Att tvinga en kvinna att ta av sig sin burka är lika fel som att tvinga henne att ta på sig den. Punkt. Anna Herdy om ett rasistiskt förslag som går på klinch med den liberala demokratin – och därför förlorar.
I veckan som gick utspelade sig en scen på stranden i den franska staden Nice som i vanliga fall skulle ses som en kriminell handling. Ett antal beväpnade män tvingade en kvinna att ta av sig kläderna inför sin familj och övriga besökare på stranden.
Men det som hände i Nice var alltså helt lagligt. För de beväpnade männen var poliser utrustade med pepparspray och kläderna som skulle av, var en fransk flygvärdinnas burkini.
I Frankrike finns det en stark tradition av att hålla religionen inom den privata sfären. Religiösa uttryck ska inte synas i det offentliga rummet. 2004 infördes en lag som innebär att man varken får bära slöja, kippa eller synliga kors i franska skolor. Det är en lag som bygger på en princip som går att ifrågasätta, men som likväl är riktad mot alla religioner. I april 2011 införde Frankrike ett förbud mot att bära heltäckande slöja, niqab och burka, på offentliga platser. De politiker som argumenterade för ändringen menade att de agerade för att skydda jämställdhet och kvinnors värdighet. I praktiken blev ”värdighet” då likvärdigt med att inte synas.
Den lag som nu, i all hast, antagits i ett trettiotal franska städer försvaras med ytterligare ett argument. De som talar för lagen, tillexempel premiärminister Manuel Valls, gör det med argumenten att burkinin är ett uttryck för “religiös värvning” i politiskt syfte och “förslavar kvinnor”. En argumentation som om man drar den till sin spets gör att man liknar bärandet av slöja vid en reklampelare för IS – inget annat än att kollektivt skuldbelägga alla muslimer för de många terrordåd som skett i Frankrike de senaste åren.
Mats Carlsson, chef för utrikespolitiska institutet, sätter i en intervju med P3 Nyheter (16/8, 2016) fingret på vad som sticker ut i denna lag och skiljer den mot de andra klädförbud som råder i Frankrike: ”Politikernas motivering är att de inte kan tolerera klädsel som symboliserar religiös extremism. De andra lagarna har en förankring i fransk republikansk tradition, att religiös klädsel inte ska finnas på offentliga platser. Det har inte det här förbudet.”
Och mycket riktigt. I fredags eftermiddag beslutade den högsta förvaltningsdomstolen i Frankrike att den lag, som ett trettiotal strandstäder längs franska rivieran instiftat, är olaglig. Men debatten är inte över än. Den förre konservative presidenten, Nicolas Sarkozy, gjorde samma dag klart att han kommer gå till val på burkiniförbud och säger att han tänker instifta ett landsomfattande förbud om han vinner presidentvalet 2017.
Den indiska författarinnan och fredsaktivisten Arundhati Roy kommenterade den franska lagen som förbjöd kvinnor att bära burka offentligt på ett träffsäkert sätt som med burkiniförbudet åter har blivit aktuellt. ”När försök görs […] att tvinga kvinnor ur sin burka snarare än att skapa en situation där en kvinna kan välja vad hon själv vill göra, så handlar det inte om att befria henne, utan om att klä av henne. Det blir en handling av förödmjukande och kulturimperialism. Det handlar inte om burkan. Det handlar om tvång. Att tvinga en kvinna att ta av sig burkan är lika illa som att tvinga henne att ta på sig den.”
Det går inte att bestämma vilken kamp som är viktigast, den för kvinnors fri- och rättigheter eller religionsfriheten – uppdelningen är konstruerad.
Det går inte att bestämma vilken kamp som är viktigast, den för kvinnors fri- och rättigheter eller religionsfriheten – uppdelningen är konstruerad. Att kvinnoförtryck reduceras till vilka klädesplagg som ska tillåtas och att vissa religiösa kvinnor omyndigförklaras och nekas tillträde till det offentliga rum och institutioner, för inte kampen för kvinnors fri- och rättigheter framåt – snarare bakåt. När man stänger av elever som bär slöja från skolan eller inte låter kvinnor i heltäckande slöja åka buss, eller på andra sätt delta i det offentliga livet, ökar det den polarisering som skapas av det kollektiva skuldbeläggandet på muslimer i allmänhet, en polarisering som i slutändan bara gynnar IS möjligheter till rekrytering.
Tro det eller ej, men nästintill samma slutsats drog Göteborgspostens konservativa ledarskribent, Alice Teodorescu, när frågan diskuterades i nyhetspanelen i Gomorron Sverige (26/8, 2016). På frågan om vad burkiniförbudet säger om utvecklingen i Frankrike, svarade hon att det är olyckligt ”att man i brist på möjligheter att strypa det som leder till radikalisering ger sig på symboler.”
Någonstans vid burkiniförbud går alltså även de konservativa liberalernas gräns för vad som är möjligt att göra med människors personliga frihet. Det är naturligtvis välkommet. Än mer välkommet hade det varit om de kunde anta den positionen även i debatten här hemma och inte underblåsa islamofobin genom texter som beskriver muslimer i allmänhet som ett hot och en samhällsfara.
