Johan Jönsson spårar ur. Sedan debuten med Som samplingsdikter 1992 har han med allt större kompromisslöshet sågat sönder de förväntningar man kan tänkas ha på poesi, ja, på skrivet språk över huvud taget. Jönsson samplar in textfragment från akademiska, mediala och litterära sammanhang, vilket ofta resulterar i en kaosartad, svårtydd helhet. Poetens motiv är genomgående nattsvarta; i debuten handlade det om incest och sexuella övergrepp och i uppföljaren Näst sista våldet skildrades åldringsvårdens skuggsidor. Dessa första böcker kom båda ut på Norstedts. Sedan tycks författaren och/eller förlaget ha tröttnat.
Efter några års tystnad kom Jönsson tillbaka 2001 på eget förlag och gav under de följande två åren ut hela fem titlar, en boksvit kallad I krigsmaskinen. Utan det stora förlagets skugga bakom sig kunde Jönsson här ohämmat experimentera sig fram till en egenartad och liksom skakig kollagestil.

I nya Virus, utgiven på OEI Editör/Modernista, fortsätter han i samma spår, men tar ytterligare ett steg in i kaoset. Jönsson arbetar konsekvent språkkritiskt i “language poetry”-traditionen, en polyfoniskt antimetaforisk inriktning som växte sig stark i USA under 1970- och 80-talen och som blivit framträdande i Sverige under de senaste fem, sex åren. Likt en poetisk rappare samplar Jönsson ihop sina dikter till en komplex och ibland rätt förvirrande poesimassa.
Virus är stundtals maniskt babblig i långa mardrömslika medvetandeströmmar, och stundtals stackatoaktigt stammande i korta fragment.
Någon särskilt trevlig läsupplevelse är det knappast tal om – och det är nog inte meningen heller. Jönsson skakar om och stressar, hela samlingen kan betraktas som lyrisk läsarterror. Det handlar, tycker man sig ana, om våld, brutal sexualitet, sjukdomar, förtvivlan och en slags civilisationskritisk fartblindhet. En “röd tråd” eller egentlig utveckling är svår att hitta – vilket förstås är en del av antiestetiken. Jag lägger ifrån mig boken med en känsla av yrsel, illamående. Och fan vet om jag vill uppleva det igen.