Feministisk och politisk, fylld av starka känslor och dispyter. Pjäsen Den smala vägen hade premiär den 22 februari på Stockholms Stadsteater. Den skrevs för nästan 100 år sedan av debattören Frida Stéenhoff, men är fortfarande lika aktuell.
Aina och Henry Rosdal har varit lyckligt gifta i 25 år, men när Ainas bror dör kommer det fram att han har en ”oäkta” son. Testamentet är försvunnet, och hela arvet går mot Ainas vilja till henne och Henry. Hon anser att arvet tillhör sonen Sven, och tar strid mot sin man och samhället för den tioårige Svens sak.
Det visar sig att Ainas äktenskap inte är så lyckligt som hon trott, utan faller i bitar så snart hon som kvinna börjar uttrycka sina åsikter och kämpa för rättvisan. Hon går tvärt emot den tidens rådande samhällsnormer som sade att kvinnans plats var i hemmet. Aina talar engagerat för barns och kvinnors rättigheter.
Pjäsen fylls av feminism och samhällskritik, utan att det blir det minsta torrt utan genomgående underhållande och med en gripande historia. Ibland är det riktigt komiskt.
Skådespelarinsatserna är överlag lysande. Aina gestaltas trovärdigt av Ann Petrén, som lyckas förmedla sin besvikelse på samhället och maken, men även sin starka tro på det rätta.
Lars Bringås är som klippt och skuren för rollen som den rättfärdige idealisten adjunkt Gardelli, och Johan Ulveson är utmärkt som Maken och Mannen, den auktoritäre, konservative och laglydige. Scenografin består i stort sett av en byggarbetsplats. Pjäsen är fylld av högljudda gräl, på gränsen till för många.
Frida Stéenhoff var före sin tid. Hon skrev allt från dramer till debattartiklar, och ansågs kontroversiell i sitt debatterande om kvinnors och barns rättigheter, ekonomi och sexualitet. Vid Frida Stéenhoffs tal för fabriksarbeterskor i Sundsvall 1903 infördes konceptet feminism i Sverige.
Det är imponerande att en hundraårig pjäs är intressant än idag. Det visar både på författarinnans talang, och på hur aktuell kvinnofrågan fortfarande är.