Film
Prometheus
Regi: Ridley Scott.
Distr: 20th Century Fox.
Glöm allt om att Prometheus skulle försvara en plats jämte Alienfilmerna. Ridley Scotts nya science fiction-skräckfilm är visserligen visuellt maffig och påkostad men några djupare spår lämnar den inte. Om man ändå ägnar den en halv promille av den enorma analyslusta som riktats mot Alienfilmerna, så uppenbarar sig dessutom en religiös och moralistisk underström som ger en unken bismak åt den stabbiga filmtårtan.
Formellt är Prometheus ändå tänkt som en prequel. Vi befinner oss tre årtionden före den första Alienfilmen. Utgångspunkten, inspirerad av den kontroversielle schweizaren Erich von Dänikens idéer, är att människorna härstammar från högtstående utomjordingar. Bevis för detta anser sig den unga arkeologen Elizabeth Shaw, spelad av Noomi Rapace, ha från grottmålningar. Tillsammans med sin pojkvän och forskarkollega ger hon sig ut på en rymdexkursion för att finna dessa människosläktingar, som hon tror har skapat oss. Redan i en inledningssekvens får vi faktiskt se ett exemplar ur herrefolket, gestaltad som en storvuxen och – föga förvånande – marmorvit muskelknutte vid en forsande älv.
Expeditionen stöter på flera problem. Ett är att företaget som finansierar den har sin egen agenda – en blinkning till Alienfilmernas onda storföretag Weyland corporation. Ett annat problem är, naturligtvis, det som dväljs på fyndplatsen där de hittar lämningar från de stora vita människoföregångarna. Det är bäddat för klassiskt irrande i mörka gångar och blodiga tabberas på eftersläntrare.
Den inte helt sammanhängande berättelsens slutsats – och här måste jag utfärda en spoilervarning – är att muskelmännen inte bara skapade människorna. De tröttnade på oss också, och hade tänkt förgöra oss med ett massförstörelsevapen som sedan slog tillbaka mot dem själva. Filmen ger alltså en vink om inte bara människornas, utan också alienvarelsens ursprung.
Här kliver Ridley Scott rakt förbi den existentiella strömvirvel som han fascinerat stannade vid, och som skapade ett sådant sug, i den första Alienfilmen. Den präglade också de tre uppföljarna. I Alien får vi möta besättningen på lastrymdskeppet Nostromo på väg mot jorden. De är ute på ett rutinuppdrag, och mekanikerna hanterar den avancerade tekniken ungefär som om det vore en långtradare de skötte om: med lite lappande och svetsande håller gamla Bettan hela vägen hem.
När radarn plockar upp en signal från en planet i närheten känner sig befälen ombord tvungna att undersöka saken. Vad som sedan händer är väl känt: de får en fripassagerare som inte är av denna värld. Eller är den? Alienmonstret är en darwinistisk mardröm. Den utklassar alla när det gäller att döda och reproducera sig – och den är fenomenal på att kolonisera. Den borde vara skapelsens krona, och i filmerna ser vi också vetenskapsmän och representanter för Företaget bli alldeles bergtagna. Vad allt kunde inte denna kraft användas till?
Det vi möter är ett slags livets och skapelsens amoraliska kärna: varelsen har en osviklig instinktiv intelligens, den är totalt renons på empati och den skulle utplåna och överleva oss alla om den fick chansen. Ridley Scott anlitade den schweiziske konstnären och surrealisten RH Giger, som gav den en oförglömlig gestalt med drag av människa, ödla och pansarklädd insekt. Varelsen är kort sagt en smocka i fejset på människans idé om sig själv som skapelsens krona, med all sin teknologi och filosofi. Lars von Trier cirklade faktiskt kring ett liknande tema – livets kärna nedkokad till ett reproduktivt överflöd, våld och död – i sin annars mycket annorlunda film Antichrist. Här finns ingen gud, bara en vild organisk evolution – men också en människa som faktiskt förmår något mer, om hon vill.
I Prometheus är det alltså annat ljud i skällan. Gud är tillbaka, dinglande på korset i en kedja runt Elizabeth Shaws hals. Människan bestraffas av sina skapare (muskelmännen) och de i sin tur tycks ha bestraffats av en högre makt för sitt övermod – liksom titanen Prometheus enligt myten bestraffades för att han ansåg människan vara högre än alla andra djur och gav oss elden.
Det är inte alldeles klart hur det hela kommer att utvecklas. Slutet laddar upp för en Prometheus 2, där Shaw tillsammans med filmens behållning, Michael Fassbenders sköna android David, ger sig ut på vidare äventyr för att finna muskelmännens hem. Allt tyder dock på att nästa film, om den blir av, kommer att cirkla ännu mer kring Elizabeth Shaws tro och personliga historia, med ett olöst faderstrauma.
Steget är sannerligen långt till Alienfilmernas löjtnant Ellen Ripley. I Sigourney Weavers emblematiska gestaltning är hon fortfarande unik, en ”kvinna utan förflutet”, vars öde flätas samman med en varelse som både förnekar allt vi ser som mänskligt, och pekar ut något essentiellt i vår mörka kärna. I filmerna förflyttas Ripley hundratals år i tid, väcks upp, och utkämpar ännu en strid mot samma gamla monster.
Det har gjorts och görs fortfarande mängder av analyser av Ellen Ripley och den ohyggliga rymdvarelsen. En av de mer kända är kulturteoretikern Barbara Creeds essä Alien and the monstruos-feminine från 1990. Creed diskuterar i psykoanalytisk anda bland annat moderskaps- och förlossningstemat i den första Alienfilmen, och hur monstret så att säga både penetrerar och avhumaniserar män som kvinnor genom att inkorporera dem i sin reproduktionscykel. Det har också gjorts många analyser av Ellen Ripleys egen moderlighet, som genom filmerna omfattar en katt, en liten flicka, en android och till slut faktiskt monstret självt.
De fyra filmerna reflekterar olika aspekter sin tid. I 1979 års film bryts naturalismen i skildringen av besättningens tillvaro och samspel magnifikt mot monstrets inträde i handlingen. Aliens från 1986 regisserades av James Cameron och är mer actionpräglad när Ripley får hjälp av en trupp tuffa marinkårssoldater som givetvis slaktas en efter en. I David Finchers Alien 3 från 1991 rådde en aftermath-stämning på en planet befolkad av livstidsdömda fångar, och här fick vi bevittna Ripleys självmord. 1997 återupplivades hon som klon med dna från alienvarelsen i sig, i Jean-Pierre Jeunets tämligen burleska och blodstänkta Alien resurrection.
I Prometheus är Ellen Ripley borta, och kanske inte ens född än. Istället för denna episka, tidlösa överlevare och fighter får vi en – sorry Noomi Rapace – pipröstad, slätstruken ar-
keolog som ser till Gud fader för att stå ut med minnena av pappa, sin ofrivilliga barnlöshet, ja med tankarna på själva existensen. Vid Gud tar diskussionen slut och av den existentiella strömvirveln kvarstår en blank yta. Vad detta eventuellt säger om 2012 låter jag vara osagt.
