Just nu pågår en förvirrad diskussion om kulturpolitik. Vi har fått en ny kulturminister och nu sätts frågetecken för att hon verkligen förstår sitt uppdrag. Hon är nämligen både kultur- och demokratiminister. Kultur är kultur och inte ett verktyg för något annat, säger Björn Wiman  (Dagens Nyheter). Hennes dubbelroll ökar risken för politiskt styrd konst, säger Lars Anders Johansson (Timbro). Konst är konst och till för sin egen skull.
Jag trodde konsten var till för vår skull. För att vi ska glädjas, njuta och kanske upplysas om väsentligheter. De flesta som skapar konst gör det ju också för att de vill förmedla något. Detta gör inte konsten sämre. Kan den berika oss, ge oss njutningar, göra oss klokare, är den i högsta grad en verklig nytta, till skillnad från den kortsiktiga ekonomiska nytta som nu håller på att föröda vår planet. Även konst kan förstås användas kortsiktigt ekonomiskt, för att berika ett fåtal, men den kan också användas för att vi alla ska bli rikare.

Det är det som kulturpolitiken handlar om. Den är som all politik instrumentell. Den är ett redskap för styrning. Detta är inte på något sätt skamligt. Det är vi som i demokratisk ordning ska avgöra hur vi vill använda kulturen, vilken plats den ska ha i vårt samhälle. Kulturpolitiken har vi för att vi inser att marknadskrafterna inte automatiskt sköter detta. Det behövs helt enkelt styrning, vilket självklart inte är detsamma som att politiker ska styra konstens innehåll. Låt oss i stället se den gode kulturpolitikern som trädgårdsmästaren som vattnar och gödslar och låter tusen blommor blomma. Även det är ett val som kräver politisk styrning.