– Helst vill vi stoppa hyreshöjningarna helt och hållet, men också ifrågasätta varför vi ser det som naturligt att hyrorna ska höjas varje år. Det är liksom aldrig det man förhandlar om, bara om procentsatsen, säger Agnes Lansrot, medlem i Allt åt alla.

Mellan 2015 och 2022 ökade de svenska snitthyrorna med ungefär mellan en och två procent om året. Men 2023 hände något: genomsnittshyran höjdes med 4,1 procent, från ett snitt på 1,7 procent från året innan. Ny statistik från SCB visar på en fortsatt stegring: i år har hyrorna i snitt höjts med hela 5 procent, den högsta siffran sedan 1993. En genomsnittlig enrummare kostar i dag 5 119 kronor i månaden, motsvarande trerumslägenhet 8 641.

– Det drabbar främst dem som har minst i plånboken. Nyanlända, ensamstående, och barnfamiljer som behöver större lägenheter, säger Dominika V Polanska (bilden), docent i sociologi vid Södertörn som forskar på bostadsfrågor.

– Att hyreshöjningarna varit så pass kraftiga de senaste två åren innebär att många av dem som bor i hyresrätt, som generellt är fattigare än de som bor i ägt boende, måste lägga ännu mer av sin disponibla inkomst på hyran än de redan gör.

För hushåll i hyresrätt går drygt 27 procent av den disponibla inkomsten åt till boendekostnader, jämfört med 19 procent för de som äger bostadsrätt. Ensamstående med barn i hyresrätt kan redan behöva betala upp till 34 procent av sin inkomst i hyra. Den tillgängliga statistiken på området kommer dessutom från 2021, innan de senaste årens kraftiga ökningar tagits med i beräkningen.

– De senaste åren har värdarna krävt extrema höjningar. Även när de inte får igenom dem sticker girigheten i ögonen, när många kämpar med att sätta mat på bordet, och vi ser att deras vinster bara ökat. Vissa har börjat experimentera med andra sätt att öka boendekostnaderna på, genom att till exempel börja ta betalt för vatten, berättar Agnes Lansrot.

I våras drev Ort till Ort en bojkott av Hyresgästföreningen, efter att ett sådant vattenavtal som innebar stora extrakostnader tecknats i Järva.

– Centralt vill Hyresgästföreningen gärna fokusera på god ton mot hyresvärdarna och en smidig förhandlingsprocess, vilket vi ställer oss emot, säger Oscar Harvey Westerlund, och fortsätter:

– Sedan finns det lokala delar och enskilda medlemmar som delar vår bild av att det finns för lite opposition.

I ett mejl till Flamman skriver Hyresgästföreningen att de förstår frustrationen bland hyresgäster över de senaste årens höjningar.

”De senaste årens höjningar har varit tuffa för många att hantera. Vi tycker att det är bra med initiativ som syftar till att förbättra situationen för alla hyresgäster, det behövs starka röster”.

Samtidigt menar de att förhandlingsmodellen alltjämt är det mest effektiva sättet att hålla hyrorna nere.

”Däremot har vi ett lagstadgat uppdrag att förhandla hyror med hyresvärdarna, som i sin tur har rätt att begära höjning av hyran varje år. Om vi inte förhandlar har fastighetsägaren enligt lag rätt att begära en höjning hos en rättslig instans, med stor risk att hyrorna ökar ännu mer. Då ser vi nästan alltid högre höjningar än vad vi lyckas få till genom förhandlingsöverenskommelser.”

Dominika V Polanska drar en parallell till större fackföreningars konflikter med mer radikala organisationer på samma kant.

– Precis som där finns det här ett visst missnöje från gräsrotsnivå, med hur en stor organisation i förhandlingsroll agerar. ”Frys hyran” är ett ganska unikt krav, som vi inte sett så mycket inom den mer etablerade hyresgästorganiseringen i Sverige, men i tider där vi ser allmänna kostnadsökningar börjar sådana här rörelser sätta sig på tvären.

Flamman har sökt Fastighetsägarna.