”Det är tio dagar kvar!”
”Fem dagar!”
”Bara två nu!”
De sista veckorna före valet har folk räknat ned när de sprungit på varandra på gatan. Räknat ned till valdagen och slutet på epoken Orbán.
Jag går förbi en skola som fungerar som vallokal i XI:e distriktet. Stämningen är lugn och samlad. Folk kramas innan de går in. Valplakaten är borta, men någon har klottrat namnet på den dokumentärfilm om röstfusk som släpptes häromveckan – den som har skakat om ungrarna och fått väljarna på benen.
Valdeltagandet är dagens stora nyhet. Siffror och uppskattningar – det talas om rekord. Vid lunch rapporterar en väns 17-årige son minut för minut från distrikten.
De som är födda 1989 har aldrig röstat i ett val som inte Orbán vunnit.
”Alla säger att högt valdeltagande gynnar Tisza. Så vi var iväg redan klockan sju för att rösta”, säger min vän Gábor.
På eftermiddagen tittar jag in i lilla Láng Téka, den första privatägda bokhandeln som öppnade före murens fall. Ägarinnan har bjudit in till valdagsfest: tio personer på lika många kvadratmeter, med vin och salta snacks.
Middag äter jag hos goda vänner en bit från centrum, i XIV. Nu ska det väl ändå…
Bence noterar genast att jag har sneakers från märket Tisza – efter floden, inte partiet. Hans son bär en t-shirt från samma märke.
Réka är skådespelerska och sångerska, vars uppträdanden för barn är mycket populära. Häromdagen skrev hon i sociala medier och tackade alla aktivister. Bara en timme senare fick hon stryka en konsert från sitt schema: stiftelsen som bokat henne leds av en ministerhustru.
Medan vi äter köttfyllda pannkakor och blå tårta (sjuåringen i familjen fick bestämma) står tv:n på i vardagsrummet med oberoende Youtubekanaler som sänder hela dygnet.
De första prognoserna säger två tredjedelar till Tisza. Kan det stämma? För fyra år sedan gissade många också att oppositionen skulle vinna – i stället blev det en brakseger för Fidesz. ”Segern syns ända till månen”, sade Orbán den gången.
De första siffrorna visar klar övervikt för Fidesz, men det är i små distrikt förklarar 22-åringen. Snart blir det tydligt att Péter Magyar kommer att vinna. Stort.
Péter Magyar är ingen vänsterliberal wokepredikant: liksom Orbán talar också han om nationen och förespråkar en restriktiv migrationspolitik. Hans stöd till Ukraina sträcker sig inte heller lika långt som de flesta västeuropeiska ledares.
Men han har en annan förståelse för vanliga ungrares verklighet, inte minst de generationer som vuxit upp sedan murens fall. Som ser sig som en del av ett öppet Europa och inte vill underordna sig Putins Ryssland, och som upprörs över korruptionen och Fidesz-elitens ögonstickande lyx.
De som är födda 1989 har aldrig röstat i ett val som inte Orbán vunnit. Det här blir det första.
Lite efter nio på kvällen skriver Magyar på Facebook att Orbán ringt och gratulerat. Orbán, som så sent som i fredags varnade för förändring och det kaos som skulle utbryta. Mest av allt lät han som den sortens kommunistledare han själv ville ersätta 1989.
Jag får skjuts in till stan. Det är ovanligt mycket trafik för att vara sent en söndag. Ju närmare centrum vi kommer desto mer tutar bilarna, och flaggor sticker ut genom bilfönstren.
Vid ringvägen hoppar jag ut, det går snabbare att gå, och inte särskilt snabbt det heller, för vid det nya hippa bar- och klubbkvarteret på Budasidan kryllar det av folk på trottoarerna och väller ut på gatan.
Árad a Tisza! (”Tisza svämmar över”), skanderar somliga.
Éljen a magyar szabadság! (”Leve Ungerns frihet”) sjunger andra, efter en gammal sång om frihetskriget 1848–49, då Ungern besegrades av Habsburgarna, och inte minst av ryska trupper.
Snart hörs även Ruszkik haza! (”Ryssarna ska hem”). Ett slagord från 1956 som på grund av regeringens starka band till Ryssland plockats upp igen. Orbáns entré på den politiska scenen skedde när han 1989 uppmanade ryssarna att lämna landet vid en manifestation till minne av Ungernrevolten mot Sovjetunionen 1956.
Barerna borde stänga vid tio, men det bryr sig ingen om.
Flera timmar efter att Péter Magyar hållit sitt segertal på Batthyány tér mittemot parlamentet pågår gatufesten fortfarande: matvagnar, dånande musik, dansande och jublande ungdomar – och 50-plussare, som jag och en vän som möts upp på torget.
”Det här är fan större än 1989”, säger han. ”Det är som att vinna VM.”
