”Inte en antologi till! Och hur hinner den den där Göran Greider med allt? Hans texter måste ju ta stryk när han är med överallt?” Båda mina första tankar, när jag fick denna lilla bok i min hand, kom på skam. Den är nämligen lysande.
Mikael Strömberg skriver initierat, roligt och kunnigt om musikens och andra ljuds inverkan på oss och vårt samhälle. Han skildrar muzaken, den moderna ”formaterade” radion med datorer som varvar samma sorts musik i alla kanaler samt debatterar den europeiska konstmusikens ställning i vårt land idag. Han inleder boken med en hyperintressant text om John Cages musikstycke ORGAN2/ASLSP som sätts upp i Halberstadt i forna DDR. Stycket lär ta slut tidigast år 2639 och väcker naturligtvis filosofiska frågeställningar.
Göran Greiders texter är som väntat mer direkt politiska. Greiders bildade, men ändå ärligt avväpnande, stil bjuder oss i texterna. Han erkänner fullt ut att han inte är expert på den så kallade klassiska musiken men tar sig rätten att tycka ändå. Han fokuserar på intressanta politiska och historiska detaljer och funderar kring musikens politiska kraft. Säger musik i sig, utan text, något politiskt överhuvudtaget? Det tror han inte men resonerar intressant kring vad som faktiskt gör det i musiken.
Han skriver om när han, nästan av en slump, bildade Göran Greiders dansband och om dansbanden som ”folkets ouppfostrade smak”, om Sjostakovitj och Prokofievs relation till Sovjetmakten, om marxisten Archie Shepp som spelar på historiematerialismen som vore den ett instrument, om Dror Feilers relation till jazzen och vänsterpartiets skönt svajiga blåsorkester.
Det här är i första hand en inkluderande bok. En bok som får en att vilja lyssna. Springa till skivaffären och köpa de symfonier som diskuteras, kanske skaffa den där Allan Edwall-skivan som Göran Greider hörde hos sin far. Kanske till och med våga sig in i en kammarmusiksal.
Jag tror att den här boken representerar sådant som många Flammanläsare tror inte längre existerar. Slutade inte sådana böcker att komma ut på 1970-talet? Nix, strålande folkbildning från vänster skrivs fortfarande. Tack för det.
