Pedro Pablo Kunczynski är fortfarande Perus president. I en skicklig politisk manöver lyckades PPK – som peruanerna kallar honom för att inte behöva säga hans svåruttalade efternamn – undgå sitt nästan säkra avsättande efter anklagelser om korruption. Han lyckades få de nödvändiga tio nedlagda rösterna från oppositionen i kongressen – Fuerza Popular, Fujimoris allierade. Priset kanske inte tycktes så högt för PPK, även om han svettades i tv-rutan när han meddelade det till nationen på julafton: benådning av Alberto Fujimori.
En pervers julklapp. Vad peruanerna fick bevittna var en ny pakt mellan högerkrafter för att ge straffrihet till en av regionens grymmaste förövare. Men implikationerna går längre än att presidenten får behålla sin post och att de forna opponenterna nu går samman i en politisk högerallians på hemmaplan. Det betydde ett hårt slag mot kampen för rättvisa och det kollektiva minnet på hela kontinenten. Historierevisionism och straffrihet för de gamla diktatorerna är ett farligt och allvarligt projekt som den latinamerikanska högern driver hårt. Det är omskrivning av historien och total glömska av brotten som möjliggör att män som Piñera kan vinna val i Chile och den militanta högern gå framåt i Argentina, Honduras, Colombia, Brasilien och Peru.

Statsterror och dödsskvadroner

Fujimori dömdes till 25 års fängelse 2007 för kidnappning av en journalist, korruption och brott mot mänskligheten. Han fanns skyldig till att ha tillåtit bildandet av dödsskvadroner i armén och därmed varit den högste ansvarige bakom massakrerna i Barrios Altos 1991 då 15 personer dödades, bland annat ett åttaårigt barn, och i La Cantuta 1992 då en universitetslärare och nio universitetsstuderande brutalt mördades. Båda utfördes av dödsskvadronen La Colina, där soldater från armén ingick. Straffet bekräftades 2010 av den högsta domstolen.

Principen är: det brottet som alltid kan dömas oavsett när det begicks, kan aldrig förlåtas

Enligt den internationella humanitära rätten kan brott mot mänskligheten inte preskriberas och inte benådas. Principen är: det brottet som alltid kan dömas oavsett när det begicks, kan aldrig förlåtas. I sitt tacktal efter benådningen sade Fujimori att han förstod att han hade ”svikit en del landsmän”. ”Svika” är ett för svagt verb i det här sammanhanget. Metoderna som Fujimori använde sig av under sin regim 1990-2000 och som domen beskriver är välkända på kontinenten: paramilitära dödsskvadroner som sätts in mot civilbefolkningen och oppositionella. Statsterror kallas det. Det används för att disciplinera en rebellisk befolkning och avskräcka från mobilisering. Det var inte gerillagrupperna i första hand som var målet, utan civila som konstruerades som en ”intern fiende” mot vilka statens våld skulle riktas. Sanningskommissionen i Peru kom fram till att cirka 70 000 människor dödades eller försvann under den 20 år långa konflikten. Ytterligare tusentals utsattes för tortyr, massarresteringar och sexuellt våld. Cirka 45 procent av brotten tillskrivs staten, framför allt Fujimoris regering. Merparten av offren var civila från ursprungsbefolkningen. Samma grupper som redan var offer för fattigdom, politisk exkludering, rasism och förföljelse.

Nyliberalismens ”svarta bok”

Vad kontinentens förövare har haft gemensamt, förutom metoderna, är det ekonomiska nyliberala projektet. Det är med järnhand som nyliberalismen har påtvingats folken i Latinamerika. Förutom peruanerna hittas övriga offer i bland annat Argentina (cirka 30 000 försvunna av militären), Colombia (220 000 döda, 25 000 försvunna och 6 miljoner internflyktingar – över 90 procent av brotten begångna av stat och paramilitärer), Guatemala (200 000 döda varav 83 procent var mayaindianer och där 97 procent av brotten begicks av stat och paramilitärer enligt sanningskommissionen), Chile (drygt 3 000 försvunna av staten) och El Salvador (sanningskommissionen hörde över 22 000 fall av brott mot mänskligheten varav 85 procent begicks av stat och paramilitärer). Man skulle kunna skriva en nyliberalismens tjocka svarta bok.

Trots brottens allvar har få av de högsta ansvariga ställts inför rätta. I fredsprocesser och i övergångar till demokrati har den inhemska politiska eliten varit noga med att försäkra sig om att få straffrihet för sina illdåd. Så skedde i Chile, Guatemala (amnestilagen 1986), El Salvador, Argentina (”autoamnestilagen”  och lagen om ”punkt slut”) och är på väg att hända i Colombia. När vänsterinriktade regeringar kom till makten i början av 2000-talet fanns det ett tryck för att få bort amnestilagarna, och det gjorde man också i Argentina, där de gamla generalerna överraskades med att dras inför domstol. Men nu är situationen en annan. I Macris Argentina får förövarna nu sitta av straffet hemma som i fallet för polismannen Miguel Etchecolatz, anklagad för mord, försvinnanden och tortyr. Protester pågår i dagarna utanför hans hem. I Guatemala blev general Ríos Montts straff på 80 år för folkmord avskrivet av högsta domstolen 2013 och rättegången går trögt. Fujimori var fram till julafton 2017 den enda presidenten som faktiskt var på väg att avtjäna sitt straff. Budskapet ekar nu över hela kontinenten: ”era offer kan ni glömma”.