Det har de senaste veckorna blåsts nytt liv i Macchiarini-skandalen i och med att två externa utredningar har presenterats, en om Karolinska Sjukhusets och en om Karolinska Institutets handlande. Paolo Macchiarini var nämligen anställd på båda, och skandalen har täckt in såväl akademiska aspekter som kliniska.

Kritiken som lyfts fram har varit tung, och huvuden har fått rulla. Ett exempel på ansvarsutkrävande har varit att Harriet Wallberg, som var rektor för Karolinska institutet när Macchiarini anställdes där, fått sparken som universitetskansler.

Harriet Wallberg anser dock att den kritik som riktats mot Karolinska institutet och mot henne som dåvarande rektor är orättvis. Orättvis eftersom t.ex. de bristfälliga rutinerna vid rekryteringen av Macchiarini är minst lika bristfälliga på de andra stora lärosätena, enligt Wallberg. Sten Heckscher, som lett den externa granskningen av Karolinska institutet, var styrelseordförande på Stockholms universitet, och är enligt Wallberg minst lika skyldig till tveksamma rekryteringar som hon är.

Utifrån ser det hela ut som en blandning av en sci-fi-skräckis och en fars. Strupar av plast opereras av en hajpad forskare in i människor som sedan dör eller får kroniska skador. Efterspelet består av olika högskolehöjdare som får sparken och pekar finger åt varandra. Men medan Wallberg och Heckscher skriker ”MEN DURÅ!” åt varandra i dagstidningarna så sörjer Macchiarini-skandelens offers anhöriga fortfarande sina avlidna. Och allmänhetens förtroende för svensk sjukvård och forskning får väl antas ha fått sig en rejäl törn.

Utifrån ser det hela ut som en blandning av en sci-fi-skräckis och en fars.

För att inte tala om det internationella anseendet. För det är väl ändå i grund och botten ändå vad det hela har handlat om från början? En fartblind och fåfäng strävan att sätta svensk forskning på kartan, på bekostnad av forskningsetik och patientsäkerhet. Jag kan inte få Folkpartiets gamla valkampanj ”Sverige ska vinna Nobelpris” ur huvudet, och undrar vad besattheten av internationell bekräftelse och prestige gör med kvalitetssäkringen av vår utbildning, vår forskning och tillämpningen av det senare. När internationella stjärnskott anställs på sjukhus och universitet utan riktiga rekryteringsprocesser, och dessa sedan får begå bokstavligen livsfarliga fel utan granskning och utan att stoppas förrän flera år senare är det i alla fall tveklöst något som är ruttet i den svenska forskningspolitiken.