Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.
Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.
Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.
Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.
Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.
I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararna – och i förlängningen oss alla – för rädda och trötta för att upprätthålla sina granskningar.
Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.
Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini för att – även det på Twitter 2018 – ha kallat honom ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.
Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.
Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.
Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.
Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.
Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.
