger den hetsande Karl Langman, och framhåller nyttan för samhället om oljan tas upp av honom, nu.
Det går inte så enkelt som Langman tänk sig, och när vattnet plötsligt är slut blir köpmannen desperat. Var är vattenhålet? Du sa ju att du visste, skriker han till den av trötthet vimmelkantige bäraren, som Langman i nattlägret tidigare klassat tillhörande ett ”bakslugt patrask”.

Så när bäraren en stund senare räcker fram en vattenflaska, som han en gång fått av Vägvisaren, känner sig köpman Langman hotad och drar fram pistolen och skjuter ner bäraren.
Regeln är ju sådan, att slaven, drängen, och i det här fallet, bäraren, måste ha haft en baktanke när han sträckte fram… vattenflaskan. Den plågade har ju ingen anledning att visa medkänsla med sin plågoande.
Eller finns det måhända undantag från den rådande ordningen, den naturliga som många vill kalla den?
Regeln och undantaget är pedagogiskt komponerad med åtta tättföljande stycken, och engagerat gestaltad på scenen.
Ändå är det först i sista stycket, Sången om domstolarna, som det riktigt bränner till. Här står klassamhällets anatomi i all sin nakna brutalitet. Här i domstolen under rättegången är det regeln som gäller. Här står undantaget står sig slätt.

Rättvisan sitter trångt när bärarens fru, med barn i famnen, kräver att ”mördaren”, köpmannen, måste straffas.
Kulien försökte döda mig med en sten, säger den anklagade.
Troligen hade Kulien tänkt slå ihjäl Langman, han tillhörde ju en klass som… säger domaren senare.
Hur det går? Gissa!
Redan i styckets anslag sades att ”i rövarbandets följe drar domstolarna fram”.
Bertolt Brechts vilja med pjäsen var att få människor att se bakom det vanliga och invanda, eller som han avslutar prologen: ”Ty ingenting kan kallas naturligt/i en sådan tid av blodig förvirring/påbjuden oordning/planmässigt godtycke/omänsklig mänsklighet/på det att ingenting må gälla som oföränderligt”. Ord med aktualitet, även anno 2006.