PESHAWAR Den yttersta konsekvensen står klar för både den amerikanska överhögheten och Kabul. Det krigsförödda landet hotar att delas. Först i två, senare kanske fyra etniskt styrda riken.
Talibanerna är långt ifrån lika starka som då de svepte till makten 1995–96 och har inte möjligheter att ta makten. De är inte ens enade: En fraktion motsätter sig närvaron av Usama bin Ladin och al Qaida och en annan grupp, som fortfarande är betydelselös, ger sitt tysta stöd till president Hamid Karzais regim.
Men de har återvunnit mycket av de pashtunska bybornas stöd. Den etniska faktorn är ett trumfkort.
– Viktigast är att regimen totalt domineras av tadzjiker från Pansjir-dalen, säger Hamid Mir, chef för Geo TV i Islamabad och en av de främsta kännarna av al Qaida och talibanerna.
Han betonar att Kabul förvandlats till en tadzjikisk stad där pashtunerna förödmjukas, terroriseras och alieneras.
– Om inte amerikanarna tar itu med dessa krigsherrar och driver ut den tadzjikiska milisen ur huvudstaden och håller dem borta så finns det inga utsikter att Afghanistan skall överleva som en enad nation, menar han.
Andra omständigheter bidrar också. Stödet från islamska likasinnade i Pakistan (som styr båda gränsprovinserna) och sannolikt också från militära underrättelsetjänsten ISI har gett talibanerna modernare utrustning och rörlighet. Möjligheten att söka skydd på andra sidan Durand-linjen – den ofta omarkerade gränsen – och göra räder in i Afghanistan ger de ”allierade” enorma problem.
Kampen mot en osynlig fiende får USA att begå många misstag. ”Tips” från rivaliserande krigsherrar har utlöst förödande bombattacker mot civila och hela byar. Bristen på lokalkännedom och samarbetsvilja från befolkningen leder till burdusa räder med kränkning av både husfrid och kvinnor – båda av tradition skyddade.
De amerikanska truppernas förnedring av talibanerna och snabba erövring av landet för knappt två år sedan är som glömd.
De islamska krigarna tog till en hastig reträtt men smälte väl in bland den utfattiga befolkningen i byar och bergstrakter. De krossades aldrig och har bidat sin tid.
Hatet mot de amerikanska inkräktarna ökar och ger precis det livsrum som en motståndsrörelse kräver och regeringsarmén som domineras av tadzjiker ur Norra Alliansen ses som ockupationsstyrkor och medlöpare.
Pakistanska armén har på USA:s begäran för första gången gått in i Fata, de sju halvt autonoma stamfolksområdena utmed den 1 200 kilometer långa gränsen, men är oförmögna att stoppa vad som kallas ”infiltrationen”. Aktionen stärker istället pashtunernas etniska passion och samhörighet.
– Alla som slåss mot amerikanerna är våra vänner, säger en pashtunsk lärare till mig i Peshawar.
I Fata-områdena är de flesta övertygade om att president Bush och CIA låg bakom terroristdådet mot World Trade Center och att Usama bin Ladin gjorts till en syndabock.
Med amerikanskt bistånd byggs nu vägar, skolor och hälsokliniker i Fata-områdena för pacificering av lokalbefolkningen och information om mullah Omar och al Qaida. Av samma skäl avstår den pakistanska militären från att ingripa mot smugglingen av varor och tung narkotika som traditionellt ger levebröd åt de flesta. Inte ens ”hemslöjden”, tillverkningen av vapen, har stoppats.
Oron ökar i Islamabad. Pashtunistan är ett gammalt begrepp och nationalismen kan väcka det till liv på båda sidor om gränsen. Dessutom fruktar man att delar av den egna officerskåren kan smittas än mer av radikal islamism.
Tadzjiker och uzbeker i Kabul-regimen har hela tiden motarbetat Hamid Karzais försök att vinna över de ”moderata” bland talibanernas ledare med hjälp av ministerposter.
USA har också bidragit genom att sända en del av de som kapitulerat eller infångats till Guantánamo-lägret. Samtidigt har man valt att samarbeta och stödja kriminella och allmänt hatade pashtunska krigsherrar i framförallt de östra provinserna.
Men med ökade problem i Irak inser USA att regimen i Kabul måste ha en etnisk balans och ge pashtunerna en trovärdig representation. Hemliga men hittills resultatlösa samtal har hållits med de ”moderata” som kritiserar mullah Omar för hans intima samarbete och beroende av al Qaida och Usama bin Ladin.
En liten och obetydlig falang ledd av okände Jaishul Muslim har uppenbarligen ”köpts” för att så splittring i leden.
Hamid Mir menar att det är just de ”moderata” som ligger bakom gerillaoffensiven mot amerikanska baser och överfallen som krävt många hjälparbetares liv och lett till att regimvänliga mullahs, tjänstemän och informatörer mördats.
– Mullah Omar – som utlyst jihad mot USA – och al Qaida ligger lågt medan ledare i olika provinser slår till för att förödmjuka USA och Karzai, försena den politiska processen (författning och val) och vålla instabilitet, säger han.
Den enda möjlighet han ser är att tadzjik-milisen förvisas från Kabul (som de ”moderata” talibanerna kräver) och att självstyre införs i pashtun-dominerade provinser.
Talibanernas rekryteringsbas är tryggad. Hundratalet koranskolor i Chaman på gränsen mot Baluchistan skapar nya jihadis på löpande band. Samarbetet med de religiösa partierna i Pakistan ger fortfarande resurser.
I dag uppträder talibanerna tämligen öppet i gränsstäderna och gästande pakistanska journalister har ingen svårighet att möta olika provinsiella ledare. Men olikt tidigare så vägrar de ”moderata” talibanerna nu att ta hjälp av utländska krigare. Drygt 10 000 frivilliga pakistanska ungdomar stred för dem för två år sedan och det var inte enbart positivt. Nu afghaniserar man sitt uppror.
