Kommunalstrejken 2003 slutade i besvikelse, men gav medlemmarna en livsavgörande upplevelse av praktisk solidaritet. Det säger genusvetaren Kristin Linderoth, som har studerat strejken genom medlemmarnas ögon. Hennes slutsats är tydlig: om arbetarrörelsen ska överleva måste fler sådana upplevelser få plats.
Lurade medlemmar, ett luftslott till avtal och förtroendevalda som hoppade av i besvikelse. Så sammanfattade SVT:s Uppdrag granskning resultatet av Kommunalstrejken 2003 i ett reportage som kom att forma allmänhetens uppfattning av vad som hände. Men innebar den rekordstora strejken också något mer?
Kristin Linderoth, genusvetare på Lunds universitet, skriver i sin nyutkomna avhandling ”Kampen om välfärdsarbetets värde: Fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003” att strejken inte bara borde utvärderas utifrån kollektivavtalet det ledde till. Eller medlemmarnas missnöje med att ledningen skrev på. Då missar man den andra delen av vad som hände: en omvälvande erfarenhet av praktisk solidaritet.
– För många deltagare innebar strejken ett nytt och mer aktivistiskt sätt att vara facklig, med demonstrationer, namninsamlingar och andra idéer som kom direkt från medlemmarna och ofta involverade allmänheten. Då växte en delvis ny syn på den egna yrkesgruppen fram. Man hade inte sett sig som ett kämpande kollektiv, men under strejken upptäckte man att man var väldigt starka, säger Linderoth till Flamman.
Avhandlingen bygger på intervjuer med strejkdeltagare. De beskriver hur fackets hierarkier sattes på paus när avståndet mellan ”de som vanligtvis gör saker” (ledning och tjänstemän) och ”de som vanligtvis får saker gjorda åt sig” (medlemmar) suddades ut. En livsviktig erfarenhet, enligt Linderoth.
– Arbetarrörelsen är helt beroende av att människor får uppleva att möjlighetshorisonten förflyttas med gemensam styrka. Hur solidaritet kan omvandla en vardaglig situation till något närmast heligt. Flera av mina intervjupersoner minns den särskilda stämning som rådde i facklokalen och när de samlades för att göra smörgåsar åt strejkvakterna. För att rörelsen ska överleva och ta sig framåt måste man skapa förutsättningar för sådana upplevelser, inte strypa dem på grund av oro över vad som kan hända om solidariteten – och förväntningarna den skapar – får fortsätta att växa.
Det behovet krockar våldsamt med den ”svenska modellen” där minimalt antal strejkdagar är ett ideal. Linderoth tror att den krocken kan vara en förklaring till att fackförbunden ofta präglas av djupa klyftor mellan medlemmar och ledning.
– I dag ses strejker nästan som något som tillhör det förflutna. Samtidigt visar alla de studier jag har läst under avhandlingsarbetet att strejker skapar positiva processer hos dem som deltar, och jag kommer ju fram till samma sak. Det är uppenbarligen ett dilemma för fackliga ledningar. Men dagens tillstånd är inte heller någon naturlag. Det har ju funnits perioder där medlemsbasen haft större inflytande än i dag, där initiativen har flödat nedifrån och upp snarare än tvärtom. Även inom ramen för den svenska modellen.
2003-strejken slutade också den i intern konflikt. Strax innan sympatiåtgärder från Seko och Transportarbetareförbundet hann bryta ut skrev Kommunals förbundsstyrelse under ett kollektivavtal med långt sämre löneökningar än vad man krävt. Medlemmar som hade strejkvaktat, delat ut flygblad, samlat in namnunderskrifter och demonstrerat vände i stället frustrationen mot sin egen ledning.
Inte helt olikt situationen i Kommunal just nu, efter att förbundsstyrelsen i förra veckan avbröt ett strejkvarsel för att skriva under nya kollektivavtal trots att de avtalsdelegationer som representerade medlemmarna sade nej. Kristin Linderoth påpekar att en pikant detalj är att beskedet, både då och nu, nådde medlemmarna genom media.
– Det var något som Kommunal var självkritiskt över efter avtalstecknandet 2003, att lokala företrädare fick veta av journalister att strejken var slut och på så sätt upplevde att kniven vreds om en extra gång. Ändå blev det en liknande situation nu, när avtalsdelegationerna fick veta genom media att förbundsstyrelsen sagt ja till budet. Liksom 2003 förklarade man situationen med att arbetsgivarna ville få ut nyheten snabbt.
Fackliga kamper som dessa handlar i högsta grad om jämställdhet och könsroller, men trots det är facklig organisering ett underutforskat ämne inom genusvetenskapen. Varför är det så tror du?
– Feministiska forskare är en del av världen omkring dem, och hela samhällsvetenskapen har riktat allt mindre fokus mot arbete, strejker och klassrelationer över huvud taget. Samtidigt har det skett en förändring i de globala strejkmönstren, där man lite hårdraget kan säga att tyngdpunkten har förflyttats från mansdominerad privat industri till kvinnodominerad offentlig sektor. Det gör strejker till ett ännu mer relevant ämne att studera.
